2017-11-13 | 10:39:00

Spridda tankar från den gångna veckan

Cirka femtiofyra gånger i veckan tänker jag "Det här måste jag blogga om". Ganska exakt lika många gånger hinner jag aldrig skriva det där inlägget som jag skulle vilja skriva. Ibland kommer jag så långt att jag loggar in på bloggen, öppnar ett utkast och skriver första meningen innan jag avbryts eller måste iväg på någonting annat. Här kommer därmed tre spridda tankar från den gångna veckan. Sådant som kunde ha blivit blogginlägg, men aldrig blev.
 
 
» Hatet till migränen
Som ett brev på posten kommer den varje gång man lugnar ner sig efter en stressig period. Migränen. Jag låg däckad i migrän halva fredagen och påmindes än en gång om hur vidrig sjukdom migrän egentligen är. Den borde utrotas från jordens yta. I fredags var det på den nivån att jag inte visste om det var smartast att ligga i ett mörkt sovrum på grund av den brutala huvudvärken eller på ett badrumsgolv på grund av det äckliga illamåendet. Nej fy, nu byter vi samtalsämne.
 
 
Får blivande lärare marknadsföra en middag med kvinnokroppar?
 
» FSLF:s herrmiddagsreklamvideo
De som följer österbottniska nyhetsmedier har knappast missat den gångna veckans diskussion kring studieföreningarna FSLF och SPIrres reklamvideo inför en kommande herrmiddag. Videon bestod av klipp på kvinnoben, bara kvinnoaxlar och röda kvinnoläppar. Ackopanjerat av Fifty shades-soundtracket. Det här skulle fungera som ett smakprov på vad männen har att vänta sig om de kommer på herrmiddagen som föreningarna ordnat.
 
Videon är nu borttagen, men diskussionen som väcktes är mycket viktig tycker jag. Vad är det egentligen okej att göra som lärarstuderande och hurdant ansvar har man som blivande lärare? I och med att FSLF, Finlands svenska lärarstuderandes förening, och SPIrre, Föreningen för speciallärarstuderande, alltid har varit mina studieföreningar blev jag mycket upprörd av att de nu publicerade en sån här video under föreningarnas namn. Speciellt så här i svallvågorna av #metoo-kampanjen. 
 
Visst är det okej att som kvinna vara stolt över sitt utseende och visst får man lägga upp provokativa bilder på sig själv om man så vill. Men att ordna en middag för män och marknadsföra middagen med hjälp av en video som visar stereotypt provokativa delar av kvinnokroppen, det är inte okej. Det handlar inte bara om självrespekt, utan det handlar också om hurdana värderingar och normer man som kvinna för vidare i samhället. Genom att själv vara med och skapa en sådan här video visar man att det är okej att objektifiera kvinnokroppen i reklamsyfte.
 
Att de som skapade videon inte verkar ha reflekterat över hur videon kunde tolkas visar på hur viktigt det är att få in mera normkritisk pedagogik och genusfrågor i lärarutbildningen. För den multimodala analysen och det kritiska tänkandet är verkligen något som elever i dagens mediesamhälle behöver jobba med. Jag hoppas att lärarutbildarna har tagit tillfället i akt att ta upp det här ämnet på sina kurser nu. Om inte kan jag tipsa alla lärarstuderande där ute om att gå kursen Normkritisk och feministisk pedagogik via Öppna Universitet. Den brukar finnas inom ramen för genusvetenskap och gå som en nätkurs.
 
 
Få saker slår känslan av nya glasögon.
 
» Känslan när man beställt nya glasögon
Jag har varit i behov av nya glasögon i säkert ett år. Varje gång jag kört bil har jag reagerat på att jag ser så dåligt, så förra veckan tog jag äntligen tag i saken och gick på synkontroll. Nå, sist och slutligen hade min syn inte blivit så jättemycket sämre sedan senast jag skaffade nya linser, så tydligen är det helt enkelt bara inte meningen att man ska se vägskyltarna särskilt mycket snabbare än vad jag gjort. Men nya glasögon behövde jag eftersom mina gamla var både för svaga och alldeles nötta, och eftersom glasögonbutiken hade ett toppenbra erbjudande blev det två för priset av ett par. Nu väntar jag med spänning på att få hämta ut dessa snyggingar och ha perfekt syn igen. Ni andra glasögonbärare där ute förstår säkert känslan.

2017-10-22 | 19:31:00

Ärlighet varar längst

Tidigt imorgon bitti åker jag iväg mot Åbo tillsammans med ett par kollegor för att gå på kurs i dagarna två, så jag borde egentligen packa mina väskor och gå och lägga mig. Men jag måste bara skriva av mig lite först om något som jag tänkt på rätt mycket på sistone.
 
 
De senaste dagarna har jag funderat rätt mycket på det här med ärlighet. Jag har kommit underfund med att ärlighet är en av de egenskaper jag värderar allra högst i relationer. Förhållanden, familjerelationer, vänskapsrelationer, arbetsrelationer. En av de viktigaste grundpelarna i alla typer av relationer är – om ni frågar mig – ärlighet. Som tur har jag en fästman som tycker precis likadant. Det hade ju blivit lite jobbigt annars.
 
Att ljuga har aldrig varit min grej. Lögner sårar och kränker och de för extremt sällan något gott med sig. Visst kan jag lyckas dra en vit lögn när det kniper, men någon ljugardrottning har jag aldrig varit och det är jag glad för. Fast ja, i vissa situationer hade det ju varit rätt praktiskt att vara en lögnmästare. Till exempel när man ska spela kortspel...
 
Ibland när ungdomarna på jobbet vill spela kort brukar vi spela ett kortspel som heter något i stil med Fusk. Det går ut på att man ska försöka bli av med alla kort på handen genom att bluffa sig igenom spelet. Första gången jag spelade lyckades jag vinna med hjälp av ren nybörjartur, men sedan insåg jag att jag suger på att spela Fusk. Jag är helt enkelt världssämst på att ljuga, och mina motståndare genomskådar mig på en hundradels sekund varje gång jag ens gör en tillstymmelse till att försöka bluffa.
 
 
Att jag värderar ärlighet högt gör också att jag har svårt att återfå tilliten till människor som ljuger. Människor som bryter förtroenden eller ljuger en rakt upp i ansiktet är inga människor jag hyser fortsatt respekt för. Som tur får man ju välja vem man umgås med.
 
Tills motsatsen bevisas utgår jag från att andra människor är ärliga (förutom när det gäller Fusk, för då utgår jag ifrån att alla ljuger). Jag vill tro att de flesta vill andra väl i livet. Det finns förstås också fula fiskar i havet, men de brukar ha en tendens att avslöja sitt sanna jag förr eller senare. Vissa människor är likt jag inga höjdare på att ljuga, men så finns det andra som är så skickliga lögnare att de inte ens får dåligt samvete när de drar en lögn. Som tur brukar karma förr eller senare komma och bita de människorna i ändan.
 
 
Vad tycker ni läsare?
Är ärlighet viktigt för er och finns det situationer när det är okej att ljuga?

2017-10-10 | 17:55:00

En bondedotters förtvivlan

 
 
En kväll när jag städade på bygget lade sig dimman tät över marken. Solen hade sedan länge gått ner och daggen lade sig tillrätta i gräset. Surret av en skördetröska som envist kämpade in i det sista hördes på avstånd och genom dimmorna syntes framlyktorna när tröskan rörde sig som en enorm skalbagge över åkern. När jag stod där i dimman pendlade mina tankar mellan fascinationen över hur vacker kvällen var till förtvivlan över vilka problem den här hösten medfört för alla jordbrukare.
 
Den här hösten har det inte varit roligt att vara bondedotter. Att vara bondedotter innebär att på nära håll få se den uppgivenhet som jag är säker på att finns bland alla jordbrukare det här året. Det är en uppgivenhet över värmen som aldrig kom under sommaren och över regnet som kom i överflöd hela hösten. Det är en sorg över skördar som blivit förstörda och en förtvivlan över dagar som har allt för få torra timmar innan daggen lägger sig. Det här är året då tröskningen blev försenad med mer än en månad, och året då torkningstiderna för det blöta spannmålet var rekordlånga.
 
 
Jag tror att många inte förstår vilken bedrövelse den här hösten har fört med sig för jordbrukarna. Att det regnar dagarna i ända är inte bara mysigt och trevligt för då får man sitta inomhus, utan för många betyder den regniga hösten stora utgifter och en utebliven inkomst. Det är inga obetydliga summor pengar det rör sig om när stora mängder spannmål går till spillo. Det är summor som kan vara rent av förödande.
 
Jag tror att många inte förstår vilken osäker bransch jordbrukandet är. Hur bönderna lever enligt vädrets villkor och hur de sliter från tidig morgon till sen kväll för att andra ska få mat på bordet. Att de sedan möts av otacksamhet för priser som redan är allt för låga är förskräckligt. Att vara jordbrukare i Finland idag är många gånger ett otacksamt jobb, men ändå är det ett jobb jordbrukarna är villiga att kämpa för. 
 
Jag tror att många inte förstår hur frustrerande det känns för bönderna när konsumenter är villiga att betala dyra priser för importerad mat som flygs över halva jordklotet men inte villiga att betala ett skäligt pris för närproducerade råvaror.
 
   
Idag är det redan den tionde oktober. Regnet fortsätter att ösa ner, och jag får en klump i magen när jag blickar ut över alla de åkrar som ännu står otröskade...