2018-08-09 | 12:03:00

En färgsprakande folkdräktspicknick

 
Gräsmattan utanför Juthbacka herrgård i Nykarleby fylldes av folkdräktsklädda människor från när och fjärran i söndags när det var folkdräktens dag. Utspridda på filtar i sluttningen syntes dräkter som härstammade från alla möjliga orter runtom i Finland. Mer färgsprakande picknick får man leta efter! Närmast i bild ser ni Cecilia i den mörka Munsaladräkten, mamma i den gröna Jeppodräkten och våra vänner i röda Oravaisdräkter 
 
 
Mamma, Cecilia och jag bänkade oss på en filt på gräset och packade upp innehållet från vår picknickkorg. Saft, frukter och kex passar väl ändå fint för en tidlös picknick? Picknicken var en del av det nationella evenemanget "kansallispukutuuletus" som ordnades runtom i hela Finland den 5.8.
 
 
Jag tror att alla blev lika förvånade över hur stor uppslutning det var i Nykarleby (närmare 50 folkdräktsklädda människor!) – och över hur stor variation det var åldersmässigt bland deltagarna! Förutom att picknicken var ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med andra orters dräkter var det också ett fint tillfälle att utbyta tips och historier kring folkdräkterna. 
 
 
Flera folkdräktsklädda män var också med. Här är det Pedersöres randiga folkdräkt i klara färger som skymtar.
 
 
Vissa av deltagarna var folkdansare, andra spelade i spelmanslag och majoriteten av deltagarna på picknicken var, likt oss, bara intresserade av folkdräkter och det kulturella och personliga arv de innebär. Man såg på klarheten i färgerna att vissa folkdräkter var nyare, och andra hade flera år på nacken. Det var vackra arvegods som nu fick komma ut och vädras för en gångs skull. 
 
 
Jag tror bestämt att den mörka Munsaladräkten som Cecilia (till höger) hade på sig hörde till de äldsta på picknicken, med över hundra år på nacken. Till vänster ser ni Härmäs folkdräkt. Det var intressant att få se traditionella folkdräkter från finskt håll också!
 
 
Damen till höger på bild tror jag hade Esse folkdräkt, om jag inte minns fel. Till vänster Pedersöre.
 
 
Munsala till vänster och Nykarleby till höger. Är det kanske Nedervetil i mitten?
  
 
Efter picknicken vandrade vi i parad från Juthbacka, över ån och in till Nykarleby torg. Bilar stannade och fotograferade oss längs vägen, och det var säkert en vacker syn med de olika dräkterna uppradade efter varandra. De blå damerna framför oss hade Socklots folkdräkt om jag inte missminner mig. Den påminner väldigt mycket om Munsalas, men har svart förkläde. 
 
 
Väl framme på torget hade folkdanslaget en uppvisning med Oravaismenuetten och sedan dansade vi allihop en polonäs. 
 
 
En kvinna klädd i traditionell folkdräkt från Karelen var också med. På den karelska dräkten märkte man att smyckena låg mer i fokus än på de österbottniska dräkterna, och huvudbonaden var väldigt speciell.
 
 
Vörås folkdräkt i tre uppsättningar. 
 
 
Mamma bar en lånad folkdräkt från Jeppo. 
 
 
Vi var såklart tvungna att ta en gruppbild också innan vi avslutade den mysiga folkdräktsdagen. Cecilia i den mörka Munsaladräkten, jag i den välkända blå Munsaladräkten, mamma i Jeppodräkt och faster Gunvor i Vörådräkten. 
 
Kika in på Cecilias blogg för att se fler bilder från dagen!

2018-08-04 | 19:20:00

Oravais färggranna folkdräkt

Imorgon är det folkdräktsdagen, och vad passar väl bättre kvällen innan folkdräktsdagen än att presentera en till folkdräkt som gått i arv i min släkt? Hittills har ni fått se Vörå folkdräkt, den blå Munsaladräkten och den mörka Munsaladräkten. Nu rör vi oss tillbaka till mina egna hemtrakter och landar i Oravais. 
 
 
Jag är ju som ni kanske vet hemma från den lilla byn Komossa, och tidigare när Vörå och Oravais var två skilda kommuner hörde Komossa till Oravais. Det lustiga är dock att den gårdsgrupp i Komossa där min hemgård ligger alltid har hört till Vörå, även före kommunsammanslagningen. Den var som en liten Vörå-ö mitt i ett hav av Oravais. Vi hamnade alltid lite i kläm mellan kommunerna, och i och med att det var närmare in till Oravais centrum än till Vörå centrum har vi från min familj till exempel gått i skriftskola i Oravais även om vi hört till Vörå församling. Vi var vöråbor i vår kommuntillhörighet men oravaisbor i vår byatillhörighet. 
 
Det märks att den där känslan av att på sätt och vis höra hemma i två kommuner samtidigt har funnits i flera generationer bakåt i min släkt. Vörådräkten som jag tidigare visade har varit min gammelfasters, och det har även den här Oravaisdräkten som ni nu ska få se varit. 
 
 
Oravais folkdräkt är lite speciell på det viset att den till skillnad från många andra folkdräkter inte består av en skild kjoldel och ett skilt livstycke, utan den är som en klänning där båda delarna sitter ihop. Den är enkel, men väldigt fin. 
 
 
Under klänningen bär man en vit skjorta med breda ärmar och på huvudet har man en röd hätta med vit spets. Kjolsäcken går i färgerna rött, grönt, gult och svart och midjebandet med tofsar är mönstervävt i vitt och rött. 
 
 
Den här dräkten som varit gammelfasters är egentligen för kort för mina 180 cm. Ursprungligen är det tänkt att en folkdräktskjol ska sluta ungefär vid vaden, eller 15 cm från marken. På många äldre bilder ser man dessutom att folkdräkterna var fotsida på sina ursprungliga ägare. Men det gör inte så mycket att dräkterna blir lite för korta tycker jag – lika vackra är de ändå!
 
 
Oravais folkdräkt (till vänster) och Vörå folkdräkt (till höger) går sinsemellan i rätt liknande färger; rött, grönt, blått, gult och svart. Båda har rött som bottenfärg och en röd hätta. Den största skillnaden mellan dräkterna, förutom att Vörås dräkt är tvådelad, är kanske förklädesfärgen. Oravais folkdräkt har vitt förkläde med röd rand medan Vörås har grönt förkläde med röd rand. 
 
 
Imorgon tänkte Cecilia, mamma, faster och jag passa på att klä upp oss i varsin av våra folkdräkter och åka på picknick till Nykarleby. Vid Juthbacka herrgård ordnas nämligen folkdräktsdagen till ära evenemanget "Vädra din folkdräkt" mellan klockan 13 och 15. Vid Brages friluftsmuseum ordnas ett motsvarande evenemang mellan klockan 12 och 14, så nu är det verkligen läge att rota fram folkdräkten ur garderoben och vädra den imorgon. Kanske ses vi i Nykarleby?

2018-07-05 | 21:35:00

Folkdräkternas påfågel: den blå Munsaladräkten

Nästa folkdräkt på tur är från samma ort som den förra dräkten, men av lite annat utseende. Det här är en dräkt som väldigt många känner igen, för den anses ofta vara Finlands nationella folkdräkt och skymtar ibland i tv-reklamer och officiella utlandsbesök. Ja, jag syftar förstås på den blå folkdräkten från Munsala
 
 
Folkdräktarnas påfågel: Munsaladräkten. Den här dräkten, som är min mammas, är sydd av min mormor Aina. Mormor var klädsömmare i Vexala. Hon sydde den blå Munsaladräkten på beställning, och har troligen tillverkat många tiotals folkdräkter under sina verksamma dagar. Dräkterna måttbeställdes för att passa den som skulle bära den exakt, och allt från hålsömmarna i skjortor och förkläden till brodyren på hättorna tillverkade hon – ett helt otroligt handarbete. 
 
Min mormor dog när jag var 4 år gammal, så jag har bara svaga minnen av henne. Men jag har förstått att hon var en mycket varm och omtänksam människa. Att de folkdräkter hon tillverkade lever vidare runt om i Finland känns fint att veta, och ni förstår säkert att Munsaladräkten ligger mig lite extra varmt om hjärtat. ❤
 
 
Munsala folkdräkt är tvådelad. Kjolen är randig i vitt, grönt, rött, gult och svart på klarblå botten. Livstycket är samma blå som bottenfärgen i kjolen, och det knäpps med fem par silverfärgade metallknappar. 
 
 
Skjortan och det vita förklädet är vackert utsmyckade med hålsöm, och livstycket som är pilformat framtill blir verkligen pricket över i:et. 
 
 
Ni minns kanske hur Vörå folkdräkt ser ut, som jag visade förra veckan? Den är också tvådelad, precis som Munsalas dräkt, men livstycket är betydligt kortare och mer urringat på Vörådräkten och frågar ni mig är det mycket tjusigare och mer smickrande utformning på Munsaladräkten. Men man ska ju inte jämföra egentligen, och även Vörådräkten är mycket fin. 
 
 
Till Munsaldräkten bär man en blå spetsprydd och brodyrprydd hätta på huvudet, och bandet från hättan kan antingen knytas under hakan som Cecilia har här på bilderna...
 
 
...eller hänga fritt. Kjolsäcken som knyts runt midjan som en midjeväska är blå med gula kanter och broderade blommor i samma stil som de på hättan. 
 
 
Baktill är livstycket lite avrundat nertill och prytt med två silverknappar. 
 
 
Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. Och så ska man egentligen ha vita strumpor och svarta skor med spännen när man bär just den här folkdräkten. Om man vill vara riktigt noggrann. 
 
 
Nu vet ni allt om de två Munsaladräkterna – den blå dräkten och den mörka dräkten. 😍 Jag tackar så hjärtligt för all feedback ni gett på folkdräktsinläggen, både på bloggen och via Facebook. Det är roligt att se att mitt och Cecilias lilla fotoprojekt intresserar och engagerar så många. Tack! 
 
Nästa gång rör vi oss en liten bit söderut längs riksåttan igen...