2019-12-05 | 15:59:00

En milstolpe

  
Det är inte ofta jag har vägarna till Vasa längre. Antalet Vasabesök det här senaste året kan säkert räknas på två händer, men efter att ha bott i Vasa i tre år och sedan pendlat dit flera gånger i veckan i två års tid känns Vasa fortfarande som en hemvan stad. Igår när jag satt i bilen på väg till Vasa kände jag mig dock väldigt nervös... Till och med mer nervös än för snart ett år sedan när jag hade värkar hela vägen till Vasa. 😅
 
Om det är rimligt att vara så nervös inför en muntlig presentation på universitetet (hur många gånger har jag inte hållit sådana!?) kan ju diskuteras, men känsloreaktioner är väl sällan så värst rimliga. Och som så ofta är det ju lätt att konstatera i efterhand att nervositeten var obefogad.
 
 
Igår var det alltså dags för slutpresentation av min magisteravhandling. I september när jag träffade min handledare efter ett studieuppehåll sedan våren 2016 kändes den här dagen väldigt avlägsen. Och samtidigt alldeles för nära – hur sjutton skulle jag lyckas få ihop en presentationsduglig gradu på tre månader liksom? Men det lyckades, och igår höll jag min sista universitetspresentation någonsin. Vilken milstolpe!
 
Nu återstår en del finslipande och små ändringar här och där (jag hade en så schysst opponent som gjort värsta grundliga genomgången in på detaljnivå och kom med massa bra feedback och tips 😍) och så ska jag träffa min handledare en gång till nästa vecka. Före jul ska den slutgiltiga versionen sedan skickas in till granskning och så är det bara att hålla tummarna för att den går igenom... Wohoo, så skönt det här känns!