2018-12-02 | 14:19:53

Ett ögonblick i sänder

 
Blott en dag, ett ögonblick i sänder
– vilken tröst, vad än som kommer på.
 
Det är första advent. Det första ljuset brinner i min adventsljusstake och snön som kom igår ligger som ett mjukt vitt täcke på marken utanför fönstret. Allt är fridfullt. En oro som under de senaste veckorna har legat som en dimma i luften har svepts bort och kvar finns bara stillhet. Farmor har fått komma hem.
 
Farmor var stark i sin tro. Under hela sitt liv fann hon trygghet i tron på något större än det vi ser här på jorden. När jag tänker på farmor tänker jag på en hårt arbetande kvinna som kände stor omtanke för sina nära och kära – barn, barnbarn och barnbarnsbarn – men också gärna satt försjunken i Bibeln när tid för läsning och reflektion fanns. Hon har vetat att när hennes tid här på jorden är till ända får hon komma hem till Gud och Jesus, och när farfar dog visste hon att hon kommer få möta honom igen. Farmors tro gav inte bara henne själv trygghet – den gav också oss andra ett lugn och en trygghet i vetskapen om att hon inte var rädd eller orolig. Inte ens på slutet.
 
Jag tror inte att en människa kan få ett finare, värdigare eller vackrare slut än det farmor fick igår. Vi stod alla samlade vid hennes säng, pappa höll hennes hand och faster strök ömsint hennes kind. Cicci sjöng farmors favoritpsalm och farmor såg så fridfull ut när krafterna bara tog slut och hon stillsamt somnade in till Blott en dag. Barnet sparkade i min mage och livet och döden har aldrig känts mer närvarande och naturliga än i just den stunden. 
 
 
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått ditt goda land.
 
När vi lite senare öppnade fönstret för att få in ny luft i rummet började kyrkklockorna ringa. Det var helgmålsringning, men igår visste vi alla att klockorna ringde för farmor. Hon har fått komma hem.
 

2018-10-17 | 12:49:00

Är det fult att nöja sig?

 
Res till spännande platser dit andra turister inte hittat!
Få ett högstatusjobb med bra lön! Utveckla dig själv!
Sikta mot stjärnorna, se alltid snygg ut och prestera ditt yttersta på alla fronter! Tillåt aldrig dig själv att stagnera.
 
Ibland blir jag så matt på hela det här prestations- och framgångssamhället som vi lever i. Alla krav och förväntningar vi ställs inför. Vad är det egentligen för fel på att bara vara nöjd med det man har och det man är – att nöja sig och vara tillfreds – istället för att ständigt sikta efter någonting högre och "bättre"? Jag tror att alla människor skulle må bättre av att bara nöja sig lite oftare, men det känns som att nöja sig är ett uttryck som fått rent av negativ klang i dagens samhälle. Det är fult att nöja sig. 
 
Jag borde säkert skämmas över det här, men nu ska jag erkänna en sak. Jag är nöjd med att bo kvar i lugna, trygga Österbotten och skapa en framtid här istället för att resa och upptäcka spännande platser runtom i världen. Jag är nöjd med att inte ha ett välbetalt toppjobb utan ett helt vanligt människonära jobb där jag trivs och känner att jag gör nytta. Jag är nöjd med att ha ett alldagligt utseende och vara bara ganska bra på många olika saker istället för jättebra på en specifik sak. 
 
 
Ibland tror jag att vi låter oss luras av allt det där stora och vackra som vi ser i realityserierna på TV och bland personerna vi följer på sociala medier. Vi slukar idén om att livet borde vara glamouröst och snofsigt för att man ska kunna vara nöjd, när verkligheten egentligen är en helt annan. Jag menar såklart inte att man ska stanna i ett förhållande där man behandlas illa eller spendera varje dag på ett jobb där man inte trivs, utan det jag menar är att det inte är något fel med att vara nöjd fastän allt inte är perfekt.
 
Det är inget fel med att flytta tillbaka till hemorten om man inte trivs ute i världen. Det är inget fel med att gå ner i arbetstid och lön för att få mer tid över till familjen. Det är inget fel med att inte ha koll på alla de senaste trenderna. Det är inget fel med att ha lite dammråttor i hörnen.
 
Man kan leva ett lyckligt liv där man är nöjd med tillvaron trots att man inte bestigit berg, simmat med delfiner, besökt alla världsdelar eller utvecklat en app som gjort en till miljardär. Jag lovar att det är alldeles tillåtet att vara nöjd ändå, och att nöja sig behöver inte vara synonymt med att stagnera. Om man tänker att man ska bli nöjd och lycklig först den dag då man uppnått alla mål man har på sin bucketlist, då missar man garanterat en hel massa glädje längs vägen. 

2018-09-22 | 10:08:00

Prestationskrav eller rörelseglädje?

Gymnastik har genom tiderna varit ett skolämne som väckt starkt negativa associationer och en avoghet hos mig. Det är inte så att jag inte tyckt om att röra på mig och vara fysiskt aktiv, men gymnastikämnet har alltid kopplats så starkt ihop med prestation och att vara duktig. Och duktig på idrott, det har jag aldrig varit.
 
Den här veckan har vi kunnat läsa om hur en elev dog efter att ha utfört Move-testerna, som är dagens motsvarighet till de fysiska tester och löptester som vi utförde när jag gick i grundskolan. Det är oerhört tragiskt. Efter den händelsen har en diskussion uppstått kring huruvida de obligatoriska konditionstesterna borde avskaffas. De är enligt alla rekommendationer och utlåtanden alldeles säkra så länge elevernas individuella hälsorisker tas i beaktande, men det jag tror att många glömmer i den här diskussionen är hur testerna presenteras för eleverna.
  
En högstadie-Maria som avskydde gymnastiktimmarna. 
  
Jag minns med fasa löptestet vi hade varje höst och varje vår när jag gick i högstadiet. Det gick ut på att alla elever skulle springa en specifik sträcka på gymnastiklektionen, och förstås försöka klara att springa den på så kort och bra tid som möjligt. Var och en startade efter varandra med en halv minuts mellanrum och så klockade läraren tiderna och antecknade dem. Jag tror inte att vi någonsin blev presenterade syftet med det gymnastikinslaget, utan löptesterna var helt enkelt ett nödvändigt ont varje höst och varje vår. Var man sjuk dagen när löptesten hölls så fick man ta igen det en annan lektion. Testet var obligatoriskt och när alla sprungit omvandlades tiderna till skolvitsord på en skala från 4 till 10. 
 
Det är med ångest jag tänker tillbaka på känslan när jag stod där på startlinjen och väntade på min tur att springa iväg. Det var en tävling, där resultaten jämfördes i flickornas omklädningsrum så fort testet var över. Jag tror att läraren påpekade att man bara ska jämföra resultatet med sina egna resultat från tidigare år, men det är klart att alla jämförde tiderna sinsemellan också. Jag minns med fasa känslan när man blev omsprungen av först den ena och sedan den andra tjejen bakom en, och vetskapen om att man hade en hel minut sämre tid än dem. När vi gjorde upp ordningen för hur vi skulle springa försökte jag alltid hamna före någon som jag visste att var långsammare än mig, bara för att inte behöva känna den där skamkänslan och nederlagskänslan när någon sprang förbi en. 
 
Vi hade andra fysiska tester också. Att hänga i stången så länge som möjligt. Att springa en kort sträcka fram och tillbaka och plocka upp och släppa ner ärtpåsar på vägen. Att göra göra så många sit-ups som möjligt på tid. Testerna gjorde individuellt, och eftersom det bara var en i gången som kunde göra dem stod resten av klassen och tittade på. Och jämförde. Ångesten var påtaglig, och det var alltid någon som grät över sitt misslyckande. Varje år var jag lika lättad över att jag inte var tjejen som bara lyckades hänga två sekunder i stången innan armstyrkan släppte. Det räckte gott och väl att vara en av dem med sämst löptesttider. 
 
I läroplansgrunderna står det klart och tydligt att syftet med gymnastikämnet är följande: "Uppdraget i gymnastikundervisningen är att påverka elevernas välbefinnande genom att stödja den fysiska, sociala och psykiska funktionsförmågan och en positiv inställning till den egna kroppen. Det är viktigt att de enskilda lektionerna i gymnastik ger eleverna positiva upplevelser och stödjer en aktiv livsstil. I gymnastiken betonas kroppsuppfattning, fysisk aktivitet och samarbete. Gymnastiken ska bidra till att främja jämlikhet, jämställdhet och gemenskap samt stödja kulturell mångfald. Undervisningen ska vara trygg och utgå från de möjligheter som olika årstider och de lokala förhållandena erbjuder."
 
Först under mina egna studier till lärare har jag fått veta att syftet med de där löptesterna och fysiska testerna som vi tvingades utföra var att följa upp ungdomars hälsa och kondition på ett nationellt plan. Alla skolors resultat sammanställdes till statistik som sedan analyserades på en dator någonstans i Helsingfors för att se hur ungdomars fysiska hälsa rent generellt har utvecklats i Finland under åren. Syftet var aldrig att framkalla ångest inför gymnastikämnet eller att få elever att känna sig värdelösa. Ändå var det precis det de gjorde, varje år. De individuella resultaten borde inte ens ha fått påverka gymnastikbetyget, eftersom de bara var en del i en nationell undersökning. Att jag vet det nu har förstås ingen betydelse, för det som betyder någonting var hur 13-åriga Maria kände sig när hon alltid hörde till de sämsta i klassen på löptesterna och bävade inför varje gymnatiktimme. 
  
En lite äldre Maria som insett att det finns roliga motionsformer utan prestationskrav också. 
   
Själva tanken med att följa upp den fysiska hälsan är ju fin, men måste det verkligen göras med ett moment som alldeles tydligt gör att barn tävlar och jämför sig med varandra, när hela det övergripande syftet med skolans gymnastikämne är att påverka elevernas välbefinnande och stödja en positiv inställning till den egna kroppen? Måste allt i livet faktiskt göras till en prestation och en tävling? Jag tror att många glömmer att den psykiska hälsan är precis lika viktig som den fysiska hälsan, och när ett skolmoment alldeles tydligt framkallar ångestkänslor i flera veckor för många elever borde man kanske överväga om det faktiskt är ett nödvändigt ont. 
 
Vi vet redan att den allmänna fysiska konditionen hos barn och unga har försämrats de senaste åren. Det är tydlig fakta och något vi måste ta på allvar. Vore det inte då vettigare att sätta de resurser som går åt för både skolor och myndigheter till att utföra, analysera och sammanställa nationella tester till att istället arbeta för att främja en positiv bild av motion hos eleverna och skapa förutsättningar för rörelseglädje? Det finns en hel uppsjö av motionsformer (utan prestationskrav och tävlingsmoment!) idag och jag tror absolut att alla barn och unga kan hitta en fysisk aktivitet som de gillar och trivs med, bara de får rätt uppmuntran och lite hjälp på traven. Uppmuntran i form av annat än tester som visar hur "dålig" man är.  
 
Bara en tanke...