2017-05-29 | 11:32:00

Efter regnet

 
Jag har alltid varit ett nattdjur. När alla andra går och lägger sig, då börjar min hjärna gå på högvarv. Då dyker den ena idén efter den andra upp i mitt huvud och då vaknar kreativiteten till liv. Söndagkvällar är speciellt bra tänkarkvällar. Jag vet inte varför, men det bara är så. Min sambo däremot är prick tvärtom – han är en riktig morgonlärka som alltid går och lägger sig tidigt på kvällarna och stiger upp runt klockan sex på morgnarna. Sitter han uppe för länge på kvällen är hela följande dag förstörd för honom. Jag får alltså oftast ha kvällarna för mig själv. Det är förstås lite tråkigt, men samtidigt är det bra också för jag behöver den där ensamtiden ibland.
 
Igår kväll när jag körde hemåt mot Oravais efter att ha spenderat dagen med familjen sköljde den där typiska söndagskreativiteten över mig. Solen höll på att gå ner och jag kände att jag bara måste hämta kameran och bege mig ut och fotografera kvällens skönhet. Vägen tog mig som så många gånger förut förbi Pärtstugan och ner till fågeltornet. Klockan var en bra bit över elva när jag ställde mig där i min ensamhet och doftade på försommarluften och lyssnade på tystnaden.
 
När man lyssnar på tystnaden upptäcker man oftast att det inte alls är så tyst som man först trodde. Igår sjöng småfåglarna sina visor om sommaren och sjöfåglarna gled stilla fram över vattnet. Ibland plaskade det till lite när någon av fåglarna landade på vattenytan eller lyfte och flög iväg. Någonstans långt borta hördes det svaga ljudet av bilar och civilisation.
 
 
Det hade regnat under dagen, och kvällsluften kändes sådär frisk i lungorna som den bara kan kännas efter ett försommarregn. Ren, klar och lätt att andas. De mörka regnmolnen vilade i nordost, men de såg varken hotfulla eller tunga ut. De bara var.
 
Jag tror att vi människor har mycket att lära oss av naturen, och att de flesta av oss skulle må bra av att stressa ner lite oftare och gå ut i majnatten och lyssna på fåglarna istället. Det må låta flummigt, men en halvtimme alldeles ensam i solnedgången ger perspektiv på livet. Det får en att tänka klart samtidigt som det tar udden av allt det där som bekymrar en. Just därför blir jag också så ledsen då jag läser om den tyska kvinnan som hade tänkt spendera sommaren ute i skogen här i Finland och leva på det som skogen ger henne. Det var en så härlig historia (tänk så spännande att bo ute i skogen en tid och slippa allt som händer i världen och samhället!) men kvinnan tvingades avbryta och åka tillbaka till Tyskland på grund av hat och hot som riktades mot henne på sociala medier.
 
Hur kan någon hota en kvinna med våld för att hon vill leva närmare naturen? Hur kan man över huvud taget hata någon man inte känner? Hur kan man vara så störd på att någon gör någonting som inte skadar en endaste själ? Varför allt detta hat?
 

2017-03-08 | 21:41:00

En bit på vägen

Bild: Fia Lotta Jansson Design
   
Jag höll andan och blundade med ena ögat när jag klickade mig in på Facebook imorse. Det är den åttonde mars och jag förväntade mig att mötas av den årliga drösen med Grattis på kvinnodagen!-uppdateringar och idel bilder på rosbuketter som "omtänksamma" pojkvänner och äkta män gett. Döm om min förvåning när mitt facebookflöde idag till största del var fyllt av inspirerande artiklar om kvinnor i historien, gripande debattartiklar om jämställdhet och informativa videoklipp om kvinnors ställning världen över. Färre gratulationer och rosor än förra året och mycket mer feminism, pepp och kunskap.
 
Om hela världen var lika öppen och framåtsträvande som min sociala medie-bubbla varit idag så hade världen varit en jämlik och fin plats för alla! Tyvärr har vi lång väg kvar att gå, men vi är i alla fall på väg mot rätt håll. Åtminstone idag.
 
Här kommer tre läsvärda artiklar som jag trillade över och gärna delar vidare till er andra:
 
 
Johanna Holmström: Hon hette Minna Canth – inte Minna Can't
Johanna Holmström skriver i en kolumn för Svenska Yle om den feministiska kampen som på inga sätt är över. I en tid då familjevåld legaliseras medan abort illegaliseras världen över måste vi stå upp för våra medsystrar. Istället för att bli bekväma i vår situation måste vi fortsätta försvara det som generationerna före oss har kämpat hårt för.
 
 
Svenska Yle: Att fly för sitt liv
Svenska Yle har lagom till kvinnodagen publicerat ett reportage om 15-åriga Rania Alzubaidi som kommit till Finland som flykting från Irak. I Irak skulle Rania bli bortgift och alltid vara beroende av sin man. I Finland är det möjligt för henne att uppfylla sin dröm om att bli advokat, vara självständig och kämpa för mänskliga rättigheter.
 
 
Hufvudstadsbladet: Därför måste du veta vem syster Rachel Edgren var
HBL lyfter idag fram historien om Rachel Edgren, en kvinna som var en föregångare inom hälsovården i Finland. Rachel lärde familjer att ta hand om barn och sköta hälsa och hygien under en tid då preventiv sjukvård inte ännu existerade. Ändå har man aldrig hört hennes namn tidigare.

2017-02-14 | 23:40:00

Att inte ha nära vänner

 
Vändagen.
 
Jag måste säga att jag gillar det finlandssvenska namnet på den här dagen mycket mer än det rikssvenska alternativet. Vändag känns som ett koncept som är inkluderande på ett helt annat sätt än vad alla hjärtans dag är. Vändagen blir en dag för alla och inte bara för de som har en speciell Valentin att fira dagen med. För visst känns det roligare att uppmärksamma vänskapen i allmänhet en dag som denna, istället för att enbart ta fasta på det specifikt romantiska? Lite mer sympatiskt på något vis.
 
 
På tal om vänskap läste jag på Vasabladet häromveckan att enligt en undersökning upplever 9,6% av eleverna i årskurs 8 och 9 i Vörå att de är utan nära vänner. Tänk – nästan var tionde ungdom har ingen nära vän! Det är ganska skrämmande siffror.
 
När jag läste den här statistiken tänkte jag tillbaka på min egen högstadietid och konstaterade att jag antagligen själv hade hört till de där 9,6 procenterna om jag hade svarat på ett motsvarande frågeformulär när jag var femton år. Visst hade jag många vänner i skolan, men ingen som jag skulle ha ansett att var särskilt nära. Och vet ni, jag önskar att motsvarande statistik till den här hade publicerats då... för jag tror att om man är mitt i det är det skönt att veta att nästan var tionde elev upplever situationen på samma sätt som man själv gör. 
 
Att man inte har nära vänner betyder inte nödvändigtvis att man känner sig ensam, men jag tror att avsaknaden av nära vänner och känslan av ensamhet ofta går hand i hand. Och känner man sig ensam känns ensamheten alltid tusen gånger värre när det verkar som att ingen annan än man själv är ensam, om ni förstår hur jag menar. Det är liksom tryggare att veta att man inte är ensam i ensamheten. Samtidigt är ensamhet bland unga ett allvarligt problem och väldigt ledsamt.
 
 
Själv har jag idag ett antal riktigt nära vänner – sådana som jag vet att skulle komma körande tvärs genom en snöstorm mitt i natten för mig om det behövdes. Sådana som jag själv skulle göra precis likadant för. Sådana som jag delar både sorg och glädje med. Och alla är sådana som kommit att bli mina nära vänner först i gymnasiet eller ännu senare.
 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med de här kvällsfunderingarna, men jag tror att min point helt enkelt är att vänskap är viktigt. Och bara för att man känner sig ensam under en viss tid i livet betyder det inte att det alltid kommer vara så. Tro mig, man möter så otroligt många människor på vägen genom livet. Vissa passerar nästan obemärkt, andra blir man vän med för en kort eller lång tid och ett fåtal blir man riktigt nära vän med utan att man själv vet hur det gick till ens.
 
Upplever du att du inte har någon nära vän har du kanske bara inte lärt känna rätt person(er) ännu.