2020-10-23 | 14:43:00

Mija Wadö löser mordfall i Oravais

Österbotten har fått en alldeles egen deckardrottning och namnet stavas Nilla Kjellsdotter. I onsdags kom Nilla Kjellsdotters debutroman I rättvisans blod ut, och jag passade givetvis på att åka till Livsmedel i Oravais för att köpa ett exemplar så fort jag hade möjlighet. Igår kväll hade jag redan läst ut boken och nu kan jag knappt vänta tills nästa bok i serien Morden i Österbotten kommer ut. 
 
 
I rättvisans blod utspelar sig i Oravais. 😱 En småbarnsmamma hittas död ute på sin gård, och allt tyder på att hon blivit mördad. Vi får följa kriminalkonstapel Mija Wadö, som arbetar vid Österbottens polisinrättning och bor i Pärlan i Oravais. Mija jobbbar tillsammans med sina kollegor på att lösa fallet och de tror att de snabbt fått tag på den självklara mördaren. Men när en till kvinna i samma ålder som det första offret hittas mördad i Oravais är de inte längre lika säkra... 
 
Det är ju något speciellt med böcker som har lokal förankring och utspelar sig i ens hemtrakter. När alla de platser, vägar och gator som beskrivs är sådana som man själv har gått på kommer handlingen till liv på ett alldeles speciellt sätt. Jag upplevde redan från första stund att jag "känner" karaktärerna, oravaisborna, i den här boken (fast de givetvis är fiktiva) och Nilla har dessutom ett lättläst och smidigt språk som gör att handlingen flyter på väldigt naturligt. Det känns aldrig konstlat eller onaturligt. 
 
 
Ni vet hur vissa deckare är allt för uppenbara när det kommer till plantering av ledtrådar? När man bara kan sucka åt hur osmidig författaren varit och en stor del av spänningen försvinner när man listat  ut vem mördaren är allt för tidigt? 🙄 De bästa deckarna är ju tvärtom sådana där man inte har en aning om vem mördaren är, men allt ändå känns glasklart i slutet. När man tänker "jaa, såklart!" för sig själv när man kommer till upplösningen. Och precis så upplevde jag I rättvisans blod. Utöver huvudstoryn innehåller den en parallell berättelse gör att man som läsare ibland får ett litet försprång gentemot polisen, men det är ändå inte förrän i slutet som man verkligen förstår hur alla pusselbitar hänger ihop. 
 
Jag vet inte om jag ska skylla på gravidhormoner, men femton sidor in i boken grät jag för att jag tyckte att det som beskrevs var så obehagligt. Några sidor senare var jag helt fast och bara tvungen att läsa vidare. Det här är en bok som det är lätt att fastna i, för den har alla element som en bra deckare ska ha; intressanta karaktärer, spänning, många krokar i handlingen och till och med en polisromans. En riktig bladvändare med andra ord!  
 
 
Jag har följt Nilla via sociala medier ett tag och sett fram emot att läsa den här boken. Och jag kan bara säga att boken verkligen toppade alla mina förväntningar. Jag fick väldigt mycket Läckberg-vibbar när jag läste den. Höstens boktips från mig till er är helt klart I rättvisans blod. Perfekt läsning i höstmörkret. ❤
 
Hoppas nu bara att det inte dröjer allt för länge innan nästa del i bokserien
om Mija Wadö och hennes kollegor kommer ut... 😉