2018-08-11 | 23:52:00

1700-talsmarknad och historiens vingslag

 
"Vägtull 1€ eller ett ekorrskinn" stod det på skylten man möttes av vid porten till 1700-talsmarknaden i Storkyro idag. Sång och bjällror hördes inifrån marknaden och överallt syntes människor klädda i tidstypiska 1700-talskläder. Det gick inte att ta miste om var man hamnat.
 
 
Jag har besökt marknaden en gång tidigare, men det är många år sedan nu. De senaste åren har jag lyckats missa den på grund av jobb, men i år var det inget helgjobb som kunde hindra mig från att hoppa i bilen tillsammans med mamma och susa iväg genom Lehmäjoki ut till Storkyro. Vi var inte de enda som hade prickat in marknaden som lördagsprogram, för det vimlade av människor överallt. 
 
 
Jag vet inte om marknaden var betydligt mindre senast jag besökte den, men det första jag slogs av när vi kom in på området var hur stort allting var och hur många försäljare som var på plats. Alla sålde gammaldags saker, hantverk av alla de slag, handarbeten och bakverk och det kändes som rena upptäcktsfärden att gå runt och titta på allting. 
 
 
Vid ett stånd såldes polkagrisar och knäck, så där passade vi på att köpa med oss lite godsaker hem. Vid ett annat stånd stod en dam och stekte plättar på en muurikkapanna och serverade plättarna på pärtor. Det passade finfint med en pärtplätt som mellanmål när vi gått ungefär halvvägs på marknaden. 
 
 
Flera smedar stod och arbetade med olika projekt, och när doften av tjära blandades med det klingande ljudet av släggorna mot stålen och ljudet av visorna som sjöngs på avstånd fick man riktigt nypa sig i armen för att kontrollera om man fortfarande befann sig på 2018 eller om man plötsligt förflyttats till 1718. Sådana saker kan ju uppenbarligen hända – åtminstone i Outlander
 
 
Om det ordnas en kurs i silversmide här i närheten vill jag förresten gå en sådan. Jag skulle så gärna vilja tillverka ett armband av gamla silverskedar, men det är ett projekt som jag inte vågar ta mig an på egen hand. Tänk så häftigt om man kunde tillverka sina egna silversmycken av till exempel gamla bestick! Jag kikade på flera sådana armband idag, men priserna kändes lite väl saftiga. 
 
 
När vi gått runt på marknaden i två timmar, tittat på allt fint och köpt lite småsaker styrde vi stegen mot den gamla stenkyrkan som låg alldeles invid marknadsområdet. 
 
 
Storkyros gamla kyrka, S:t Lars kyrka, är speciell på många vis. Den härstammar från 1304 och är en av Finlands äldsta stenkyrkor. När man kliver in i kyrkan kastas man många århundraden bakåt i tiden... 
 
 
Väggarna är täckta av kalkmålningar i tre rader. Den översta raden föreställer händelser från Gamla testamentet, den mellersta raden händelser från Nya testamentet och den nedersta raden kyrkoårets evangelitexter. Målningarna gjordes på 1560-talet, och hundra år senare täcktes de över med kalkvatten eftersom de ansågs för "primitiva" och glömdes bort i tvåhundra år innan de igen avtäcktes på slutet av 1800-talet. Tänk så många människor som suttit i de här bänkarna och tittat på bilderna på väggarna samtidigt som prästen predikat. Ser ni förresten att texterna under målningarna är på svenska? 
 
 
Vi har minsann spännande historia att upptäcka på nära håll i Storkyro! Har ni inte besökt 1700-talsmarknaden och Storkyros gamla kyrka kan jag verkligen rekommendera ett besök. Marknaden pågår ännu under söndagen, och kyrkan är en vägkyrka så den är ofta öppen för allmänheten. 

2018-08-09 | 12:03:00

En färgsprakande folkdräktspicknick

 
Gräsmattan utanför Juthbacka herrgård i Nykarleby fylldes av folkdräktsklädda människor från när och fjärran i söndags när det var folkdräktens dag. Utspridda på filtar i sluttningen syntes dräkter som härstammade från alla möjliga orter runtom i Finland. Mer färgsprakande picknick får man leta efter! Närmast i bild ser ni Cecilia i den mörka Munsaladräkten, mamma i den gröna Jeppodräkten och våra vänner i röda Oravaisdräkter 
 
 
Mamma, Cecilia och jag bänkade oss på en filt på gräset och packade upp innehållet från vår picknickkorg. Saft, frukter och kex passar väl ändå fint för en tidlös picknick? Picknicken var en del av det nationella evenemanget "kansallispukutuuletus" som ordnades runtom i hela Finland den 5.8.
 
 
Jag tror att alla blev lika förvånade över hur stor uppslutning det var i Nykarleby (närmare 50 folkdräktsklädda människor!) – och över hur stor variation det var åldersmässigt bland deltagarna! Förutom att picknicken var ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med andra orters dräkter var det också ett fint tillfälle att utbyta tips och historier kring folkdräkterna. 
 
 
Flera folkdräktsklädda män var också med. Här är det Pedersöres randiga folkdräkt i klara färger som skymtar.
 
 
Vissa av deltagarna var folkdansare, andra spelade i spelmanslag och majoriteten av deltagarna på picknicken var, likt oss, bara intresserade av folkdräkter och det kulturella och personliga arv de innebär. Man såg på klarheten i färgerna att vissa folkdräkter var nyare, och andra hade flera år på nacken. Det var vackra arvegods som nu fick komma ut och vädras för en gångs skull. 
 
 
Jag tror bestämt att den mörka Munsaladräkten som Cecilia (till höger) hade på sig hörde till de äldsta på picknicken, med över hundra år på nacken. Till vänster ser ni Härmäs folkdräkt. Det var intressant att få se traditionella folkdräkter från finskt håll också!
 
 
Damen till höger på bild tror jag hade Esse folkdräkt, om jag inte minns fel. Till vänster Pedersöre.
 
 
Munsala till vänster och Nykarleby till höger. Är det kanske Nedervetil i mitten?
  
 
Efter picknicken vandrade vi i parad från Juthbacka, över ån och in till Nykarleby torg. Bilar stannade och fotograferade oss längs vägen, och det var säkert en vacker syn med de olika dräkterna uppradade efter varandra. De blå damerna framför oss hade Socklots folkdräkt om jag inte missminner mig. Den påminner väldigt mycket om Munsalas, men har svart förkläde. 
 
 
Väl framme på torget hade folkdanslaget en uppvisning med Oravaismenuetten och sedan dansade vi allihop en polonäs. 
 
 
En kvinna klädd i traditionell folkdräkt från Karelen var också med. På den karelska dräkten märkte man att smyckena låg mer i fokus än på de österbottniska dräkterna, och huvudbonaden var väldigt speciell.
 
 
Vörås folkdräkt i tre uppsättningar. 
 
 
Mamma bar en lånad folkdräkt från Jeppo. 
 
 
Vi var såklart tvungna att ta en gruppbild också innan vi avslutade den mysiga folkdräktsdagen. Cecilia i den mörka Munsaladräkten, jag i den välkända blå Munsaladräkten, mamma i Jeppodräkt och faster Gunvor i Vörådräkten. 
 
Kika in på Cecilias blogg för att se fler bilder från dagen!

2018-04-23 | 15:13:29

Spökjakt i 1920-talets Storbritannien

 
Tillåt mig presentera:
Spökjägaren Harry Price
eller
Tiden före jordfelsbrytaren
 
För ett par veckor sedan fick jag en pressinbjudan till Wasaspexets 18:e spex: Spökjägaren Harry Price. Att gå på spex hör helt klart till mina favoritprogram under våren och handlingen i årets spex lät riktigt spännande, så förra helgen styrde sambon och jag kosan mot Ritz i Vasa. För min del blev det det sjunde spexet jag åskådade, och för sambons del var det det första. Eftersom han var ny i spexpubliken hade jag berättat på förhand vad han kunde förvänta sig av kvällen.
 
Ett studentspex skiljer sig från vanliga teaterföreställningar och revyer på det viset att publiken har chans att påverka vad som händer på scenen. Det är fritt fram för publiken att ropa instruktioner till skådespelarna under föreställningens gång, till exempel "på tyska", "baklänges" eller "mera Donald Trump", helt enligt egen fantasi. Det är då upp till skådespelarna att improvisera enligt instruktionerna de får, och varje spexföreställning blir med andra ord unik.
 
Spexen har dessutom ett par traditionsenliga element som alltid bör finnas med. Man kan bland annat förvänta sig inslag av rim, ordlekar och kreativa sånger. Ett spex tar alltid avstamp i en känd historisk händelse, men själva händelseförloppet i spexet motsvarar kanske inte alltid det man läst om i historieböckerna...  
 
 
När vi bänkade oss i den gamla biosalongen i Ritz förflyttades vi genast bakåt i tiden till år 1923. Hela Storbritannien har drabbats av spökfeber, och spökjägaren Harry Price åker land och rike runt tillsammans med sin trogne väskbärare och assistent Houdini med målet att avslöja alla bluffmakare och falska medium. I herrgården Bucketham Palace befinner sig Helen Duncan och R. Agata, två systrar som tjänar storkovan på att lura folk att det spökar i herrgården. Harry och Houdini får nys om spökerierna i Bucketham Palace och bestämmer sig för att avslöja dem..
 
 
I Bucketham Palace, där systrarna Duncan och R. Agata ordnar sina spökvandringar och seanser, bor även den gamle betjänten Albert som talar närpesdialekt. 
 
 
Albert är den enda som kan se husets två övriga invånare; Alfa och Omega. 
 
 
Alfa och Omega är inte särskilt förtjusta i R. Agata (fast det är väl ingen 🙈), och de bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att få ut systrarna ur herrgården. 
 
 
Det hela utvecklar sig snabbt till en spännande historia... 
 
 
...där man aldrig är helt säker på utgången. 
 
 
Skådespelarna i årets spex är riktigt skickliga på sin sak. Inte minst Victoria Bäckman i rollen som Houdini och Edit Koskinen i rollen som Omega. 
 
 
Joakim Gistö bjuder på sig själv och är inte rädd att ta ut svängarna i rollen som ragatan R. Agata. 
 
 
Och med det kattiga bandet som river av den ena låten efter den andra gör det inget att sångprestationerna inte alltid är helt hundra. 
 
 
Tro mig, det här spexet vill ni inte missa!
 
 
Det allra bästa är att en liten fågel viskade i mitt öra att det ännu finns biljetter kvar till vårens sista föreställning av spexet och ni bokar lätt som en plätt biljetter via Wasaspexets hemsida. Den sista föreställningen kommer att hållas 6.5 kl. 18:00. Tips tips! 🤗