2018-04-27 | 20:35:00

Från Norrvalla mot Boberget

 
Vi hade må bra-dag på jobbet idag och spenderade hela dagen vid Norrvalla i Vörå där vi fick välja mellan olika aktiviteter. På förmiddagen hade jag valt promenad och yoga, och två kollegor och jag styrde stegen upp mot skogen när det var promenaddags. Där hade vi tänkt gå längs spånbanan, men istället hittade vi en finfin vandringsled som gick upp till Boberget. Jag vet inte om den här vandringsleden, som torde heta Rökiö vandringsled, funnits länge men jag hade i alla fall inte alls koll på att den fanns. Alltid lär man sig något nytt.
 
Vandringsleden i sin helhet är 6,7 km och vill man inte gå varvet runt finns det också ett par genvägar som gör leden kortare. 
 
 
Både leden och genvägarna är tydligt utmärkta med skyltar. Dessutom är det satt färgprickar på träd och stenar längs med stigen, så det är praktiskt taget omöjligt att gå fel. Vi gick inte ända upp till Boberget idag, men enligt kartan ska det finnas ett vindskydd och en grillplats där. 
 
 
Terrängen var omväxlande och det fanns mycket att se och upptäcka längs vägen (också vårtecken i form av tussilago!). På vissa skuggiga ställen fanns det snö kvar och på andra ställen var det så blött på själva stigen att man fick gå små omvägar runtom, så det löns att ta ordentliga skor på fötterna om man planerar att gå leden nu den närmaste framtiden. Förhoppningsvis torkar det ju upp snart, så då blir det optimalt promenadföre i skogen igen. 
 
 
Vandringsleden börjar strax bakom väderkvarnen uppe på backen vid Norrvalla. När det blivit lite torrare i skogen ska jag absolut tvinga med mig sambon på en tur runt den här vandringsleden i sin helhet. 😊
 
Fler tips på fina vandringsleder:
» Köurosrundan i Pensala
» Västerö vandringsled
» Kimo Bruks vandringsled

2018-03-01 | 18:09:00

Skogsutflykt med grillkorv och pinnbröd

 
Vissa dagar visar sig Finland från sin allra bästa sida. De senaste dagarna har det varit bitande kallt, men ack så soligt och fint här i Österbotten. Jag har nattskift på kommande både inatt och nästa natt, så idag har jag passat på att ladda upp genom att göra massor av roligheter. Dagen började med att jag fick fotografera bebisbilder hos en kompis (det blev sååå gulliga bilder!) och sedan bestämde Mikael och jag att vi skulle åka ut på en skogsutflykt. 
 
 
Vi packade ner grillkorv och smörgåsar i väskan, värmde O'boyen och knådade ihop en pinnbrödsdeg. Sedan tog vi vår ved, hoppade på fyrhjulingen och begav oss iväg. Färden tog oss ut på Norrmossen, där vi hade utsikt över vindmöllorna. 
 
 
Jag älskar att åka på skogsutflykt! Göra upp eld och tälja pinnar att grilla på...
 
 
...och dricka rykande varm choklad. Myyyys.
  
 
Nästa gång får vi dock se till att ta med oss mer ved, för nu räckte glöden inte riktigt till för att grilla våra pinnbröd. Har man bra glöd är pinnbröd busenkelt att tillaga! Man förbereder degen hemma genom att knåda ihop 4 dl mjöl, 2 krm bakpulver, 1 krm salt och 1,5 dl vatten till en smidig deg. Sedan packar man med sig degen i en plastpåse. Väl på plats gör man långa korvar av degen och virar dem i en spiral runt en pinne, grillar tills de inte är degiga längre och äter med smör eller sylt på. Så gott!
 
 
Fler sådana här dagar i vinter, tack! 

2017-12-23 | 12:02:00

"Akta så att du inte kliver i vattnet!"

Alla har vi våra jultraditioner. Vissa traditioner är glada och trevliga, och andra traditioner är lite mer... utmanande, för att säga det på ett fint sätt. Julgransjakten hör till den senare kategorin i detta hushåll.
 
 
Julgransjakten är ett årligen återkommande relationstest för sambon och mig. Det är nämligen så att sambon och jag har rätt olika julgranskrav. Han är född perfektionist, medan jag är lite mer sådär att jag går på känsla. När jag skulle nöja mig med en halvskruttig men gullig gran är han fast besluten att finna Den Perfekta Julgranen. Han är dessutom van skogsmänniska medan jag är lika klumpig som en elefant i en porslinsaffär när jag rör mig i skogen. Det har tidigare år resulterat i bland annat en traumatisk upplevelse då jag lärde mig att sambon beter sig som en älg i skogen och en omvänd version av Hunger Games.
 
I år blir det den sjunde julen som sambon och jag firar tillsammans, så man tycker ju att vi borde ha lärt oss att kompromissa på granfronten vid det här laget. Igår beslutade vi således att granjaktsdagen var kommen. Solen steg bakom morgondimman och snön gnistrade. Allting vittnade om att det skulle bli en alldeles underbar dag.
 
 
Strax efter att vi ätit frukost klädde vi på oss ordentligt för att tåla minusgraderna, letade fram sågen och hoppade på fyrhjulingen. Och så bar det av mot skogen.
 
 
Det var så vackert överallt att jag pickade sambon i ryggen och bad honom stanna för att jag skulle kunna fotografera minst tio gånger på vägen mot skogen. Färgerna liksom flöt ihop med varandra till en enda härlig pastellpalett. Oj om varenda vinterdag ändå kunde vara så här idyllisk, tänkte jag.
 
 
Vi körde en bit längs skogsbrynet för att spana på granarna som växte vid dikeskanten. Svärfar hade spanat in en fin gran tidigare i vinter, så vi började med att titta på den. Men nej, den växte lite för nära ett par björkar så den var lite skruttig på ena sidan (enligt sambon då, jag tyckte såklart att den var gullig). När vi (läs: sambon) inte såg någonting som var tillräckligt lovande intill dikeskanten parkerade vi fyrhjulingen och hoppade av.
 
 
"Vi går en bit in i skogen och kollar" sa han, och stegade med bestämda kliv mot skogen. Han hoppade smidigt över diket och tittade uppfordrande mot mig som stod kvar på andra sidan och tvekade litegrann. Jag noterade att han kopplat på sitt skogsläge, och då är det bara att göra sitt bästa för att hänga med när han älgar iväg. Stannar man upp i tre sekunder är han plötsligt trettio meter längre fram än en själv.
 
"Akta så att du inte kliver i vattnet där nära kanten" sa han när jag gjorde mig redo för att ta mig över diket. Det var ett rätt brett dike där vattnet hade frusit mitt på men inte invid kanten. Jag bedömde att det lättaste sättet att ta sig över var att ta första steget på dikessluttningen, nästa steg på isen och det tredje steget upp på andra sidan. Jag satte ner foten på sluttningen, gjorde mig redo för att kliva ut på isen och...
 
 
...schwuuuuuusch, så halkade jag ylande ner och fastnade med foten i pissdiket. Innan jag lyckats ta mig upp var jag förstås genomblöt och lerig i både skorna och byxorna. "Jag sa ju åt dig att inte stiga i vattnet" sa sambon med ett flin. Och jag kände mig som en femåring. Eller en elefant i en porslinsaffär.
 
 
Det hela slutade därmed med att vi körde tillbaka till den där granen som svärfar hade sett. Och vid närmare eftertanke konstaterade sambon att den kanske duger trots allt.
 
 
Lite ojämn och avskavd på vissa ställen, men grön och fin från rätt vinkel. (Alldeles duglig för att man inte skulle behöva gå hundrafemtio kilometer i skogen med en genomblöt sko var den garanterat!)
 
 
Och vad lärde vi oss då av detta? Jo; 1) ha alltid gummistövlar istället för vinterskor på dig när du är på julgransjakt, 2) undvik diken, 3) oavsett hur traumatisk julgransjakten än är så resulterar den ändå alltid i en julgran.
 
Tur att det är ett helt år till nästa gång.