2017-02-28 | 19:07:53

Från den ena ytterligheten till den andra

 
Det verkar som att naturen har beslutsångest.
 
För en och en halv vecka sedan kunde man tro att våren hade anlänt, när det torra gräset från i höstas knastrande gjorde sig påmint under skosulorna på en och fåglarna kvittrade i träden.
 
 
Det gick lätt att inbilla sig att det var april och inte februari.
 
 
Men så hände något och plötsligt – lagom till sportlovet – blev det fullskalig vinter igen. Det snöade tills snölagret var så tjockt att Laika var tvungen att hoppa i Sputniks fotspår för att över huvud taget kunna ta sig fram.
Få se vilken årstid vi har nästa vecka... Jag håller tummarna för sommar!

2017-02-17 | 20:38:00

En värld av stjärnor

 
Den här veckan har jag tre lediga dagar på raken, och är för tillfället inne på dag två av tre. Idag har jag hängt hemma i byn. För ett par timmar sedan satt jag och filade på ett inlägg om filmen jag fick se bio igår (kika in imorgon för att läsa min recension av Tom of Finland!) när mamma hojtade att det var en fin solnedgång utanför fönstret.
 
 
Vi hoppade i bilen och körde ner till Komossas simstrand för att försöka hinna fånga solnedgången på bild. Det är mycket praktiskt att ha en mamma som är lika galen i spontana små fotoutfärder som en själv. ♥
 
 
Två timmar senare när jag begav mig hemåt slogs jag av hur stjärnklart det var och fick för mig att svänga in till simstranden en gång till. Där gick jag ut på isen, ställde upp kameran på stativet och fångade ett litet stjärnfall på bild.
 
 
På två timmar hade det frusna träsket höljts under ett mäktigt stjärnskynke. Det var kolsvart, men över hela himlen syntes lysande små prickar.
 
 
Isen visslade och mullrade dovt i mörkret ikväll. Det lät nästan som ett uråldrigt väsen som morrande gjorde sig påmint någonstans djupt där under isen.
 
 
När man står där i kolmörkret och blickar upp mot stjärnhimlen kan man inte låta bli att känna sig så liten.
 
 
...man kan inte låta bli att fundera vad som finns där bortom stjärnorna, i den oändligt stora rymden. Så spännande det vore, att få veta.

2017-01-24 | 20:59:21

Att dansa i solnedgången

 
Att andas. Det är livsviktigt. Ibland när jag känner att jag behöver andas på riktigt beger jag mig ut i skogen eller ner till fjärden ensam med min kamera. Där drar jag djupa andetag som fyller mina lungor med lugn.
 
 
Idag begav jag mig ner till Vinlax när solen höll på att gå ner. Där var allt så lugnt och vackert. Isen knakade och mullrade dovt lite längre bort och ett knäppande ljud hördes inifrån skogen. I övrigt var allt tyst.
 
 
Plötsligt fick jag ett stort behov av att dansa till naturens hjärtslag.
 
 
Fnissande skuttade jag runt för mig själv och gjorde små piruetter.
 
 
Jag tror att man mår bra av att lyssna på naturen och dansa i solnedgången lite nu som då. ♥