2018-07-23 | 20:48:00

Tio år efter högstadiet: klassträff

 
Högstadiet. Ett ord som jag tror att framkallar om inte ångest så i alla fall rysningar hos de flesta. Högstadietiden är ju en jobbig tid på så många vis. Man är inte längre riktigt barn, men inte heller vuxen. Kroppen kokar av hormoner och en vilja att passa in. Man försöker hitta ett sammanhang där man känner sig bekväm, men lyckas aldrig riktigt. Jag tror att vi är många som förknippar högstadietiden med en känsla av utanförskap, på ett eller annat sätt. 
 
Tio år är en lång tid. Tid att förändras, utvecklas, växa upp. Hitta sitt sammanhang. I år är det tio år sedan min årskurs gick ut högstadiet, och jag och tre jämnåriga bestämde oss för att dra ihop till en klassträff för hela årskursen. Då när jag gick i högstadiet tror jag bestämt att jag skulle skrattat om någon sagt att jag skulle vara en av initiativtagarna till en klassträff tio år senare. Jag skulle inte ha trott på det. Men tio år har gjort att den där osäkra tjejen från högstadiet har blivit någon som gillar att styra upp, organisera och ordna evenemang. Och att ordna en klassträff var precis så roligt som jag tänkt att det skulle vara – speciellt när man får göra det tillsammans med tre andra pedagoger så allting går smidigt, snabbt och enkelt.  
 
 
Vi bjöd in alla forna klasskamrater, bokade catering och Rökiö kvarnstuga där det finns såväl rikligt med sittplatser som all teknisk utrustning man kan behöva och spånade sedan ihop ett program. Av alla åttio på årskursen kunde hälften komma på träffen, så det var ju ändå rätt bra statistik. Min egen klass, also known as pluggisklassen, toppade förstås närvarolistan. 
 
Och vilken klassträff det blev! Vissa i det här gänget träffar man ju varje vecka och är lite mer uppdaterad om vad de har för sig, men andra har man knappt sett skymten av på tio år så det var riktigt skoj med en reunion en fredagkväll där i början av juli. 
  
 
För att göra träffen lite mer spännande och tvinga folk att umgås med andra människor än de som de kom dit med hade vi fixat nummerlappar på stolarna, och alla fick sedan dra en slumpmässig sittplats när de kom. 
 
 
Själva programmet hade vi byggt upp precis som en traditionell läseordning. Kvällen började med morgonsamling, vilket innebar namnupprop enligt klass. Sedan vankades historia. Där körde vi den klassiska påståendeleken som går ut på att man ska ställa sig upp om påståendet som läses upp stämmer in på en (exempelvis "Har barn", "Är gift", "Är egenföretagare" och så vidare). På så sätt fick alla lite koll på vad som hänt under de senaste tio åren. 
 
Efter historian var det dags för gymnastik ute på gården (=slå ner ölburkar med hjälp av en tennisboll i ett par strumpbyxor på huvudet-leken) men före det var det förstås dags för middag. Eller matrast, på rent högstadieläseordningsspråk. Björns matstudio var på plats och fixade supergod grillmat åt oss. Mums! 
 
 
När gymnastiken var avklarad och alla var varma i kläderna var det dags för inget mindre än musik. Vi hade fixat ett musikquiz med olika rebusar där lagen (som delades in bordsvis) skulle lista ut vilka låtar bilderna som visades på skärmen kunde syfta på, och ställa sig upp och sjunga dem. Förstås var det ju sådana låtar som vi lyssnade på i högstadiet som var de rätta lösningarna så det blev en riktig nostalgikick.
 
 
Som avslutning innan det var dags för skolfotografering och håltimme hade vi ställt till med ett prov. Det var kanske det roligaste inslaget av dem alla på klassträffen. Med hjälp av en Kahoot! där alla fick delta via sina smartphones hade vi skapat ett antal frågor med fyra olika svarsalternativ vardera. Ni som använt Kahoot! vet säkert att man ska vara snabb samtidigt som man ska svara rätt för att samla poäng, så det blev en rafflande kamp om vem som skulle ta hem toppresultatet i provet. Frågorna handlade om händelser som inträffat när vi gick i högstadiet, lärare vi hade, klassrum vi vistades i och allmänna världshändelser från de åren vi gick i högstadiet. 
 
Ett tips ifall någon annan där ute är i klassträffsordnartagen är att blanda olika organiserade programpunkter med fri samvaro under kvällen, för det gör att det aldrig blir tråkigt. Vi hade till och med garderat oss med lite förslag på icebreakers i programbladet ifall det skulle behövas. Jag tror och hoppas att ingen kände ångest eller utanförskap under den här träffen. 
  
 
Om tio år på nytt då! Tänk, då är vi 36 år gamla... Oj. 

2018-07-22 | 22:43:00

Hälsningar från trattkatten

 
Sputnik tackar för alla krya-hälsningar! 
 
Igår fick trattkatten och jag besök av Markus Bergfors från Yle. Det resulterade i en artikel på Svenska Yle, Katten Sputnik sargades av robotgräsklippare – ovanligt att det händer säger veterinär, och en radiointervju. Vill ni lyssna på radiointervjun ska ni ratta in Yle Vega imorgon någon gång mellan 8 och 12. (Förbered er på lagom mycket rådd och en salig blandning av dialekt och normsvenska.) Jag måste erkänna att jag tvekade ett tag på att ställa upp, för jag vet av erfarenhet att den här typen av uppmärksamhet inte bara genererar i trevligt bemötande utan också lockar till sig många anonyma och halvtaskiga kommentarer. Men det känns ändå bra att den här olyckan i all sin otrevlighet kan föra något gott med sig också; att göra andra mer uppmärksamma och aktsamma. 
 
Sputnik själv är på bättringsvägen och har till och med vant sig vid att ha tratten på huvudet. När vi är hemma och kan ha koll på honom låter vi honom vara utan tratten, men det brukar varje gång resultera i att han till sist försöker bita i stygnen så det känns säkrast att låta tratten vara på så länge som möjligt. Det största problemet just nu är att han varje dag vägrar in i det sista att göra sina behov inomhus på lådan eftersom han hoppas på att vi ska släppa ut honom om han bara håller sig tillräckligt länge. Den första dagen efter olyckan var vi rädda att han skulle få någon njursjukdom på kuppen, men till sist kunde han inte hålla sig längre utan gick på lådan. Stackaren är ju inte van vid att behöva vara inomhus hela dagarna, och man ser att han inte mår särskilt bra av det. 
 
I fredags var vi på återbesök till veterinären och fick utlåtande om att allting såg bra ut. Vi behöver inte ha något bandage på såret, utan det är bäst att bara låta det vara luftigt och torrt. Det är ju rötmånad nu, och överlag brukar sår läka sämre då. Som tur har vi det svalt och skönt inomhus, och de andra katterna gör gärna Sputnik sällskap när han vilar på uterumssoffan. Om en vecka ska vi tillbaka till veterinären för att plocka bort stygnen, så förhoppningsvis går allting bra tills dess. 
 
Robotgräsklipparen Bertil surrar ute på gräsmattan igen, och jag ger den en elak blick varje gång jag får syn på den. Vi hade den avstängd i tre dagar efter olyckan, och jag fick en kommentar om att man inte kan vara arg på ett "dött föremål" för i slutändan är det ju vi själva som har ansvar över att katterna är säkra. Men att vara arg på det föremål som ens katt skadat sig på, det tycker jag ändå att är en helt normal reaktion. Jag tror att alla som någonsin stött på en katt förstår att man inte kan gå runt och vakta den 24/7. Katter är självständiga djur. Och såklart vet jag rent logiskt att det inte är gräsklipparens fel att det gick som det gick (tro mig, både sambon och jag känner oss tillräckligt skyldiga som det är), men att säga att någon annans känsloreaktioner är fel är inte okej. Vi bryr oss väldigt mycket om våra djur, och det tror jag att alla som känner oss kan intyga. 
 

2018-07-19 | 13:14:00

Faran med robotgräsklippare

 
I tisdags kom dagen jag länge bävat inför att någon gång skulle komma. Jag kom hem rätt sent efter ett kvällsdopp med vännerna, strax efter elva, och välkomnades av en bräkande fårskara på gården. Jag gick för att hälsa på dem och märkte samtidigt att deras vatten nästan var slut. Jag tog vattenhinken i handen, gick för att fylla på och såg då att vår katt Sputnik låg på marken på en konstig plats. När jag pratade med honom kom han inte springande mot mig som han brukar, utan istället låg han bara där och rörde sig knappt. Jag kom lite närmare och upptäckte till min förskräckelse att hans gula päls var alldeles röd. Blodig. 
 
På ena bakbenet fanns ett öppet sår som var så pass stort att man såg senor och ben som fanns där innanför. Jag kastade vattenhinken till sidan, sprang fram till Sputnik och undersökte honom snabbt. Tre av fyra ben var skadade, men han var vid medvetande. Snabbt sprang jag sedan in och väckte sambon, och så letade vi fram journummern till veterinären och ringde det där samtalet som man inte vill ringa. "Vår katt har blivit påkörd". 
 
 
Veterinären rådde oss att komma in så fort som möjligt när jag beskrivit skadorna. Som tur råkade jouren vara i Bennäs just den kvällen (det är roterande jour i hela Jakobstad, Larsmo, Pedersöre, Nykarleby, Karleby och Kronoby), så det tog knappa 25 minuter att köra. Sedan var det snabbt vår tur. 
 
 
Vi spenderade flera timmar på veterinärjouren den natten. Sputnik blev nersövd, undersökt, rakad, sydd och omplåstrad. Det stora såret var som tur bara ett köttsår även om det var djupt – inga artärer eller senor hade blivit skadade. Veterinären var riktigt proffsig och systematisk och vi kände att Sputnik var i trygga händer. Innan det var dags att åka hem när klockan närmade sig halv tre fick Sputnik en krage runt huvudet och vi fick tydliga instruktioner om hur ofta vi ska ge antibiotikapiller, hur såren ska skötas och att Sputnik nu inte kommer att få gå ut på två veckor och bör röra sig så lite som möjligt. 
 
Nu till det riktigt läskiga: Sputnik har troligen inte blivit påkörd. Inte av en bil, i alla fall. Skadorna på hans ben är skärsårsliknande, och det stora såret är alldeles för rakbladsskarpt för att en krock med något så stort som en bil skulle ha kunnat orsaka det. En robotgräsklippare däremot... 
 
  
Vi installerade robotgräsklipparen så sent som för ett par veckor sedan. Katterna har hållit sig på behörigt avstånd från den, och sprungit undan direkt den närmat sig om de befunnit sig på gräsmattan. Men kanske hade Sputnik legat någonstans på gräsmattan och sovit på tisdagkvällen och hörde inte det svaga surret av gräsklipparen som närmade sig. På något sätt har han märkt vad som hänt när det var för sent och benen redan befann sig under robotgräsklipparen och skars upp av de rakbladslika betten. 😥
 
Jag hade inte vetat att det här ens kan hända. Robotgräsklippare har ju en sensor som gör att de byter riktning när de krockar med någonting, och de ska enligt alla föreskrifter vara alldeles säkra för både barn och djur eftersom betten befinner sig en bra bit in under själva kåpan. Men nu tror jag inte ett dugg på robotgräsklipparnas säkerhet längre. Jag rekommenderar inte längre någon att köpa en robotgräsklippare. Hur praktiskt det än är att få gräsmattan klippt utan att behöva göra något åt det själv känns det inte längre värt det. Veterinären berättade att det är vanligt att igelkottar får sätta livet till under robotgräsklippare, men hon hade inte sett någon katt som blivit skadad på det här viset tidigare. Men uppenbarligen kan det hända.
 
Och det kunde ha gått så mycket värre. Som tur var det bara benen som blev skadade. Hade gräsklipparbetten kommit åt magen hade Sputnik knappast överlevt. Det var dessutom ren tur att jag gick för att fylla på vatten åt fåren och hittade honom liggande på en konstig plats den där kvällen och vi kunde föra honom till veterinären direkt.
 
Nu får vi bara hålla tummarna för att läkningsprocessen går bra och det inte blir någon infektion eller andra komplikationer. ❤
 
Det är inte lätt att hitta en bekväm sovplats när man har tratt på huvudet, men det går.