2017-10-31 | 08:29:08

Tre små kattbebisar

 
Kl. 23:48 natten till måndag föddes Laikas första kattunge.
 
 
Med bakbenen först kom han ut som en gulvit liten akrobat, bara en timme efter att Laika hade kommit upp i vår säng och börjat bygga sig ett bo under våra täcken. Vi hade knappt hunnit gå och lägga oss innan vi märkte att det kändes lite blött i fotändan, och då förflyttade vi oss till badrummet allihop. Laika ville gärna ha sällskap under förlossningen.
 
 
Efter att den första ungen (som är sin morbror Sputnik upp i dagen!) var född kom det ännu två till under natten – en svartvit med vit tipp längst ut på den långa svansen och en som är helfärgad i den mest besynnerliga beige färgen jag sett på en katt. Sinsemellan är de tre kattungarna så olika att man knappt skulle kunna tro att de kommer från samma kull. Så gulliga!
 
 
Att en katt som aldrig fått ungar förut har sådan stenkoll på vad som ska göras är rätt fascinerande. Laika sköter sina ungar som om det var den mest naturliga sak i världen. ♥
 
 
Att vi sedan flyttade med våra fem katter inom ett dygn efter att kattungarna föddes,
det är en helt annan historia... 

2017-10-29 | 20:40:00

Mållinjen är ruskigt nära nu

 
Det har varit bråda tider på sistone. Den gångna veckan förkortades med två dagar för min del eftersom jag var i Åbo i måndags och tisdags. Imorse fick vi en timme extra på grund av vintertiden, men klockändringen märks på tröttheten som slog till tidigt nu ikväll kan jag lova. I mitt huvud var det läggdags för länge sedan. Så fort jag tryckt på publicera-knappen på det här inlägget tänker jag kasta mig i sängen och somna som en klubbad säl.
 
Den här veckan har inte bara bestått av arbetsresa, jobb, förlovningskalas och dubbelt 30-årsfirande, utan den här veckan har husrenoveringen dessutom blivit så gott som helt klar! Lägenhetskontraktet gäller till och med den 31 oktober, så till råga på allt har veckan gått ut på att packa ner våra Oravais-liv i tusen och en lådor. Det är inte klokt hur mycket saker man kan samla på sig under ett par år... Hur mycket man än packar finns det alltid mer saker att gå igenom. 
 
Jag vet inte om det är hösten eller alla dessa stora förändringar som spelar mig ett spratt, men min energinivå har legat någonstans runt noll på sistone, vilket inte är bra i kombination med den stressade situationen. Jag har haft en konstant behöver-powernappa-NU-känsla ungefär sedan i onsdags, men har varit tvungen att ignorera den på grund av allt det viktiga som nödvändigt behöver göras. Jag skulle knappast ha orkat om inte mamma hade kommit och hjälpt att packa och städa två kvällar nu i helgen. Nu skymtar vi mållinjen.
 
 
Det är förstås inte bara Mikael och jag som jobbat hårt från morgon till kväll den gångna veckan. Mikaels föräldrar har hjälpt till och även byggarna, VVS-montören och elektrikern har fått sätta i en högre växel. I fredags åkte byggarna hem så sent som klockan elva på kvällen efter en riktig heldag! Nu är alla väggar i huset målade, de sista listerna är på plats och vattnet är inkopplat. Huset är fullt beboeligt. Det som är kvar att fixa går att räkna på fem fingrar; duschväggen ska till exempel monteras och så fort kökskaklet kommer så ska det sättas på plats och så kan köksfläkten installeras.
 
Imorgon är jag ledig från jobbet, så planen är att fortsätta packa här i lägenheten och sedan åka till huset och städa undan allt byggdamm (äntligen får vi ta bort de stora pappren som skyddat golvet i hela huset sedan det blev lagt!). Jag ser fram emot att förvandla huset från en byggarbetsplats till ett hem.
 
 
Om allt går som vi tänkt sover vi första natten i huset imorgon!
Det känns väldigt väldigt konstigt. 

2017-10-23 | 06:17:39

Sex år

Alla ni kärlekshatande dårar där ute kan titta bort nu, för här kommer en cheesy kärleksförklaring till mannen som jag har lyckan att få kalla min fästman. 
 
 
Mikael, idag har vi varit tillsammans i prick sex år. Det har varit sex år av irritation, konflikter och gnabbande. ;) Och sex år av skratt, glädje och ovillkorlig kärlek. Jag minns fortfarande pirret i magen när vi satt bredvid varandra i biosalongen på vår första dejt. Och när du kom till Vasa och drack te med mig på kvällen fast du skulle upp och jobba supertidigt nästa morgon och inte ens gillade te. Och den gången jag hade så bråttom hem till dig efter att dagens sista föreläsning var över att jag fastnade i fartkameran i Kuni. Men framför allt minns jag när vi stod på klipporna i Vexala förra året och du gick ner på knä och frågade om jag vill gifta mig med dig. Vi må gräla med varandra så att stickorna yr ibland men när vi somnar bredvid varandra på kvällen är vi alltid sams, och det är det viktigaste. Vi är två envisbockar som har fått lära oss att kompromissa. Två knäppgökar som har dubbelt så roligt tillsammans.

Vi är olika, men ändå så lika. Vi må ha olika syn på hur pass många smulor det är okej att ha på köksbänken, hur snygga gamla trälådor och skolplanscher är, hur smutsig en bil får bli innan det är dags att tvätta den och vilken typ av film som är mest intressant att se en fredagskväll. Men det är världsliga saker. När det kommer till det som faktiskt betyder någonting, de viktigaste sakerna i livet, då är vi alltid överens. Och det är just det som gör att jag älskar dig så mycket. Vi är på samma våglängd i livet.

Sex år har gått sedan vi bestämde oss för att bli ett par sådär officiellt på Facebook och allting, och under de sex åren har vi inte bara hunnit flytta ihop, vara på resor tillsammans och skaffa två knäppa katter utan vi har också förlovat oss och snart renoverat klart ett hus tillsammans. Vi har delat glädje och sorg. Vi har stöttat varandra i stunder då livet varit jobbigt. Ibland har vi på grund av våra respektive jobb knappt sett varandra på flera dygn trots att vi bor tillsammans, men vi har alltid vetat precis var vi har varandra.
 
Nästa vecka flyttar vi in i vårt gemensamma egnahemshus på landet för att fortsätta vårt liv tillsammans. Jag är så glad att få dela allting med just dig. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat.
 
 
Jag älskar dig. ♥