2016-05-30 | 17:58:00

Att kapitulera för skönhetsnormerna

 
I vintras bestämde jag mig; jag ska sluta raka benen.
 
Att sluta raka benen var ett enkelt beslut. Det är ju inte jag själv som har bestämt att jag ska raka benen från första början, utan det är samhället. Att raka benen är tidskrävande och det har ingen som helst positiv påverkan på hygienen. Ibland skär jag mig rent av om jag har bråttom när jag rakar benen och ibland får jag irriterande utslag och torra partier ifall jag glömmer bort att smörja in benen med bodylotion efteråt. Jag får synlig stubb redan dagen efter att jag rakat bort benhåret och hamnar i en ond cirkel redan efter det första rakhyvelsdraget. Rakade ben är rätt och slätt ett helknäppt skönhetsideal, så jag bestämde mig för att jag inte vill vara en del av det längre.
 
Att låta bli att raka benen gick hur lätt som helst. Jag brukar inte raka benen särskilt ofta under vinterhalvåret, så egentligen var det ingen stor omställning att gå från att raka dem sporadiskt några gånger i månaden till att inte raka dem alls. Det sparade massvis av tid och inte en kotte klagade på mina håriga ben (i och för sig var det bara sambon som såg dem, och han kunde inte bry sig mindre). Efter ett par veckor var det ingen stickig stubb som prydde mina ben längre, utan bara helt vanliga mjuka, naturliga benhår.
 
 
Men sedan kom våren. Det blev varmare och folk började klä av sig. Jag tvekade lite över att visa mig barbent utomhus, så i början löste jag dilemmat genom att ha på mig långklänning eller svarta strumpbyxor när det var varmt. Sedan blev det shortsväder över en helg och det gick inte att gå med långklänning längre. Jag skulle ut med folk en dag och ville ha shorts på mig, så jag drog på mig ett par jeansshorts. När jag var på väg ut genom dörren och tittade ner på mina ben insåg jag att det plötsligt var så enormt tydligt hur håriga mina ben var och jag insåg hur mycket jag med mina långa mörka benhår skilde mig från den hårlösa normen. Plötsligt vågade jag inte gå ut med orakade ben längre.
 
Så jag kapitulerade.
Jag tog till rakhyveln och några minuter senare var flera månaders benhår borta.
Jag förlorade kampen innan jag knappt hunnit påbörja den.
 
Jag önskar att jag var lite tuffare. Jag önskar att jag vågade låta bli att raka benen också på sommaren, och att jag vågade visa mina orakade ben i det offentliga. Vem skulle ens bry sig om jag hade håriga ben på stan eller på stranden, egentligen? Alla människor har ju hår på benen! Jag önskar att jag kunde säga att jag inte påverkas av samhällets förväntningar på hur en kvinnokropp ska se ut, men det gör jag. Jag påverkas. Innan jag ens kom in i puberteten visste jag att kvinnlig kroppsbehåring "ska" rakas/vaxas/epileras bort. Min hjärna är programmerad att tänka så. Jag är hjärntvättad och nu är jag fast i den där förbannade raka-benen-varannan-dag-cirkeln igen.

2016-05-29 | 20:44:00

Fina fotomiljöer i Nykarleby

Nästa vecka ska jag fotografera studentfoton i Nykarleby. Jag har aldrig fotograferat i Nykarleby tidigare, så nu i helgen passade jag på att ge mig ut på location hunting tillsammans med sambon. Jag tycker nämligen inte om att komma helt oförberedd till en fotografering, så jag brukar alltid se till att spana in miljöerna några dagar på förhand eller komma i god tid före avtalad träff så att jag hinner se mig runt före själva fotograferingen. Det är alltid bra att ha koll på var det finns fina bakgrunder och chans till bra ljus. Min location hunting resulterade i två alternativ:
 
 
Alternativ 1: Kuddnäs
Zacharias Topelius barndomshem Kuddnäs är väl en av Nykarlebys mest kända platser. Pinsamt nog måste jag erkänna att jag aldrig varit dit tidigare, så att besöka Kuddnäs var minst lika intressant ur fotoperspektiv som ur kulturtantsperspektiv. Jag tror bestämt att jag måste åka dit på nytt någon gång när sommarcaféet och muséet är öppet. Området var väldigt fint, men typiskt nog är det renovering på gång vid Kuddnäs just nu och fula containrar står framför själva entrén.
 
Men man kan ju ändå bränna av ett Tyra Banks-smize utan att de blå containrarna syns i bild...
 
Bakom huvudbyggnaden finns det många fotomöjligheter.
 
Man kan till exempel posera avslappnat bredvid ett träd.
 
 
Alternativ 2: Topeliparken
För att fortsätta på Topelius-temat är förstås Topeliparken också ett hett alternativ för fotograferingar i Nykarleby. Topeliparken ligger mitt i centrum och är inte särskilt stor, men där finns exempelvis fina stigar inramade av björkar. Det gillar jag!
 
Det finns också möjlighet till lite mer... eh, alternativa... porträttfoton.
 
Men man kan förstås också bara posera helt naturligt på en parkbänk.
 
Bäst av allt: man kan se till att fastna på bild tillsammans med Topeliusgubben himself.
 Ja, alltså... om någon av er har erfarenhet av bra fotoplatser i centrala Nykarleby tar jag tacksamt emot alla tips. ;)

2016-05-29 | 07:34:00

Examensfirande och terrasshäng

 
Gårkvällen spenderades vid Nabben i Maxmo tillsammans med nästan alla tantona och våra respektive. Vi har nämligen den stora äran att ha en alldeles nybakad hälsovårdare och sjukskötare i vårt gäng och det måste givetvis firas. Annika är en av de pålitligaste, lugnaste och tryggaste människorna jag känner, så det känns så fint att just hon har utbildat sig till vårdare. Rätt människa på rätt plats, helt klart. <3
 
 
Jag högg in på en väldans god pulled pork-burgare.
 
 
Lagom till efterrätten (pavlova, mmm) förflyttade vi oss ut till kvällssolen på terrassen.
 
 
Kvällen utvecklade sig således till årets första terrasskväll i goda vänners lag.
 
 
Vi pratade, drack kaffe och beundrade solnedgången ända tills det blev kyligt och dags att åka hem. Det blev många timmar av prat och skratt kan ni tro. Vänskap alltså, vilken fin grej det är.