2016-05-30 | 17:58:00

Att kapitulera för skönhetsnormerna

 
I vintras bestämde jag mig; jag ska sluta raka benen.
 
Att sluta raka benen var ett enkelt beslut. Det är ju inte jag själv som har bestämt att jag ska raka benen från första början, utan det är samhället. Att raka benen är tidskrävande och det har ingen som helst positiv påverkan på hygienen. Ibland skär jag mig rent av om jag har bråttom när jag rakar benen och ibland får jag irriterande utslag och torra partier ifall jag glömmer bort att smörja in benen med bodylotion efteråt. Jag får synlig stubb redan dagen efter att jag rakat bort benhåret och hamnar i en ond cirkel redan efter det första rakhyvelsdraget. Rakade ben är rätt och slätt ett helknäppt skönhetsideal, så jag bestämde mig för att jag inte vill vara en del av det längre.
 
Att låta bli att raka benen gick hur lätt som helst. Jag brukar inte raka benen särskilt ofta under vinterhalvåret, så egentligen var det ingen stor omställning att gå från att raka dem sporadiskt några gånger i månaden till att inte raka dem alls. Det sparade massvis av tid och inte en kotte klagade på mina håriga ben (i och för sig var det bara sambon som såg dem, och han kunde inte bry sig mindre). Efter ett par veckor var det ingen stickig stubb som prydde mina ben längre, utan bara helt vanliga mjuka, naturliga benhår.
 
 
Men sedan kom våren. Det blev varmare och folk började klä av sig. Jag tvekade lite över att visa mig barbent utomhus, så i början löste jag dilemmat genom att ha på mig långklänning eller svarta strumpbyxor när det var varmt. Sedan blev det shortsväder över en helg och det gick inte att gå med långklänning längre. Jag skulle ut med folk en dag och ville ha shorts på mig, så jag drog på mig ett par jeansshorts. När jag var på väg ut genom dörren och tittade ner på mina ben insåg jag att det plötsligt var så enormt tydligt hur håriga mina ben var och jag insåg hur mycket jag med mina långa mörka benhår skilde mig från den hårlösa normen. Plötsligt vågade jag inte gå ut med orakade ben längre.
 
Så jag kapitulerade.
Jag tog till rakhyveln och några minuter senare var flera månaders benhår borta.
Jag förlorade kampen innan jag knappt hunnit påbörja den.
 
Jag önskar att jag var lite tuffare. Jag önskar att jag vågade låta bli att raka benen också på sommaren, och att jag vågade visa mina orakade ben i det offentliga. Vem skulle ens bry sig om jag hade håriga ben på stan eller på stranden, egentligen? Alla människor har ju hår på benen! Jag önskar att jag kunde säga att jag inte påverkas av samhällets förväntningar på hur en kvinnokropp ska se ut, men det gör jag. Jag påverkas. Innan jag ens kom in i puberteten visste jag att kvinnlig kroppsbehåring "ska" rakas/vaxas/epileras bort. Min hjärna är programmerad att tänka så. Jag är hjärntvättad och nu är jag fast i den där förbannade raka-benen-varannan-dag-cirkeln igen.