Vi normsmala måste kliva åt sidan
Hej på er!
Det har varit mycket snack om kroppar och kroppspositivitet i den finlandssvenska bloggosfären det senaste dygnet. Om storlekar, utseende och vikten av att kunna accepteras som man är och som man ser ut. Det låter ju som självklarheter, men fortfarande är det faktiskt inte det. Inte för alla.
Alltid så kloka Ellen satte fingret på det som är kärnan i hela diskussionen – att kroppspositivismen grundades för, och fortsättningsvis borde vara till för, för dem som är tjocka och inte för alla dem som faller inom normen för hur en kropp "ska" se ut i dagens samhälle. "Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra." skriver Ellen.
Jag har aldrig varit överviktig. Det är inte så att jag istället varit modellsmal, men jag har alltid haft en så pass vanlig kroppsform att jag kunnat hitta kläder i alla vanliga klädkedjors butiker utan att behöva tänka på om de säljer kläder i min storlek där eller inte (ja, förutom byxor då). Normsmal. Kroppsnojor och komplex för olika delar av mitt utseende har jag gott om, men som Ellen skriver är det en helt annan sak att känna sig ful på grund av kroppsnojor jämfört med att känna sig ovärdig att finnas till på grund av sin storlek.
Jag, och alla andra som faller inom normen för hur en kropp "får" se ut i vårt samhälle, måste låta de människor som inte anses passa in i de rådande normerna i samhället föra den här kampanjen. Här är det inte vi som har tolkningsföreträde. Det här är inte vår strid att ta.
Men ska vi andra då bara stå bredvid och se på? Nej, det är klart att vi också kan göra någonting för att visa att alla kroppar är okej kroppar. Till exempel sluta kommentera andras kroppar. Jag kan ärligt säga att många av mina kroppsnojor uppstått efter att någon annan har kommenterat min kropp. Det spelar liksom ingen roll om kommentarerna sägs skämtsamt eller i all välmening – de gör ändå ont och de stannar kvar i ens minne. Rebecka bloggade idag om hur andras kommentarer om hennes kropp bidrog till att hon utvecklade en ätstörning. Tyvärr tror jag inte att det är ovanligt.
Vi kan också börja ifrågasätta det vi ser runt oss. Vi kan avfölja de där superperfekta instagramkontona som får oss att känna oss otillräckliga i oss själva och istället kan vi följa sådana som har en positiv och avslappnad inställning till kropp och utseende (till exempel härliga @kobranhuggertill). Vi kan ställa oss kritiska till att kända youtubers som är förebilder för många ungdomar idag filmar när de går och gör läppfyllningar och bröstförstoringar med lika avslappnad och oproblematiserande inställning som om de gick på café. Vi kan fråga försäljaren på nästa hemmaspa-party varför hon gör reklam för en "åtstramande" kräm som "tar bort celluliter".
Det finns mycket vi kan göra, utan att för den skull ta utrymme från dem som ännu mer än oss behöver få sin röst hörd.
