2017-12-23 | 12:02:00

"Akta så att du inte kliver i vattnet!"

Alla har vi våra jultraditioner. Vissa traditioner är glada och trevliga, och andra traditioner är lite mer... utmanande, för att säga det på ett fint sätt. Julgransjakten hör till den senare kategorin i detta hushåll.
 
 
Julgransjakten är ett årligen återkommande relationstest för sambon och mig. Det är nämligen så att sambon och jag har rätt olika julgranskrav. Han är född perfektionist, medan jag är lite mer sådär att jag går på känsla. När jag skulle nöja mig med en halvskruttig men gullig gran är han fast besluten att finna Den Perfekta Julgranen. Han är dessutom van skogsmänniska medan jag är lika klumpig som en elefant i en porslinsaffär när jag rör mig i skogen. Det har tidigare år resulterat i bland annat en traumatisk upplevelse då jag lärde mig att sambon beter sig som en älg i skogen och en omvänd version av Hunger Games.
 
I år blir det den sjunde julen som sambon och jag firar tillsammans, så man tycker ju att vi borde ha lärt oss att kompromissa på granfronten vid det här laget. Igår beslutade vi således att granjaktsdagen var kommen. Solen steg bakom morgondimman och snön gnistrade. Allting vittnade om att det skulle bli en alldeles underbar dag.
 
 
Strax efter att vi ätit frukost klädde vi på oss ordentligt för att tåla minusgraderna, letade fram sågen och hoppade på fyrhjulingen. Och så bar det av mot skogen.
 
 
Det var så vackert överallt att jag pickade sambon i ryggen och bad honom stanna för att jag skulle kunna fotografera minst tio gånger på vägen mot skogen. Färgerna liksom flöt ihop med varandra till en enda härlig pastellpalett. Oj om varenda vinterdag ändå kunde vara så här idyllisk, tänkte jag.
 
 
Vi körde en bit längs skogsbrynet för att spana på granarna som växte vid dikeskanten. Svärfar hade spanat in en fin gran tidigare i vinter, så vi började med att titta på den. Men nej, den växte lite för nära ett par björkar så den var lite skruttig på ena sidan (enligt sambon då, jag tyckte såklart att den var gullig). När vi (läs: sambon) inte såg någonting som var tillräckligt lovande intill dikeskanten parkerade vi fyrhjulingen och hoppade av.
 
 
"Vi går en bit in i skogen och kollar" sa han, och stegade med bestämda kliv mot skogen. Han hoppade smidigt över diket och tittade uppfordrande mot mig som stod kvar på andra sidan och tvekade litegrann. Jag noterade att han kopplat på sitt skogsläge, och då är det bara att göra sitt bästa för att hänga med när han älgar iväg. Stannar man upp i tre sekunder är han plötsligt trettio meter längre fram än en själv.
 
"Akta så att du inte kliver i vattnet där nära kanten" sa han när jag gjorde mig redo för att ta mig över diket. Det var ett rätt brett dike där vattnet hade frusit mitt på men inte invid kanten. Jag bedömde att det lättaste sättet att ta sig över var att ta första steget på dikessluttningen, nästa steg på isen och det tredje steget upp på andra sidan. Jag satte ner foten på sluttningen, gjorde mig redo för att kliva ut på isen och...
 
 
...schwuuuuuusch, så halkade jag ylande ner och fastnade med foten i pissdiket. Innan jag lyckats ta mig upp var jag förstås genomblöt och lerig i både skorna och byxorna. "Jag sa ju åt dig att inte stiga i vattnet" sa sambon med ett flin. Och jag kände mig som en femåring. Eller en elefant i en porslinsaffär.
 
 
Det hela slutade därmed med att vi körde tillbaka till den där granen som svärfar hade sett. Och vid närmare eftertanke konstaterade sambon att den kanske duger trots allt.
 
 
Lite ojämn och avskavd på vissa ställen, men grön och fin från rätt vinkel. (Alldeles duglig för att man inte skulle behöva gå hundrafemtio kilometer i skogen med en genomblöt sko var den garanterat!)
 
 
Och vad lärde vi oss då av detta? Jo; 1) ha alltid gummistövlar istället för vinterskor på dig när du är på julgransjakt, 2) undvik diken, 3) oavsett hur traumatisk julgransjakten än är så resulterar den ändå alltid i en julgran.
 
Tur att det är ett helt år till nästa gång.

2017-12-06 | 16:45:00

100 år av självständighet

 
Två generationer bakåt var kriget ett faktum i Finland. Tacksamheten mäter inga gränser när jag tänker på alla de unga män som krigade för vårt lands frihets skull under vinterkriget och fortsättningskriget. Att vara redo att offra sin egen frihet – sitt eget liv – för sitt lands skull... det är hisnande. Vi har ett otroligt historiskt arv att föra vidare till kommande generationer här i Finland. 
 
Jag hade inte förstått vad det innebär att leva i ett fritt land före jag lärde känna människor på flykt från länder utan frihet. Jag visste inte vilket privilegium det är att leva i ett självständigt och tryggt land före jag mötte de som växt upp utan det privilegiet...
 
Min generation är lyckligt lottad. Vi har aldrig behövt uppleva varken krig eller efterkrigstida misär. Vi är födda och uppvuxna i ett Finland som är välutvecklat, tryggt och stabilt. Ett av de tryggaste länderna i hela världen. Vi har fått skörda frukten av det som generationer före oss har kämpat för och vi är så vana vid friheten att vi allt för ofta tar den för givet. Jag tror att det är viktigt att vi minns vårt förflutna när vi blickar framåt. 
 
 
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.
  
 
Idag fyller självständiga Finland 100 år. Det är en stor dag. En dag att fira med tacksamhet och stolthet. 
 
 
Glad självständighetsdag!

2017-10-16 | 16:38:18

Kattpromenad i ett höstlandskap

 
Så har ännu en helg i livet passerat och kommer aldrig åter. Den äldre av brorsönerna kom på besök i lördags, så det blev en lördagkväll med pizzabakning, lek, Disneyfilm och sleepover. Golvet fylldes med småbilar och böcker och vi konstruerade en mysig kattlåda åt Laika (nu får ungarna komma!).
 
 
I söndags gick vi på kattpromenad efter frukosten. Kattpromenad i ett höstlandskap kan vara något av det allra bästa man kan ta sig för på en söndagförmiddag.
 
 
Sputnik var överlycklig över promenadsällskapet och visade oss alla sina bästa stigar och gömställen.
 
 
Jag höll mig till att fotografera omgivningarna medan katten och brorsonen undersökte kojorna.
 
 
Varför åka till Lappland när vi har ruska med all dess färgprakt i Oravais?