2018-10-14 | 18:13:00

Mazurka i magen

 
Vips så var vi inne i gravidvecka 30!
 
Babykulan har fått ett fint put och Gäddan har ordnat enmansdisco där inne. Från att mestadels ha riktat sparkarna utåt tidigare har den lilla sprattelgäddan nu även börjat sparka inåt, och det är ju inte alla gånger så angenämt. Fast jag blir fortfarande lika fascinerad vid varje spark ändå. Att gå igenom en graviditet är så häftigt!
 
 
Jag läste någonstans att man jämför en bebis i vecka 30 med en gurka (jag antar att man främst syftar på längden då 😂), så jag passade på att komponera ihop en liten dikt på min letterboard gravidveckan till ära.
 
 
På dagens Vasabladet och Österbottens Tidning finns en artikel om mig och mina bloggkollegor Simone och Josefin som också har BF i december. Artikeln finns även att läsas online: Gravidlycka bland österbottniska bloggare. Kika in och läs, vetja!  
 
 
Igår ordnades det öppet hus på förlossningsenheten vid Vasa Centralsjukhus, så sambon och jag passade på att åka dit och gå på guidad rundtur med en barnmorska. Jag tycker att det är superbra (speciellt för oss förstagångsföräldrar!) att öppet hus-tillfällen ordnas ett par gånger om året så man får chans att bekanta sig med förlossningsutrymmena och personalen på förhand, för sedan när det faktiskt gäller tror jag garanterat att man kommer känna sig lugnare ifall allting inte är helt obekant. Det känns betryggande att nu ha lite bättre koll på hur saker och ting funkar från att man kommer in till förlossningsenheten tills dess att babyn är född och man flyttar över till BB-sidan. Ja, och redan det att man vet vilken ringklocka man ska trycka på ifall man kommer till sjukhuset nattetid när det är låst gör ju att man får en sak mindre att fundera på. 
 
I och med att vi bor ganska mitt emellan Vasa och Kokkola (fastän det inte känns så) hade vi möjlighet att välja vilket sjukhus vi vill föda vid, men för oss har det aldrig varit några tvivel om saken. Vasa är den stad som känns som "hemma", och till Kokkolas sjukhus skulle vi knappast ens hitta. Jag tror garanterat att vården är precis lika bra på båda sjukhusen, men Vasa känns närmare och tryggare. 
  
 
I övrigt har den gångna veckan även innehållit rådgivningsbesök för min del, och jag fick order om att fortsätta knapra järnpiller för mitt låga hb-värde. Tydligen är det vanligt att hemoglobinet sjunker i just de här veckorna och sedan stiger igen mot slutet av graviditeten. 
 
Nästa vecka blir en kort arbetsvecka, för då är det höstlov som gäller från onsdag och framåt. Perks of being a lågstadielärare. 😎 Sambon och jag tänkte passa på att åka på en liten utfärd till Tuuri någon av höstlovsdagarna för att shoppa bebisprylar och julklappar. Man får ju passa på att uträtta sådana saker så länge både tid och energi finns! Med tanke på att veckorna bara går snabbare och snabbare är december här innan vi vet ordet av, och risken finns ju att man inte känner sig lika pigg och smidig då längre...

2018-10-12 | 22:41:00

I väntan på ett decemberbarn

  
Igenkänningen när jag läste Paulinas blogginlägg "Att vara decemberbarn" ikväll var stor. Paulina, vars yngsta barn är född i december förra året, skriver om hur hon ofta fick kommentarer om barn som är födda i december då hon var gravid. Lika ofta har jag fått höra de där decemberbarn-kommentarerna jag också. 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att det här med decemberbarn inte var något som sambon och jag också pratade om i våras när våra barndiskussioner blev seriösa. Flera av mina vänner fyller år i december och min mamma fyller rent av år på julafton, och för att vara helt ärlig har inget av dessa decemberbarn uttryckt någon särskilt stor glädje över att fylla år sent på året. Men varken sambon eller jag trodde att det skulle lyckas så snabbt som det gjorde att bli gravid, utan vi tänkte bara att det sker när det sker – om det ens sker – och något decemberbarn blir det knappast ändå. Men nu står vi här med BF den 28 december, och lyckliga och glada är vi. Tänk att vi ska få ett barn!
 
Visst har jag skämtat om att jag ska knipa i fyra dagar så att vi går över årsskiftet och barnet blir äldst i sin årskull istället för yngst, men som tur får man ju inte välja när ens barn föds. Kanske blir det på det beräknade födelsedatumet eller kanske föds bebisen en vecka senare eller rent av tre veckor tidigare än beräknat. Tiden får utvisa när det blir. Lika älskat kommer detta barn som för tillfället verkar slå volter i min mage ändå att vara, oavsett om det blir ett decemberbarn eller ett januaribarn. Huvudsaken är att vi får ett barn som mår bra. Allt annat kvittar. 
  
Jag tror att det kanske var jobbigare förut att vara yngst på klassen, och att det är de där gamla attityderna som delvis hänger kvar och spökar hos folk. Jag är ingen utvecklingspsykolog, men efter att ha studerat specialpedagogik och jobbat som lärare vet jag i alla fall att elva månader kan betyda mycket rent mognadsmässigt just i början av skolåldern, men elva månader kan också betyda prick ingen skillnad alls mellan två barn. Det är så olika från individ till individ! Skolmognad handlar sist och slutligen sällan om vilken månad ett barn är fött i och skolsystemet idag är verkligen välutvecklat, speciellt ifråga om stödåtgärder och att utgå ifrån barnens individuella nivå, så jag tvivlar inte det minsta på att ett barn som är fött i december klarar sig lika bra i skolan som ett barn som är fött i januari. Att säga något annat känns som ett hån mot hela skolsystemet. 
 
Knappast är det roligt att vara den som är sist ut i årskullen att få ta mopedkörkort och bilkörkort, men det är väl kanske också de enda två gångerna som det är jobbigt att fylla år i december. Annars är det precis likadant som att ha födelsedag i vilken annan månad som helst. Eller kanske till och med lite mysigare än alla andra månader, för december är ju helt klart den mest stämningsfulla månaden på hela året. 😍
 
Det finns helt klart värre saker här i livet än att fira jul och födelsedag under samma månad. Eller på samma dag för den delen.

2018-10-07 | 16:09:00

Tankar i vecka 29 och barnvagnsfunderingar

 
Vecka 29 (28+1)
De två senaste veckorna har magen växt så snabbt att man nästan kunnat se hur den ändrat från dag till dag. Nu kan man inte längre undgå att lägga märke till att det är mer än bara god mat som ligger och gottar sig där i, och både kollegor och andra bekanta som tidigare inte märkt att jag är gravid har förvånat gratulerat mig. Det sa liksom bara *poff*, och så började magen synas. 😜 Den här graviditeten har verkligen gett mig förståelse för hur vissa kan gå flera månader in i en graviditet utan att själva ens märka att de är gravida – får man må bra och dessutom råkar ha en gravidmage som inte *poffar* fram tidigt så behöver en graviditet inte innebära att vardagen förändras nämnvärt. 
 
Gravidappen säger att babyn nu är 35 cm lång från huvud till fot och väger ungefär 1,26 kg i början av veckan och närmare 1,4 kg vid veckans slut. Nu växer Gäddan med andra ord så det knakar, och det märks att det blir trängre i magen. Hittills har jag inte behövt stiga upp en enda gång nattetid för att kissa, men dagtid kan det kännas att bebisen trycker mot urinblåsan och andra organ när den bökar runt i magen. 
 
 
 
Sedan jag började med järntillskott för ett par veckor sedan har jag känt mig piggare, och det är väl tur med tanke på hur mycket program jag haft på sistone. I tisdags hade vi två proffsiga damer från Wikström Media på besök på gården för att filma och fotografera i fyra timmar till ett projekt som sambon är med i och i förrgår var vi till Vasa för att fotografera i tre timmar till ett superroligt graviditetsrelaterat bloggsamarbete som jag har på gång. Med några längre dagar på jobbet den här veckan utöver allt eftermiddagsprogram och dessutom bröllop igår kan ni tro att det är skönt med en ledig söndag helt utan planer idag. 
 
Något jag stört mig på under den senaste veckan är att jag plötsligt börjat sova urdåligt på nätterna. Jag kan vakna etthundrasjuttio gånger under en natt, helt utan orsak. Inte för att jag har det obekvämt eller för att jag drömt en mardröm eller måste gå på toaletten eller något sådant, utan jag bara vaknar. Det är så sjukt störigt speciellt eftersom jag vanligtvis brukar sova som en stock nätterna igenom, och nu tar det ju alltid en liten stund innan jag somnar om igen varje gång jag vaknar. Jag kan liksom vakna mitt i natten och vara bombsäker på att nu är klockan sju, för det är redan den femte gången jag vaknar av mig själv. Sedan kollar jag väckarklockan och konstaterar att nix, klockan är bara 3:05 ännu. 🙈
 
Jakten på barnvagnen
Sambon och jag har börjat spana aktivt efter barnvagnar och babyskydd de senaste veckorna, med det är verkligen en djungel! Man tror ju att det bara är att stiga in i en barnvagnsbutik, testa ett par olika modeller, hitta en man fastnar för och så är det bra så. Men icke då. Som förstagångsföräldrar har vi inte direkt koll på vad vi är ute efter, men med tanke på att vi bor på landet och ska gå på snöiga grusvägar i vinter åker alla "smidiga stadsvagnar" i alla fall bort. En stabil vagn med luftdäck och bra stötdämpning vill vi ha. Gärna får den också vara ergonomisk för oss långa föräldrar, och givetvis bekväm och trygg för babyn. 
 
 
Vid Baby City i Kokkola fastnade vi för en ABC Viper 4 (låter som värsta snabba batmobilen!) som var stilren och snygg samtidigt som den verkade stabil med sina stora lufthjul. Någon av er läsare råkar inte ha erfarenhet av just den här vagnen och kan berätta vad ni tyckt om den? 
 
 
Vid Lastentarvike i Vasa spanade vi på barnvagnar från både Emmaljunga och Britax i förrgår. Emmaljunga Super Viking kändes passlig till storleken och lagom robust, men suffletten på sittdelen kändes inte helt optimal rent vindskyddsmässigt. Jag tänker att det lätt blåser in i den? Britax Smile 2 verkade också som ett okej alternativ, men där är vi lite skeptiska till de små svängbara framhjulen. Är det faktiskt praktiskt med så små framhjul på landet? Spontant tänker jag att det mest praktiska när man ska gå på snöiga vägar vore om bak- och framhjulen är stora och placerade i linje med varandra, men kanske det inte spelar så stor roll egentligen? 🤔