2018-12-04 | 17:43:33

Tacksamhet och gemenskap i sorgen

Tack för all kärlek ni gett de senaste dagarna. Det värmer i sorgen, ska ni veta. ❤
 
 
Just nu är jag lite extra tacksam för min familj, där liv och död alltid har varit ämnen som vi kunnat diskutera öppet med varandra. Där vi inte behöver vara rädda för att visa känslor utan gråter tillsammans när vi är ledsna och skrattar tillsammans när vi är glada. Där vi stödjer varandra när det är tungt och gläds för varandras framgångar när det går bra. Det är jag tacksam för, och jag önskar verkligen att alla människor fick ha ett så fint stödnät i form av familj eller vänner som det jag fått ha under hela min uppväxt. Jag hoppas att sambon och jag kommer kunna erbjuda samma öppenhet, trygghet och gemenskap i den familj som vi tillsammans skapar. 
 
 
Igår kom migränen som ett brev på posten för min del efter de senaste veckornas psykiska stress som nu har släppt, och jag fick spendera dagen däckad i ett mörkt rum. Det började med de vanliga symptomen – bultande huvud redan när jag vaknade på morgonen och synrubbningar som snabbt eskalerade under morgontimmarna – och resulterade så småningom i att jag likt en blind mullvad fick så lov att stappla tillbaka till sängen med spyhinken i högsta beredskap. Jag kände mig som världens sämsta mamma när jag var tvungen att ta min receptbelagda migränmedicin för att överleva dagen (trots att läkaren lovat att jag får ta den när det behövs under graviditeten och till och med förnyat mitt recept). Det är väl nu det börjar, det dåliga mammasamvetet
 
Idag blev det en lugn dag i efterdyningarna av migränen. Tid för eftertanke. Ett nytt stickprojekt blev påbörjat och så har jag myst med katterna till julmusik och promenerat över till en vän på kaffe. Ibland är det alldeles tillräckligt att inte göra så mycket. Att bara vara.