2018-09-05 | 20:38:00

De oglamorösa företagarna

 
Visste ni att den nationella företagardagen firas i Finland idag? Själv omges jag av så många inspirerande egenföretagare på sociala medier att jag inte kunnat missa det. Det är skribenter, it-entreprenörer, personliga tränare, egenföretagare inom inredning och försäljning, marknadsföringsexperter, fotografer. Listan kan göras hur lång som helst! Alla är de otroligt driftiga och duktiga på det de gör och de förtjänar en stor eloge för att de kämpar vidare för att kunna försörja sig inom sin egen nisch. Men det finns också en grupp företagare som inte sagt ett knyst idag, företagardagen till trots... Och det är dem jag tänkte rikta min särskilda uppmärksamhet till ikväll.
 
Landsbygdsföretagarna. Jordbrukarna. Bönderna. Alla dessa oglamorösa företagare som knegar på varje dag i det tysta. De som gör landsbygden livskraftig. De som brukar jorden och föder upp maten trots att det är en osäker och många gånger otacksam bransch de jobbar inom. En bransch där de utländska krafterna pressar ner de inhemska priserna till en sådan nivå att det knappt är lönsamt längre, samtidigt som vädrets makter kan göra att inkomsten uteblir. 
 
Jag har haft lyckan att växa upp på landet, med föräldrar som är egenföretagare inom lantbruksbranschen. Det har har inte bara gjort att jag alltid läser det finstilta på köttprodukterna jag köper i affären för att försäkra mig om att jag handlar inhemskt och stöder det närproducerade, utan det har också gjort att jag alltid kunnat känna mig trygg i tanken på att mina föräldrar alltid varit någonstans i närheten av gården när jag som barn kom hem från skolan på dagarna eller nu i vuxen ålder åker hem till byn för att hälsa på dem. De jobbar så gott som dygnet runt och det är en livsstil snarare än ett jobb. 
 
 
Idag lever jag på landsbygden tillsammans med en företagare som precis som mina föräldrar lever tätt inpå sitt jobb varje dag. Jag tror att det är svårt att förstå hur sammanvävt jobb och fritid blir för en landsbygdsföregare ifall man inte själv lever tillsammans med någon inom branschen. För en landsbygdsföretagare finns jobbet alltid i bakhuvudet, och 8-16-dagar existerar inte. Men trots att jag som barn var avundsjuk på alla vänner som kunde åka på resor och långväga äventyr när deras föräldrar hade semester, medan min familj aldrig kunde åka bort mer än en dagsresa eftersom djuren skulle skötas och varje årstid hade sina arbetsuppgifter, så är jag glad för att mina egna barn kan få en liknande uppväxt som jag hade.
 
Även om det innebär ett stort ansvar att vara egenföretagare på landsbygden ger det också en frihet i att själv kunna bestämma över hur jobbdagarna ska se ut. Och framför allt ger det en stor glädje att leva och jobba i samverkan med djuren och naturen. Jag tror att det gör att man får en unik förståelse för livets gång och jorden vi lever på.
 
Grattis alla finländska företagare på företagardagen! Ni gör ett otroligt jobb. 

2018-08-27 | 22:45:00

Har de sociala sammanhangen förändrats?

 
Fantastiskt hur barn kan vara så sociala och orädda. Det är så synd att många människor i dagsläget sitter i sin ensamhet och ser världen passera genom en skärm. Det skulle vara intressant att höra din syn på samhället i dagsläget jämfört med 10-15 år tillbaka, hur människor har förändrats i sociala sammanhang. :) - Jennifer
 
Den här kommentaren från läsaren Jennifer på inlägget Att få en vän lämnade att gro i mitt bakhuvud, och jag känner att det är tema som förtjänar att spinnas vidare på. Varning för kvällsflum. 😉
 
 
Det låter ju som att tio år bakåt i tiden är superlänge sedan, men för tio år sedan var jag ändå 16 och då var sociala medier redan väldigt allmänna. Den största skillnaden om man jämför idag med hur det var för tio år sedan är helt klart att smarttelefonernas roll har ändrat. Jag var 19 när jag köpte min första smarttelefon, och på sju år har smarttelefonen gått från att på sin höjd innehålla ett par fotoredigeringsappar och Wordfeud till att innehålla halva ens liv och ibland nästan hela ens sociala liv. 
 
Med tanke på sociala sammanhang är det ju verkligen sjukt hur ofta man sitter och slökollar på telefonen samtidigt som man rent fysiskt sitter bredvid en vän. Jag är inte bättre själv än att jag under allt för stor del av dagen tar upp telefonen för att scrolla igenom vad som har hänt på Instagram och Facebook, och många gånger kommer jag på mig själv med att till och med göra det när jag dricker kaffe med kompisar eller äter lunch med sambon... Det är galet respektlöst mot den man umgås med egentligen. Jag tror att vi är många som borde bli bättre på att bara låta telefonen ligga i andra änden av huset, istället för att ständigt ha den på en armlängds avstånd i väntan på ett aviseringspling. 
 
Men samtidigt; steget till att ta kontakt via sociala medier är så mycket kortare än att gå fram till någon rent fysiskt och vi kommunicerar helt enkelt på ett annat sätt idag än för tio-femton år sedan. Många från den äldre generationen är bra på att döma ut sociala medier som enbart negativa, men där tror jag att de borde tänka till litegrann. Det blir liksom problematiskt om man bara ser så svartvitt på saken. Alla människor behöver ett socialt sammanhang – en känsla av tillhörighet – för att må bra, och för dem som inte hittar ett sådant sammanhang rent fysiskt är det tur att skärmarna ger bredare möjligheter och nya sätt att umgås. De olika sätten att umgås kompletterar varandra. 
 
Jag tror att skärmarna och de sociala medierna kan verka både positivt och negativt för människor som känner sig ensamma. Det är klart att datorer, smarttelefoner och alla sociala medier som finns idag gör att människor inte behöver träffas ansikte mot ansikte lika ofta som tidigare för att få social stimulans, och det är knappast särskilt hälsosamt i längden. Men samtidigt gör ju de sociala medierna att de människor som annars kanske hade varit totalt isolerade och ensamma har möjlighet att via nätet hitta ett sammanhang och personer att klicka med. Tänk bara på hur många som hittar vänner eller till och med en livspartner via sociala medier idag! Ännu för tio-femton år sedan var situationen annorlunda. 
 
Sådär allmänt tror jag ändå att vi alla skulle må bra av att oftare umgås och verkligen möta människor i fysiska miljöer (jag vill inte säga "i verkliga livet" för livet på internet är precis lika verkligt som livet utanför datorn) än via appar och internetforum, men det finns för- och nackdelar med allt. För att sammanfatta tror jag alltså snarare att det är de sociala sammanhangen i sig som har förändrats under det senaste årtiondet. Inte per se människorna. 
 
Hur tänker ni andra?

2018-08-20 | 19:15:00

Att få en vän

 
Kanske är det hormonerna som spökar, men jag kunde inte låta bli att fälla en tår till den här videon. Barns syn på livet och vänskap är så enkel, och samtidigt är det så sorgligt att vi inte bara behåller barnets inställning livet ut. Någonstans på vägen blir vi rädda för vad andra ska tycka och vi blir osäkra på oss själva. Vi blir hämmade och ensamma, fast lösningen på problemet egentligen är så enkel som att hälsa på en främling. Att gå fram och prata om vad som helst. Att le mot varandra och mötas. 
 
Den senaste veckan är vi många inom skol- och dagisvärlden som fått bevittna det här, och det är lika magiskt varje gång. När barn som inte känner varandra sedan tidigare tar kontakt och leker tillsammans, även om de kanske inte ens har ett gemensamt språk. Det behövs inte mer än ett leende och ett hej för att bli vänner. Varför kan inte vi vuxna göra likadant?
 
"Han tycker säkert att jag är löjlig" resonerar vi för oss själva och låter mötet med en främling vara en möjlighet som aldrig blev verklighet. "Hon vill säkert vara ifred" tänker vi om personen vi sitter bredvid på tåget, och säger inte ens hej på två timmar och får aldrig veta hur mycket vi kunde haft gemensamt eller hur spännande historier personen hade på lager. Kanske hade något så litet som ett hej och några vänliga ord gjort hela den personens dag lite bättre. 
 
 
Allting börjar från oss själva.