2019-09-16 | 21:23:00

En evighetsstuderande på slutrakan?

 
Hej på er!
 
Jag ser att ni är flera hundra som dagligen kikat in här på Tidstjuven de senaste veckorna trots att blogginläggen lyst med sin frånvaro. Efter att det dessutom började rassla in oroliga meddelanden och frågor om var jag håller hus så kände jag att det verkligen var på sin plats att logga in och lämna ett litet livstecken... så nu när både barnet och sambon sover djupt, diskmaskinen surrar, tvätten är upphängd och lugnet lagt sig i huset fick jag äntligen en liten blogglucka. Jag har till och med tänt en drös med ljus runtom i huset för att riktigt mysa till det. ❤
 
Saken är förstås den att tiden inte har räckt till på sistone. Dygnet har som så många gånger förut haft för få timmar för att jag ska hinna fotografera, redigera bilder och skriva bloggtexter och vips hade två veckor passerat. Det är ledsamt, för jag saknar att blogga och har så många idéer på lager som jag aldrig hinner förverkliga innan de inte känns aktuella längre. Vi har fått en bra rutin på vardagarna här hemma, men var jag ska klämma in mitt bloggintresse har jag inte riktigt kommit fram till. Kanske kommer det ännu.
 
En stor orsak till tidsbristen (förutom barnet) är nämligen också att jag fick ett ryck och närvaroanmälde mig till Åbo Akademi nu i september och återupptog skrivandet av min magisteravhandling efter en paus på X antal år. Plötsligt kändes det helt idiotiskt att ha en halvfärdig examen på släp, så planen är att skrivprocessen ska vara klar till jul. Med en intensiv period på sambons jobb som kommer emot i november är det förstås ännu mer brådis, så jag försöker se varje liten lucka som värdefull skrivtid just nu. 
 
 
Amelie kommer förstås alltid i första hand, och just nu när det är lugnare på jobbfronten för sambon har han kunnat vara inne och sköta ett par timmar om dagen så att jag fått stänga in mig i kontoret och skriva gradu i lugn och ro. Det har varit guld för oss alla tre. Hon sover oftast bara två korta dagsvilor numera, så om jag skrev bara de stunder hon sover skulle jag knappt hinna sätta mig in i mitt material innan hon är vaken på nytt. 
 
 
Det känns som att jag kommit in i det där vetenskapliga skrivtänket nu igen, och än så länge känns det faktiskt också rätt så roligt (!) att skriva vetenskap. I och för sig började jag med en av de lättare delarna av själva anhandlingen för att inte tappa modet redan från början, så jag ska verkligen inte ropa hej ännu. Det är mycket kvar och det lär garanterat bli motigt innan jag är klar. 😬 Jag är ju lite av en perfektionist även om jag inte vill erkänna det, men jag försöker nu aktivt att sänka min egen ribba för att inte ta vatten över huvudet. Jag tror att de här omständigheterna är rätt hälsosamma för mitt skrivande och de tar bort lite av den där pressen som jag byggt upp i mitt huvud. 
  
 
I övrigt knallar vardagen på och Amelie växer så det nästan syns från dag till dag. Jag kan inte förstå att hon snart är nio månader gammal!? Hon har blivit en så finurlig liten typ som är alldeles full av personlighet. Alltid något bus på gång och så älskvärd.
 
 
Tack snälla ni för att ni läser, kommenterar och gillar.
Jag hoppas att ni orkar hänga kvar här fast blogginläggen kommer lite ojämnt just nu. 
  
 
Och just ja – om det är någon av er som har studerat samtidigt som ni varit hemma med barn,
kan ni inte dela med er av era bästa tips i så fall? 😘