2018-07-15 | 11:33:00

Allt roligt har ett slut

 
Semestern lider mot sitt slut. Fyra veckor gick precis så snabbt som jag hade gissat att de skulle gå, och jag hann såklart inte med en bråkdel av det jag hade tänkt. Men jag klagar inte, för istället hann jag med precis det jag behövde – sova länge på morgnarna, lyssna på otaliga sommarprat, läsa böcker, njuta av lugnet med djuren på vår gård och skapa fina minnen med familj och vänner att tänka tillbaka på i vintermörkret. 
 
Sambon och jag bestämde oss för att åka iväg på en liten minisemester tillsammans innan vardagen tar vid igen, så i torsdags packade vi väskorna och styrde kosan söderut mot Björneborg för två dagar. Där gick vi på årets bostadsmässa, hade dejtkväll med middag och bowling, bodde på hotell och åt hotellfrukost, gick på stan och njöt av solen och värmen ute vid Yyteris vidsträckta sandstränder. På hemvägen svängde vi till och med in via Kristinestad och spanade in marknaden och åt lyxigt god middag innan det var dags att avsluta den lilla semesterresan. Man kan verkligen säga att de där två dagarna blev den ultimata avslutningen på en riktigt fin fyraveckorssemester för min del. 
 
 
Imorgon återvänder jag till jobbet. Som jag nämnde redan före semestern väntar en annorlunda höst för min del – jag har nämligen bara två veckor kvar på mitt kära handledarjobb där jag trivts så hiskeligt bra med världens bästa kollegor... I månadsskiftet vankas nya utmaningar, för då lämnar jag flyktingbyrån efter många fina år och sadlar om till skolvärlden. Från och med första augusti jobbar jag således som lärare inom förberedande undervisning för nyanlända!
 
Fortfarande handlar det ju i grund och botten om integration, men det blir en annan åldersgrupp än den jag är van att jobba med, svenska istället för finska och helt nya utmaningar med språkinlärning. Lite längre pendlingsväg till jobbet, inga fler kvällsskiften och nattskiften och helt nya arbetsuppgifter. Gissa om jag ser fram emot att jobba inom skolvärlden igen, samtidigt som jag är lite nervös för att ha min första alldeles egna klass med elever. 😃

2018-07-05 | 21:35:00

Folkdräkternas påfågel: den blå Munsaladräkten

Nästa folkdräkt på tur är från samma ort som den förra dräkten, men av lite annat utseende. Det här är en dräkt som väldigt många känner igen, för den anses ofta vara Finlands nationella folkdräkt och skymtar ibland i tv-reklamer och officiella utlandsbesök. Ja, jag syftar förstås på den blå folkdräkten från Munsala
 
 
Folkdräktarnas påfågel: Munsaladräkten. Den här dräkten, som är min mammas, är sydd av min mormor Aina. Mormor var klädsömmare i Vexala. Hon sydde den blå Munsaladräkten på beställning, och har troligen tillverkat många tiotals folkdräkter under sina verksamma dagar. Dräkterna måttbeställdes för att passa den som skulle bära den exakt, och allt från hålsömmarna i skjortor och förkläden till brodyren på hättorna tillverkade hon – ett helt otroligt handarbete. 
 
Min mormor dog när jag var 4 år gammal, så jag har bara svaga minnen av henne. Men jag har förstått att hon var en mycket varm och omtänksam människa. Att de folkdräkter hon tillverkade lever vidare runt om i Finland känns fint att veta, och ni förstår säkert att Munsaladräkten ligger mig lite extra varmt om hjärtat. ❤
 
 
Munsala folkdräkt är tvådelad. Kjolen är randig i vitt, grönt, rött, gult och svart på klarblå botten. Livstycket är samma blå som bottenfärgen i kjolen, och det knäpps med fem par silverfärgade metallknappar. 
 
 
Skjortan och det vita förklädet är vackert utsmyckade med hålsöm, och livstycket som är pilformat framtill blir verkligen pricket över i:et. 
 
 
Ni minns kanske hur Vörå folkdräkt ser ut, som jag visade förra veckan? Den är också tvådelad, precis som Munsalas dräkt, men livstycket är betydligt kortare och mer urringat på Vörådräkten och frågar ni mig är det mycket tjusigare och mer smickrande utformning på Munsaladräkten. Men man ska ju inte jämföra egentligen, och även Vörådräkten är mycket fin. 
 
 
Till Munsaldräkten bär man en blå spetsprydd och brodyrprydd hätta på huvudet, och bandet från hättan kan antingen knytas under hakan som Cecilia har här på bilderna...
 
 
...eller hänga fritt. Kjolsäcken som knyts runt midjan som en midjeväska är blå med gula kanter och broderade blommor i samma stil som de på hättan. 
 
 
Baktill är livstycket lite avrundat nertill och prytt med två silverknappar. 
 
 
Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. Och så ska man egentligen ha vita strumpor och svarta skor med spännen när man bär just den här folkdräkten. Om man vill vara riktigt noggrann. 
 
 
Nu vet ni allt om de två Munsaladräkterna – den blå dräkten och den mörka dräkten. 😍 Jag tackar så hjärtligt för all feedback ni gett på folkdräktsinläggen, både på bloggen och via Facebook. Det är roligt att se att mitt och Cecilias lilla fotoprojekt intresserar och engagerar så många. Tack! 
 
Nästa gång rör vi oss en liten bit söderut längs riksåttan igen... 

2018-07-01 | 21:02:00

Den mörka folkdräkten från Munsala

Det är dags att ta en närmare titt på nästa folkdräkt. I förra inlägget fick ni bekanta er med Vörå folkdräkt. Den här gången rör vi oss lite längre norrut i Österbotten och lite längre bak i tiden... Vi landar i Munsala någon gång på 1800-talet. 
 
 
Innan vi kikar på hur den här dräkten ser ut i nutid måste jag börja med lite bakgrundshistoria. Det är nämligen så att det finns två stycken Munsaladräkter, precis som det finns två Vörådräkter. Den blå Munsaladräkten är den som ofta benämns som Finlands nationaldräkt, och anses vara en av de vackraste folkdräkterna i Finland. Och den är minsann otroligt vacker – ni kan se en liten tjuvkik på den redan i slutet av det här inlägget och mer får ni se i nästa folkdräktsinlägg. Men det finns också en mörk Munsaladräkt, och det är alltså den som ni ska få se nu. 
 
På bilderna här ovan och under bär min mammas farmor Maria (märker ni ett mönster i kvinnonamnen i min släkt? 😉) just precis den här mörka Munsaladräkten. Hon var född 1892 i Skrivars i Vexala, och jag skulle tippa på att bilderna är tagna någon runt 1910. Den mörka dräkten härstammar från Rundtas i Vexala och är troligen av äldre ursprung än den blå dräkten. Kanske ända från 1800-talets början?
  
 
Det är så spännande att se på gamla bilder. Människorna ser alltid så sammanbitna och nästan ledsna ut. Maria står längst till höger. 
 
 
Den här bilden tycker jag är speciellt tjusig. Maria är hon som sitter med ryggen snett mot kameran. Vem de andra kvinnorna är är ett mysterium. 
 
 
Tänk att den här dräkten från de hundra år gamla fotografierna finns kvar ännu idag! Förklädet som ska vara vitt med hålsöm längs med kanterna och kjolsäcken finns tyvärr inte bevarade, men kjolen, livstycket och till och med skjortan är intakta. 
 
 
Kjolen och livstycket är sydda i ett mörkblått tyg med ränder i brunt, rödbrunt, ljusrött, grönt och vitt. Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. 
 
 
När vi skulle klä på oss den här folkdräkten konstaterade vi att min mammas farmor inte kan ha varit någon stor kvinna när det begav sig. Skjortan och livstycket var så små att jag själv hade varit tvungen att operera bort ett par revben för att kunna knäppa dem. Vi besparade er dock den synen och tryckte in Cecilia i dräkten istället (med order om att hon inte fick andas, haha). 
 
 
Och visst är den vacker, den här mörka folkdräkten från Munsala, som till och med många Munsalabor inte vet att existerar? 
 
Två stycken Munsaladräkter: den välkända blå dräkten och den lite mindre kända men lika vackra mörka dräkten