2017-12-14 | 07:21:00

Det är något som inte står rätt till

I fristaden Christiania i Köpenhamn säljs cannabis öppet på gatorna.
 
 
Vi måste prata om cannabis
I tisdags gick jag på föreläsning. Om cannabis. I och med att jag jobbar med ungdomar känns det viktigt att vara medveten om alla sidor av ungdomslivet för att kunna möta ungdomarna på bästa sätt, och just cannabis är något som inte existerade i ungdomsvärlden på samma vis när jag själv gick i högstadiet och gymnasiet. Och tur var väl det. Droger var något som vi förknippade med läskiga gubbar under mörka broar i stan eller mystiska människor i Christiania – det var helt enkelt inte något som existerade i vår lilla högstadiebubbla på den tiden. Nu låter det som att jag är gammal som ett fossil (vilket jag ibland känner mig som), men det är ju ändå bara tio år sedan jag gick i högstadiet.
 
Idag ser vi cannabis i så gott som alla ungdomsfilmer och tv-serier. Weed hyllas till skyarna i låttexter och världskändisar som är förebilder för många unga publicerar bilder på Instagram där de helt öppet röker gräs. Droger har dessutom blivit lättillgängliga och den allmänna inställningen till cannabis har blivit mer liberal. Det ser man var man än rör sig på nätet eller genast när man öppnar upp för diskussion med ungdomar i högstadie- och yrkesskole-/gymnasieåldern. Här i Österbotten är cannabisanvändningen utbredd och den klättrar skrämmande nog ner i åldrarna. De flesta unga skulle säkert få tag på cannabis inom ett par timmar om de försökte.
 
 
Det är något som inte står rätt till när unga tyr sig till droger
Jag tror att det är av största vikt att vi pratar om droger ibland. Att vi vuxna tar snacket på allvar och diskuterar saken på ett konstruktivt istället för på ett anklagande sätt. Annars kommer vi ingenvart. Det råder en stor klyfta gällande attityderna i samhället just nu, där den äldre generationen är starkt negativt inställd till alla typer av droger och en del av den yngre generationen idealiserar drogkulturen. Och jag tror att vi många gånger är lite för snabba med att döma. Missförstå mig rätt nu – jag är starkt emot cannabis och alla andra typer av droger. Inget gott kommer ur droganvändning, om ni frågar mig (och vi får inte glömma att cannabisanvändning är olaglig och straffbar i Finland!). Men jag tror att vi borde bli bättre på att se orsaken bakom problemet istället för att bara fokusera på problemet i sig. Istället för att bara döma "dagens ungdom" och komma med pekpinnar och straffåtgärder till höger och vänster borde vi fokusera på att hitta den bakomliggande orsaken till att ungdomarna väljer att ty sig till illegala rusmedel. Det är något som inte står rätt till i vårt samhälle.
 
Det är meningen att man ska kunna ta sig igenom vardagen utan att behöva ta till någon form av rusmedel för att koppla av efter jobbet/skolan eller koppla bort tankarna. Känner man att man behöver använda rusmedel för att koppla av eller ha roligt med kompisarna är det hög tid att man ser över sitt liv... Problemen fixar sig inte genom att man flyr från dem. Jag tror att många ungdomar helt enkelt saknar de rätta verktygen för att hantera vardagen. En ung person som är trygg i sig själv och mår bra i sin vardag har inget behov av att uppnå ett rus, skapa hallucinationer eller rubba tidsuppfattningen genom att använda droger. Speciellt inte när risken för negativa effekter är stor och när en hjärna som inte är färdigutvecklad lätt tar skada av olika preparat. Det vi borde börja sätta mer på fokus på när vi upptäcker att någon ung (eller gammal för den delen) person i vår närhet använder cannabis är hur vi kan hjälpa hen att tackla de bakomliggande orsakerna och på så vis stoppa användningen, och inte enbart hota och bestraffa. Vi kan lära oss att förstå bakgrunden till handlingarna utan att för den skull acceptera handlingarna i sig.
 
Kan vi hjälpa ungdomen att stärka sin självkänsla ifall det är den som vacklar? Kan vi stödja personen att stå emot grupptrycket ifall det är kompisarna som får hen att använda rusmedel? Är det något som är problematiskt i hemsituationen? Finns det psykiska problem som har lett till användningen? Vill personen fly från någonting? Är vardagen inte tillräckligt spännande? Kan vi hjälpa personen att hitta alternativa sätt att hantera stressen i vardagen? Visst behövs det moralpredikningar och kalla fakta också, men om vi inte tar tag i de bakomliggande orsakerna kommer vi aldrig att komma någonvart i att hejda droganvändningen. Vi måste bli bättre på att se människorna.
 
 
"He who is not courageous enough to take risks will accomplish nothing in life."
Ibland måste man ta risker, men att riskera hälsan, relationerna och framtiden är inget jag skulle rekommendera.

2017-11-29 | 11:34:00

Dammen brister

 
Det finns många fördelar med att bo i Svenskfinland. Ankdammen. Vi finlandssvenskar är en minoritet, och vilken finlandssvensk person man än träffar kommer man efter en stunds diskussion och släktutredning alltid fram till att man har åtminstone tre gemensamma bekanta med hen. Man har gått i skolan med hens kompis, jobbat med hens faster eller varit på samma sommarläger som hen när man var liten. Det här är ju i de flesta fall en fin sak som leder till att man alltid har någonting gemensamt och någonting att prata om. Att man känner en sorts tillit till varandra redan från början. Men det finns också tillfällen när den här alla-känner-alla-kulturen stjälper mer än vad den hjälper.
 
Ingen kan förneka att det råder en bästa broder-kultur i Svenskfinland där våra manliga chefer, klasskompisar, vänner, lärare, fäder, bröder, partners och kollegor håller varandra om ryggen. Där sexuella trakasserier tystas ned och där offer skambeläggs. Där det är svårt att som kvina säga ifrån då man vet att många står på förövarens sida. "Han är ju inte sådan" säger de och viftar bort det hela. Det är mycket som pågår bakom stängda dörrar. Mycket som borde nå rättssalen, eller åtminstone leda till en avskedning, men aldrig gör det. 
 
Idag är det den 29e november 2017. Dagen då dammen brister. Dagen då sextusenetthundraelva finlandssvenska kvinnor kräver att tystnaden kring sexuella trakasserier i Svenskfinland bryts. Det är dags att lägga ansvaret och skammen på förövarna istället för på offren. Det är dags att sluta blunda och skapa förändring.
 
astra.fi/dammenbrister publiceras under dagens lopp en stor mängd anonyma vittnesmål från kvinnor i alla åldrar runtom i Svenskfinland. I drygt en vecka har de här vittnesmålen samlats in i en sluten grupp och idag publiceras de för allmänheten. Det är fasansfulla historier som nu i svallvågorna av #metoo-kampanjen kommer upp till ytan. Det är vittnesmål där förövarna är våra manliga chefer, klasskompisar, vänner, lärare, fäder, bröder, partners och kollegor. För varje vittnesmål jag läst den gångna veckan har jag gråtit och förfärats. Det här är sådant som ingen kvinna borde utsättas för, men sådant som grymma män i vår närhet ändå gör. Trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkter. Varje dag händer det. I vår "trygga" lilla ankdamm.
 
 
Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Det är dags för förändring.

2017-11-13 | 10:39:00

Spridda tankar från den gångna veckan

Cirka femtiofyra gånger i veckan tänker jag "Det här måste jag blogga om". Ganska exakt lika många gånger hinner jag aldrig skriva det där inlägget som jag skulle vilja skriva. Ibland kommer jag så långt att jag loggar in på bloggen, öppnar ett utkast och skriver första meningen innan jag avbryts eller måste iväg på någonting annat. Här kommer därmed tre spridda tankar från den gångna veckan. Sådant som kunde ha blivit blogginlägg, men aldrig blev.
 
 
» Hatet till migränen
Som ett brev på posten kommer den varje gång man lugnar ner sig efter en stressig period. Migränen. Jag låg däckad i migrän halva fredagen och påmindes än en gång om hur vidrig sjukdom migrän egentligen är. Den borde utrotas från jordens yta. I fredags var det på den nivån att jag inte visste om det var smartast att ligga i ett mörkt sovrum på grund av den brutala huvudvärken eller på ett badrumsgolv på grund av det äckliga illamåendet. Nej fy, nu byter vi samtalsämne.
 
 
Får blivande lärare marknadsföra en middag med kvinnokroppar?
 
» FSLF:s herrmiddagsreklamvideo
De som följer österbottniska nyhetsmedier har knappast missat den gångna veckans diskussion kring studieföreningarna FSLF och SPIrres reklamvideo inför en kommande herrmiddag. Videon bestod av klipp på kvinnoben, bara kvinnoaxlar och röda kvinnoläppar. Ackopanjerat av Fifty shades-soundtracket. Det här skulle fungera som ett smakprov på vad männen har att vänta sig om de kommer på herrmiddagen som föreningarna ordnat.
 
Videon är nu borttagen, men diskussionen som väcktes är mycket viktig tycker jag. Vad är det egentligen okej att göra som lärarstuderande och hurdant ansvar har man som blivande lärare? I och med att FSLF, Finlands svenska lärarstuderandes förening, och SPIrre, Föreningen för speciallärarstuderande, alltid har varit mina studieföreningar blev jag mycket upprörd av att de nu publicerade en sån här video under föreningarnas namn. Speciellt så här i svallvågorna av #metoo-kampanjen. 
 
Visst är det okej att som kvinna vara stolt över sitt utseende och visst får man lägga upp provokativa bilder på sig själv om man så vill. Men att ordna en middag för män och marknadsföra middagen med hjälp av en video som visar stereotypt provokativa delar av kvinnokroppen, det är inte okej. Det handlar inte bara om självrespekt, utan det handlar också om hurdana värderingar och normer man som kvinna för vidare i samhället. Genom att själv vara med och skapa en sådan här video visar man att det är okej att objektifiera kvinnokroppen i reklamsyfte.
 
Att de som skapade videon inte verkar ha reflekterat över hur videon kunde tolkas visar på hur viktigt det är att få in mera normkritisk pedagogik och genusfrågor i lärarutbildningen. För den multimodala analysen och det kritiska tänkandet är verkligen något som elever i dagens mediesamhälle behöver jobba med. Jag hoppas att lärarutbildarna har tagit tillfället i akt att ta upp det här ämnet på sina kurser nu. Om inte kan jag tipsa alla lärarstuderande där ute om att gå kursen Normkritisk och feministisk pedagogik via Öppna Universitet. Den brukar finnas inom ramen för genusvetenskap och gå som en nätkurs.
 
 
Få saker slår känslan av nya glasögon.
 
» Känslan när man beställt nya glasögon
Jag har varit i behov av nya glasögon i säkert ett år. Varje gång jag kört bil har jag reagerat på att jag ser så dåligt, så förra veckan tog jag äntligen tag i saken och gick på synkontroll. Nå, sist och slutligen hade min syn inte blivit så jättemycket sämre sedan senast jag skaffade nya linser, så tydligen är det helt enkelt bara inte meningen att man ska se vägskyltarna särskilt mycket snabbare än vad jag gjort. Men nya glasögon behövde jag eftersom mina gamla var både för svaga och alldeles nötta, och eftersom glasögonbutiken hade ett toppenbra erbjudande blev det två för priset av ett par. Nu väntar jag med spänning på att få hämta ut dessa snyggingar och ha perfekt syn igen. Ni andra glasögonbärare där ute förstår säkert känslan.