2012-02-29 | 23:31:07

Får man vara lycklig?

På sistone har jag insett att mitt liv är sådär fint som man bara har drömt om. Det är inte perfekt, men jag har insett att jag har en helt underbar familj som betyder otroligt mycket för mig och stöttar mig i vått och torrt, världens mest fantastiska vänner som jag vet att alltid finns där på samma sätt som jag finns där för dem och likaså en helt fantastisk pojkvän som uppskattar mig för den jag är. Egentligen har jag hela tiden haft det där, men jag har bara inte tänkt på det.

Jag trivs med den utbildning jag har valt och min livssituation känns stabil. Det är hela tiden någonting roligt på gång och jag tar motgångar och förluster på ett sunt sätt. Istället för att haka upp mig på det som är negativt försöker jag se någonting positivt i varje dag, för det finns inget ont som inte för något gott med sig på ett eller annat sätt. Man måste leva i nuet men samtidigt minnas det förgångna och se möjligheterna i framtiden.

Men får man vara lycklig?
Får man vara nöjd och tillfreds med livet utan att få sneda blickar från andra? Någonting i den finländska (eller kanske till och med skandinaviska?) mentaliteten gör att man inte kan njuta fullt ut trots att man kanske skulle kunna. Man får vara nöjd, så länge man inte visar det öppet. Alla strävar efter lyckan, men är det kanske den där strävan i sig som är mera värd än själva målet, åtminstone i andras ögon? "Du ska inte tro att du är någonting" säger Jantelagen, och kanske är det så. Är det en förbjuden lycka som vi strävar efter?

Jag tror att lyckan egentligen inte är ett mål. Lycka är snarare ett sätt att leva. En syn på livet. Man kan välja att se det positiva samtidigt som man är realistisk, eller så kan man välja att vara ständigt missnöjd och hela tiden haka upp sig på det som kunde vara bättre och det man inte har.


Jag har sneda tänder, men jag bryr mig inte. Jag är lycklig ändå. Får jag?