2018-07-04 | 21:24:00

Vi normsmala måste kliva åt sidan

 
Hej på er! 
  
Det har varit mycket snack om kroppar och kroppspositivitet i den finlandssvenska bloggosfären det senaste dygnet. Om storlekar, utseende och vikten av att kunna accepteras som man är och som man ser ut. Det låter ju som självklarheter, men fortfarande är det faktiskt inte det. Inte för alla. 
 
Alltid så kloka Ellen satte fingret på det som är kärnan i hela diskussionen – att kroppspositivismen grundades för, och fortsättningsvis borde vara till för, för dem som är tjocka och inte för alla dem som faller inom normen för hur en kropp "ska" se ut i dagens samhälle. "Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra." skriver Ellen. 
 
Jag har aldrig varit överviktig. Det är inte så att jag istället varit modellsmal, men jag har alltid haft en så pass vanlig kroppsform att jag kunnat hitta kläder i alla vanliga klädkedjors butiker utan att behöva tänka på om de säljer kläder i min storlek där eller inte (ja, förutom byxor då). Normsmal. Kroppsnojor och komplex för olika delar av mitt utseende har jag gott om, men som Ellen skriver är det en helt annan sak att känna sig ful på grund av kroppsnojor jämfört med att känna sig ovärdig att finnas till på grund av sin storlek. 
 
Jag, och alla andra som faller inom normen för hur en kropp "får" se ut i vårt samhälle, måste låta de människor som inte anses passa in i de rådande normerna i samhället föra den här kampanjen. Här är det inte vi som har tolkningsföreträde. Det här är inte vår strid att ta. 
 
Men ska vi andra då bara stå bredvid och se på? Nej, det är klart att vi också kan göra någonting för att visa att alla kroppar är okej kroppar. Till exempel sluta kommentera andras kroppar. Jag kan ärligt säga att många av mina kroppsnojor uppstått efter att någon annan har kommenterat min kropp. Det spelar liksom ingen roll om kommentarerna sägs skämtsamt eller i all välmening – de gör ändå ont och de stannar kvar i ens minne. Rebecka bloggade idag om hur andras kommentarer om hennes kropp bidrog till att hon utvecklade en ätstörning. Tyvärr tror jag inte att det är ovanligt. 
 
Vi kan också börja ifrågasätta det vi ser runt oss. Vi kan avfölja de där superperfekta instagramkontona som får oss att känna oss otillräckliga i oss själva och istället kan vi följa sådana som har en positiv och avslappnad inställning till kropp och utseende (till exempel härliga @kobranhuggertill). Vi kan ställa oss kritiska till att kända youtubers som är förebilder för många ungdomar idag filmar när de går och gör läppfyllningar och bröstförstoringar med lika avslappnad och oproblematiserande inställning som om de gick på café. Vi kan fråga försäljaren på nästa hemmaspa-party varför hon gör reklam för en "åtstramande" kräm som "tar bort celluliter". 
 
Det finns mycket vi kan göra, utan att för den skull ta utrymme från dem som ännu mer än oss behöver få sin röst hörd. 

2018-04-06 | 05:27:00

De menar ju inget illa med sina skämt

  
Jag lyssnade på en podd häromdagen där värdparet, som annars brukar ha smarta och peppiga funderingar, diskuterade manlig kontra kvinnlig humor i deras bekantskapskretsar. De konstaterade att mäns humor till stor del består av kiss- och bajshumor och rasistiska skämt. Fast männen är förstås inte rasister, men tycker ändå att det är jätteroligt med skämt innehållande n-nordet. Alltså...!?? Kan vi bara enas om en grej? Att alltid alltid ryta till och säga stopp när någon i vår närhet skämtar rasistiskt, homofobiskt eller sexistiskt. 
 
Det är just den här typen av normaliserade skämt som gör att smygrasismen fortfarande lever och frodas i samhället trots att vi borde veta bättre år 2018. Vi bortförklarar de rasistiska skämten med att det är "manlig humor" som männen får ha i sina mancaves och Whatsapp-grupper, för de här männen är ju egentligen antirasister och menar inget personligt mot någon. "De skämtar bara."
 
Jag menar absolut inget illa nu mot poddsnackarna som tog upp det här temat utan att reflektera desto mer över det, utan jag tror helt enkelt att det (tyvärr) är ett rätt allmänt förekommande synsätt som de satte ord på. Och det är problematiskt. 
 
Problemet är att när vi accepterar förekomsten av skämten, som förstås i sig kan vara väldigt "harmlösa", ja då godkänner vi också strukturerna som ligger bakom dem. Den strukturella rasismen är djupt rotad i vårt samhälle sedan kolonialismen, och det krävs aktiva val för att vi ska bli av med den. Val som du och jag kan göra dagligen. Ett av dem är att säga ett tydligt nej till rasistiska skämt och sätta stopp för dem. Är det någon i din bekantskapskrets som drar opassande skämt eller skrattar åt dem kan du förklara för den personen just varför det är fel och inte okej.
 
Det är inte roligt att vara den som kommer med pekpinnar, och det är inte särskilt roligt för den som blir tillrättavisad heller, men om vi inte vågar vara de där jobbiga människorna som säger emot kommer folk fortsättningsvis att använda n-ordet som om det inte vore kränkande. Vi måste sluta förklara bort smygrasismen med att det är så män skämtar. 
 
 
Dagens dokumentärtips: Raskortet på SVT Play. 
Se den och reflektera. 💕
 

2018-03-25 | 12:02:00

Våffelkalas mot rasism

 
Igår spred sig doften av nygräddade våfflor på torget i Vasa.
 
När Röda korsets ungdomsutskott slår ihop sig med den internationella klubben, Vasa svenska avdelning och Vasa finska avdelning kan det inte bli annat än succé. För att uppmärksamma Veckan mot rasism ställde vi till med ett våffelkalas utan dess like igår. Fyra våffeljärn gick varma och stundtals ringlade sig kön lång mot frihetsstatyn. Amina som blev våffelansvarig tippade att saldot för dagen blev närmare 400 våfflor. 400! Det är rätt många våfflor det. 
 
Förutom att bjuda på våfflor och kaffe diskuterade vi rasism och fördomar med de som kikade förbi. Det blev på många vis en riktigt lyckad dag. 
 
 
Inte bara en utan två Reddie-hundar dansade runt och delade ut ballonger och kramar till barnen. Solen lyste dessvärre med sin frånvaro och det var lite blåsigt under dagen, men som tur hade vi en egen DJ på plats och fick skutta runt till bra musik för att hålla värmen i fötterna. 
 
 
Jag hoppas att vi kanske väckte någon liten tanke hos de som rörde sig på torget igår. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för att ta ställning mot rasism. Ibland räcker det med att le mot människorna man möter på gatan och ibland behöver man vara den som säger "Nej, det här är inte okej" när någon av ens kompisar berättar rasistiska eller sexistiska vitsar. 
 
 
Att ta ställning mot rasism börjar dock alltid från en själv, genom att man blir medveten om sina egna fördomar och väljer att se förbi dem. Det första steget är att man vågar förändra sitt eget sätt att se på omvärlden.