2018-06-29 | 19:32:00

Vörå folkdräkt − en rödgrön släktklenod

 
Idag är det dags att ta en titt på den första av de folkdräkter som Cecilia och jag hade glädjen att få prova i början av veckan. Först ut är en dräkt som härstammar från min egen hemkommun; Vörå.
 
Rent generellt är en folkdräkt en dräkt som allmogen − det vill säga bönder och helt vanliga människor – bar till fester och andra högtider mellan åren 1750 och 1850. Sedan år 1920 har varje kommun i Svenskfinland en egen folkdräkt både för män och för kvinnor, eftersom föreningen Brage då började intervjua människor på varje ort och samla in material för att kunna fastställa de officiella dräkterna. De folkdräkter som används idag är handsydda reproduktioner av de gamla högtidsdräkterna. 
 
Hur långa anor Vörås folkdräkt har är oklart (troligen härstammar den från 1800-talet?) men det jag vet är att det av tradition finns två stycken folkdräkter i Vörå. En röd och en grön. Det här är "den röda dräkten" som känns igen på att den har röd huvudbonad, röd kjol och rött livstycke. Den andra versionen har svart livstycke och grön kjol. Just den här dräkten har varit min gammelfasters – hon som hade det fina namnet Maria Cecilia – och den är nu i min fasters ägo. 
  
 
Folkdräkter är ingalunda några enkla klädnader. De är uppbyggda av många olika delar, och vill man klä sig så som etiketten säger så borde man dessutom anpassa strumpor, skor och smycken enligt folkdräkten. Vita eller röda strumpor och snörskor med röda rosettband eller naturfärgade läderskor är vad man bör bära till Vörådräkten.  
 
 
Vörås röda folkdräkt består av en kjol och ett livstycke i samma randiga tyg. Livstycket är urringat och kort, så den puffiga skjortan med rektangulärt halshål som man bär under skymtar både ovanför och under livstycket. Innanför skjortkragen bär man en röd sidenduk.
 
 
Den röda hättan, alltså den lilla "hatten" som man fäster på huvudet har spets framtill, rosett baktill och ett broderat mönster. Är det något jag skulle plocka bort från den här dräkten, om jag fick välja, så är det huvudbonaden. Man ser ju inte riktigt klok ut med en sådan där liten spetsgrej fastpinnad på huvudet och så känns det som att den hela tiden håller på att trilla bort!? Men ska det vara så ska det vara, och huvudbonaden är vad jag förstått rätt viktig när det kommer till folkdräkter.  
 
 
Den lilla väskan som man fäster i förklädsbandet kallas för "kjolsäck" och i Vörådräkten är den svart med röda kanter och pyntad med ett broderat mönster. Förklädet är grönt med en rött band i fållen. Kjolsäcken är ju väldans praktisk på det viset att man inte behöver ha med sig någon väska när man bär folkdräkt – allt det väsentliga ryms i kjolsäcken. 
 
 
Efter mitt förra blogginlägg om folkdräkter är ni flera som har tipsat om att det ordnas en Folkdräktspicknick vid  Brages friluftsmuseum söndagen den 5 augusti. Evenemanget går av stapeln mellan klockan 12 och 14, och det utlovas musik, folkdans och picknick. Kanske borde den här Vörådräkten få komma ut och lufta sig lite på Folkdräktens dag den 5 augusti?
 
Samma dag ordnas även evenemanget Vädra din folkdräkt vid Juthbacka herrgård från klockan 13, så det blir minsann svårt att välja vart man ska styra sin nos den dagen. Även vid Juthbacka utlovas picknick och folkdans. Kan man månne klona sig själv för en dag? Folkdräkter är ju så vackra att det är synd att bara ha dem hängande i skåpet. ❤

2018-06-28 | 16:55:38

Att förlora ett djur

 
Timmy ❤
 
Timmy var det minsta lilla lammet i flocken. Han var bagglammet som blivit född sist och var klen till växten. En liten sötnos som vi märkte att inte riktigt tog för sig som de andra lammen när han flyttade in hos oss, varken av gräset i hagen eller av spannmålen som vi bjöd dem på. Inte så att det oroade oss, men ändå så att det märktes.
 
Hans mamma Hjördis var störst av de tre tackorna i vår hage men hon verkade ändå inte riktigt vilja låta Timmy dia ordentligt. De andra lammen, Shaun och Lilly, växte varje dag medan Timmy snarare verkade krympa och bli slöare samtidigt som han led av diarré. Allt for rätt igenom honom. I söndags blev vi oroliga för den allt mer tynande Timmy, så vi lånade en nappflaska och började mata honom med mjölkersättning. Att hålla i den lilla lammkroppen och tvinga honom att dricka var inte roligt, men det var nödvändigt. 
 
 
Vi matade Timmy med mjölkersättning flera gånger om dagen, men han blev ändå inte bättre. Tvärtom märktes det att han varje dag blev svagare och svagare. I tisdags betedde han sig riktigt underligt på kvällen. Han sprang runt längs hagens kanter och verkade vilja ta sig ut genom stängslet. Samtidigt bräkte han konstant. Det var ett hjärtskärande litet bräkande som fick mig att somna med tårarna brännande bakom ögonlocken den kvällen. Hans mamma reagerade knappt på hans läten och det var som om hela flocken hade valt att ignorera Timmy. Kan ett lamm bestämma sig för att det vill dö? I så fall tror jag att Timmy bestämde sig för det i tisdags. 
 
Igår på morgonen satt Timmy fast med huvudet i stängslet efter att han försökt ta sig ut. Det lilla lammet orkade inte längre gå mer än några meter förrän han lade sig ner i gräset på nytt, och de hjärtskärande ljuden som kom från hans läppar var inte längre bräkanden utan snarare gnyenden. Ingen som kom och tittade till honom förstod vad det var som hade hänt Timmy och hur han kunde ha blivit dålig så snabbt. Han fick sprutor med selen, B-vitamin och annat som kunde vara bra, men inget hjälpte den lilla kroppen. 
 
 
Igår kväll dog Timmy, hemma i det fårhus där han blivit född. Den sista gången jag såg honom och smekte hans mjuka lammpäls andades han fortfarande, men glansen i hans ögon var borta. Det fanns inget liv i det lilla lammet längre även om han levde. Det bedömdes att han var bortom räddning och det mest humana var att avliva honom, så att han inte skulle behöva lida längre. 
 
Vi gjorde vårt allt, men det var inte tillräckligt. Vi förlorade Timmy. Kanske kunde vi gjort mer. Kanske kunde vi ha sett varningstecknen och upptäckt att något var på tok tidigare och kunnat rädda Timmy? Kanske hade han ändå inte överlevt, vad vi än gjort och hur snabbt hjälpen än kommit. Det får vi aldrig veta. 
 
Jag vet inte när jag senast gråtit så mycket som jag grät igår. Att gråta över ett lamm som man bara haft hand om i två veckor tycker många säkert att är väldigt löjligt, men jag tror att det är viktigt att tillåta sig själv känna alla känslor. Även sådana känslor som sorg och otillräcklighet. Och just nu känns det så hemskt, att vi inte lyckades skydda det här oskyldiga lilla lammet från sjukdom. Att vi inte kunde rädda honom. 
 
 
Det här är verkligen det tyngsta med att ha djur som man håller kära. Att man alltid lever med risken att förlora dem. Jag bävar inför att en dag hitta någon av våra katter överkörd på vägen eller att vargen ska komma på besök i fårhagen någon natt. Man kan göra sitt yttersta för att beskydda djuren, men man kan ändå aldrig hålla koll på dem dygnet runt. Och hur mycket man än bryr sig om sina djur så kan man inte rå på naturens gång. Ibland blir djur sjuka och dör, hur gärna man än skulle vilja ha kvar dem.
 
Att ge sin kärlek till djur är att riskera att hjärtat också kan brista. 
 
💔

2018-06-28 | 13:00:00

En regnig men mysig midsommar

 
Hur var din midsommar?
undrade Ellen i kommentarsfältet häromdagen. 
 
Det korta svaret kunde vara "regnig", men det långa svaret är att det var så mycket mer än bara en regnig midsommarhelg. Jag vet inte när jag haft en så mysig, lugn och idyllisk midsommar senast – trots vädret. Och det är väl det som är det fina med att bli äldre egentligen, att man inte längre har ångest över festerna man tackar nej till och roligheterna som "alla andra" har för sig på Instagram, utan istället kan man med gott samvete själv välja vad man hittar på och bara njuta av stunden. Och man lär sig att förbise att allt inte är, eller behöver vara, perfekt. Att det här dessutom var den första midsommaren på många år som jag var helt ledig (semester!) och inte hade några jobbtider att anpassa helgen enligt bidrog förstås också till mysighetsfaktorn. 
  
 
Midsommarfirandet startade redan i torsdags. Mamma och jag hade storhandlat sommarblommor vid Ihamäen puutarha dagen innan, så jag planterade färgsprakande blomster i alla hinkar och krukor jag kunde hitta.
 
 
Uppefter husväggen på solsidan har två tomatplantor, en gurkplanta och en squash fått flytta in. 
 
 
Lagom till kaffet bakade jag en pinocchiotårta med färska jordgubbar och banan att bjuda på, och midsommarkänslan var ett faktum. 
 
 
Till kvällen fick vi vänner på besök. 💕
 
 
På fredagen var det dags för middag vid Forsbro gård. Vi körde vårt vanliga succékoncept, vilket innebär knytkalasgrillfest. Det resulterade som vanligt i att vi hade alldeles för mycket mat och att alla var proppmätta innan ens hälften var uppätet. Precis som det ska vara. 
 
 
En lagom underlig gruppbild på vårt lagom underliga gäng är ett måste när det är midsommar. 
 
 
På lördagen bar det av ut till villan tillsammans med min familj. Där fortsatte matkalaset. 
 
 
Och så spelade vi Mölkky och badade bastu. 
 
 
Till och med jag tog årets första dopp! Inte med de här två bastugalningarna som syns på bilden dock.
 
 
Och där kunde man ju tro att midsommarfirandet tog slut, men icke då. Vi fortsatte firandet på söndagen då succégänget från dagen innan kom till Pensala för att hälsa på fåren och bada jacuzzi. Vi dukade fram ett café på terrassen och njöt av solen som dagen till ära tittade fram. 
 
 
Summa summarum är regnvädret det sista jag kommer ihåg från midsommaren 2018. 😊