2018-07-01 | 17:01:00

Martina & Daniel

Det var kärlek i luften vid Kimo Bruk igår. Där vankades det nämligen bröllop. 
 
 
Jag hade den stora glädjen att få vara festfotograf på ett mycket vackert bröllop igår. Att vara bröllopsfotograf och föreviga en av de viktigaste dagarna i någons liv är kanske en av de mest ärofyllda uppgifterna man kan få som fotograf. Den där magiska stämningen som bara existerar på en sådan kärleksfest som ett bröllop är går liksom inte att beskriva, och att försöka fånga den på bild är utmanande men samtidigt väldigt, väldigt roligt. 
 
 
Tidigare under dagen hade det varit både kyligt och blåsigt, men lagom tills att det var dags för brudvalsen hände någonting. Solen gick ner över bruksdammarna och det var alldeles vindstilla när brudparet tog sina första danssteg som herr och fru. Det blev verkligen en kväll att minnas, och jag är så glad att jag fick vara med på ett hörn. 
 
Stort grattis till de nygifta tu! 

2018-06-14 | 23:04:52

Österbotten har fått nog

 
Föreställ er att ni har ett gäng får som har bott inomhus hela vinterhalvåret och längtat efter att få komma ut på grönbete som de är vana vid att få göra på sommaren. De är överlyckliga när de får komma ut i sin hage och skuttar ivrigt runt där hela dagen. Så kommer natten. Ni hoppas att fåren har det bra och är trygga. Ni har gjort allt ni kan för att skydda dem – byggt en ordentlig hage och satt elstängsel runt för att hålla objudna gäster borta. Men ändå händer det som inte får hända...
 
När morgonen gryr är det ett får färre i hagen än dagen innan. Någon gång under nattens mörka timmar har en varg hoppat över stängslet, jagat tag på ett harmlöst får och bitit ihjäl det. Det är en alldeles ohygglig syn som möter er i hagen när ni kommer dit på morgonen; kvar av det ena fåret finns inte mer än huvudet och ryggraden... och resten av flocken har sökt sig ut i sjön, trots att får i allmänhet undviker vatten om de bara får välja. Men ibland får de inte välja. Ibland är det myndigheterna som väljer åt dem. 
 
 
I måndags var det vargdemonstration i Vasa, anordnad av Österbottens svenska producentförbund och Svenska Österbottens pälsdjursodlarförening. På Vasa torg hade över 2000 personer samlats för att demonstrera mot den ohållbara vargsituationen i Österbotten. Någon hade även tagit med sig ett litet lamm som lugnt låg i sin ägares famn under demonstrationen. När jag såg lammet tänkte jag på våra vänner, som bara någon vecka tidigare hade förlorat ett av sina får till vargen. Historien i början av inlägget är nämligen alldeles sann, och det är en historia som upprepar sig allt för många gånger för att det ska vara hållbart. 
 
 
Det handlar inte om huruvida vargen hör hemma i Finlands natur eller inte. Det handlar om en grundtrygghet som inte längre finns. Om åtgärder som inte vidtas. Om hur något är rejält skevt i rovdjurspolitiken. Om myndigheter som nonchalerar invånarnas rädsla. För rädd, det blir man när man får vargen på besök
 
 
Den gångna vintern var en riktig vargavinter, i ordets rätta bemärkelse, här i Österbotten. Och den slutade inte när snön smälte bort. Aldrig förr har man behövt vara rädd när man vistas på sin egen gård, men nu känns det som att man aldrig går riktigt säker. Vargarna har rört sig vid egnahemshus, dagis, skolor, farmer och hagar. På glesbygd och tätort. Ändå kommer det knappt några följder alls. De oskygga vargarna får röra sig fritt, och gång på gång närma sig människor, boskapsdjur och tamdjur. Fortsätter det i den här stilen får vi befara att det snart är mer än bara djur som får sätta livet till. 

 
En demonstration och korvgrillningsjippo får inte i sig bukt med vargproblematiken, men jag hoppas att engagemanget gör att politiker och andra beslutsfattare får upp ögonen för hur läget faktiskt är här i Österbotten just nu.

2018-02-24 | 23:15:47

När vårt historiska arv känns nära

 
Minus tjugo grader och strålande solsken i Vasa hela dagen. Hundraårsjubileet för jägarnas återkomst firades en kall men sannerligen vacker vinterdag.
 
Nästan tiotusen människor hade samlats vid Vasa torg idag på förmiddagen för att beskåda paraden som hölls för att hedra jägarna – de närmare tvåtusen finländska soldater som reste till Tyskland för att få militärutbildning 1915 och tre år senare, 1918, landsteg i Vasa. Jägarrörelsen uppstod som en reaktion på förryskningsperioderna före Finland blev ett självständigt land och jägarna kom att få en betydande roll i vinterkriget och fortsättningskriget och skapade dessutom grunden för Finlands moderna försvarsmakt.
 
Jag har alltid haft dålig koll på historia, men på senare år har jag försökt ta igen det där jag inte lade på minnet i skolan (historia var ju "såå tråkigt") och läst in mig på sådant som det hör till att ha koll på. Jag har nämligen insett hur viktigt det är att vi är medvetna om vår historia och det som format vår identitet. Genom att förstå historien har vi lättare att förstå nutiden och reflektera över framtiden. Och jägarna, de är absolut en viktig del av vår historia.  
 
 
Idag var det tusen nya soldater som paraderade genom Vasa. En av dem var min lillebror, som gör sin militärtjänstgöring i Nylands brigad.
 
 
Det var på alla vis ett stämningsfullt evenemang. När soldaterna stod uppradade i disciplinerat raka linjer på torget och militärorkestern spelade både marscher och nationalsången på blåsinstrument och trummor kunde man nästan förnimma hur storslaget allting måste ha varit för hundra år sedan. Hela evenemanget idag kändes tidlöst och väldigt mäktigt.
 
 
Efter tal, fältandakt och militärmusik på torget marscherade beväringarna längs Vasaesplanaden mot Vasklot. När man stod där bland åskådarna och huttrade i de tjugo minusgraderna kunde man bara föreställa sig hur det måste ha varit då för hundra år sedan... att som ung soldat marschera i en lika kall men mycket osäkrare tid genom Vasa.