2019-01-12 | 20:54:00

Vagnpremiär

 
Hur gör alla dessa bloggande småbarnsföräldrar som hinner publicera genomtänkta och reflekterande texter varje dag? Jag hinner knappt tvätta kläder och laga mat. Än mindre äta maten medan den ännu är varm eller borsta tänderna i mer än femton sekunder. Veckans duschsaldo ligger hittills på en (bebisspya i håret är min nya grej!) och sömnkontot är på minus. Men oj, så jag njuter av att få sniffa på bebisdoft hela dagarna. 😍 Det är väl det här som är babybubblan antar jag. Den första tiden med bebisen då allt ännu är så nytt och mysigt.r varje dag som går känner vi oss mer och mer lyhörda och förstående för vad bebisens olika läten och signaler betyder och för varje blöjbyte blir vi lite mer rutinerade. 
 
 
Igår blev vår lilla björnunge redan två veckor gammal, och den här veckan har vi trotsat snålblåsten och gått på våra första vagnpromenader. I onsdags gjorde vi vagnpremiär tillsammans med mormodern. 💕
 
 
Det gör minsann gott för både bebisen och mig att komma ut och få lite frisk luft mellan varven. Några långa promenader blir det än så länge inte, för snittet gör sig gärna påmint. Men bättre och bättre går det för varje dag. 

2019-01-08 | 20:30:00

Från drömförlossning till brådskande snitt

 
Att föda barn alltså – vilken otroligt häftig upplevelse! Det har bara gått elva dagar sedan förlossningen, och jag ser redan fram emot att få göra det igen någon gång. 😄 Men helst utan snitt om det blir en nästa gång. 
 
Några syskon lär det dock inte bli i den här familjen inom den närmaste framtiden, för i och med att jag blev snittad får jag nu inte bli gravid på minst ett år. 😉 Ni är flera som har frågat varför jag blev snittad, och nu har jag äntligen tagit mig tid att plita ner min förlossningsberättelse. Hur pass sammanhängande den här texten blir återstår att se, för som ni säkert förstår så är bloggtiden begränsad mellan amningspass, bebisgos och blöjbyten. Men okej, vi backar alltså bandet till torsdagen den 27:e december...
 
"Kanske sista rådgivningsbesöket före bebis?" skrev jag när jag postade den här bilden på Instagram. Föga anade jag hur rätt jag skulle ha. 
 
Latensfasen 
Under natten till torsdagen vaknade jag och trodde för en stund att vattnet hade gått, men vid närmare undersökning konstaterade jag att det förmodligen bara var vattniga flytningar. När jag steg upp på morgonen och påbörjade dagen kände jag sedan något som jag inte känt tidigare; sammandragningar. Jag hade passande nog tid till rådgivningen på torsdag förmiddag, och hälsovårdaren berättade att vattniga flytningar och oregelbundna sammandragningar brukar tyda på att något är på gång och kroppen börjar öva sig. Men det kan lika gärna dröja ännu en vecka eller två innan barnet kommer, sade hon. Jag hade ju beräknat förlossningsdatum dagen efter, och det här var första dagen som jag alls kände av sammandragningar under graviditeten så både hon och jag konstaterade att chansen är stor att det drar ut till januari. 
 
När jag kom hem från rådgivningsbesöket och började laga mat fick jag sätta mig ner på en stol framför spisen för att få någonting gjort, för sammandragningarna kändes ungefär som kraftig mensvärk när de kom. Jag konstaterade att det där med att man vet när man får sammandragningar, som alla påstått, verkligen stämmer. På eftermiddagen avtog de lite igen och jag begav mig iväg till andra sidan byn på kaffe med kompisarna. Där satt vi och tjattrade bort ett par timmar och mina sammandragningar fortsatte komma i oregelbunden takt. 
 
Vid 18-tiden när jag kom hem igen skulle sambon iväg på ett möte. De mensvärksliknande sammandragningarna hade tilltagit en aning men kändes på alla vis uthärdliga, så jag skickade iväg honom och lovade att höra av mig om något ändrade. Inom mig visste jag väl att det här egentligen var värkar och inte "bara" sammandragningar, så jag laddade ner en app för att klocka värkar och började ta tid på dem. Vid 20-tiden kom de med ungefär 3 minuters mellanrum och varade i 40 sekunder, och efter att ha konsulterat mamma var det bara att acceptera att något absolut var på gång. 21-tiden övertalade mamma mig att ringa in till förlossningen och kolla vad de tyckte, och jag fick det klassiska "Ta en Panadol och stanna hemma tills det känns olidligt"-svaret. Sambon kom hem och jag fick så småningom börja tillämpa profylaxandningen när sammandragningarna kom. 
 
Hade vi väntat tills jag tyckte att värkarna blev "olidliga" hade jag säkert fött barnet hemma i sängen, för den där olidlighetskänslan kom aldrig. Så småningom bestämde vi oss ändå för att åka in på kontroll till förlossningen. Vi har närmare en timmes bilfärd till sjukhuset, så för säkerhets skull packade vi med oss lakan och lånade lillebrors lägenhetsnyckel för att kunna övernatta i Vasa om vi blev hemskickade. 
 
Sista bilden med gravidmagen. I undersökningsrummet på förlossningsenheten. 
 
Öppningsskedet 
Döm om min förvåning när barnmorskan som tog emot oss och undersökte mig konstaterade att jag var öppen 4 cm när vi kom in strax före midnatt! Det blev med andra ord aldrig aktuellt att åka hem eller till brorsans lägenhet, utan jag fick byta om till sjukhuskläder på direkten och så satte vi in våra saker i ett förlossningsrum. Vi diskuterade vad jag tänkt kring smärtlindring och jag nämnde att jag gärna ville börja med att bada badkar om det var möjligt, och som tur var det lugnt på förlossningsenheten den här natten och badkaret var ledigt. Barnmorskan tappade upp ett härligt varmt bad åt mig i det mysigt upplysta badrummet och så fick jag glida ner där i badkaret. 
 
Spa-avdelningen på Vasa centralsjukhus fick mycket väl godkänt. 😉
 
Där stannade jag sedan hela natten och allt det där vi laddat upp med inför förlossningen – bluetoothhögtalare, snacks och så vidare – var alldeles onödiga att ha med. 
 
Värkarna kom tätt, men i badet kunde jag slappna av med hela kroppen och andas mig genom dem. Långa andetag, in genom näsan och ut genom munnen, och en tung avslappnad kropp. Sambon var ett helt otroligt stöd och hjälpte mig att hitta fokus när det blev som mest intensivt. Och trots att värkarna förstås gjorde väldigt ont när de var en bra bit över en minut långa blev de ändå aldrig outhärdliga utan gick att andas genom.
 
Sambon klockade värkarna och höll koll på hur långa de var. När det kändes som att en värk aldrig skulle ta slut var det skönt att höra honom säga att den snart var över, andas i tio sekunder till och så klingade den ut. Jag försvann in i en helt egen värld och allting kändes så häftigt och mäktigt. Hade inte sambon räckt mig vattenglaset med jämna mellanrum hade jag helt säkert glömt bort att tanka vatten. Det kändes som att jag verkligen samarbetade med min egen kropp och tog emot värkarna med öppna armar, precis så som jag hoppats på att kunna göra. Och för varje värk som kom visste jag att jag var ett steg närmare vårt barn. Det kändes som den ultimata drömförlossningen, i det skumt upplysta badrummet med sambon bredvid mig. Barnmorskan tittade in lite nu som då, men lät oss däremellan vara ifred. Jag hade på mig en CTG-dosa runt magen så att hon kunde hålla koll på att bebisens hjärtljud var bra. 
 
Någon annan smärtlindring än badet (där vi fyllde på med varmvatten vartefter vattnet svalnade) hann jag aldrig få, för plötsligt hade det gått 4 timmar och jag var öppen 10 cm. Aldrig hade jag trott att det skulle gå så snabbt innan de magiska tio centimetrarna var nådda och barnmorskan sa att jag nu fick börja krysta när jag känner ett tryck neråt i samband med en värk. Jag skulle få föda i vattnet! 
 
Nöjd och peppad föderska.
 
Krystskedet
Under en av de första krystvärkarna gick fostervattnet. Sedan var det bara att fortsätta krysta vartefter krystvärkarna sköljde över mig. Att hitta bekväma krystställningar i badkaret gick naturligt (även om det förstås var lite halkigt ibland) och sambon peppade och coachade när jag krystade. Till och med barnmorskorna var ivriga inför vattenfödseln och under själva krystskedet var de tre stycken som var med oss i rummet. Jag började krysta 4-tiden på natten och efter ett tag kunde jag känna barnets huvud mellan benen när jag kände efter med händerna. Åter igen – så otroligt häftig upplevelse!
 
Men sedan... sedan stannade allting upp. Jag krystade. Och krystade. Och krystade. Och absolut ingenting hände. Tiden gick snabbt och det kändes som att jag bara krystat i ett par minuter, men krystvärkarna kom allt mer sällan och klockan visade att jag krystat i en och en halv timme utan att förlossningen framskred. Bebisens hjärtljud var fortfarande bra, så det var ingen fara på det viset, men gynekologen kallades in och jag fick en låg dos med värkstimulerande dropp för att få fart på krystvärkarna igen. Men det hände ändå ingenting när jag krystade och min energi blev förstås lägre för varje krystvärk...
 
Efter två timmars krystande beslutade gynekologen att vi skulle försöka med sugklocka. Jag blev därmed tvungen att stiga upp ur badkaret (hu, så kallt!) och på ostabila ben förflytta mig till en säng. Det värkstimulerande droppet ökades från 20ml till 40ml och gynekologen gjorde tre stycken försök med sugklocka – utan att lyckas rubba bebisen det minsta. 
 
Två timmars krystande och tre misslyckade sugklocksförsök. Det skulle bli snitt. 
 
Så perfekt på alla sätt och vis. ❤
  
Snittet
Och då gick allting plötsligt i en rasande fart, precis så där som det ser ut i sjukhusserierna. Operationsteamet och barnläkaren meddelades, jag rullades snabbt iväg genom korridorerna (personalen sprang med min säng) och ner med hissen, det värkstimulerande droppet kickade in och jag fick helt extrema krystvärkar som jag nu inte längre fick krysta på. Tanken på snittet kändes aldrig läskig, för jag visste att barnet fortsättningsvis mådde bra i magen, men att få de där intensiva krystvärkarna helt plötsligt och inte få krysta är helt klart den värsta känslan jag varit med om i mitt liv.
 
Väl nere i operationssalen lyftes jag över till en annan säng, kopplades till alla möjliga övervakningsapparater och dropp, vändes på sid och fick spinalbedövning i ryggen. Det kändes som att det var människor överallt och jag var en grönsak som bara vändes hit och dit. Så småningom spred sig bedövningen från magen och neråt och de olidliga värkarna släppte (så skönt!). Ett skynke sattes upp mellan mitt huvud och min mage, och sambon som bytt om till sterila operationskläder och munskydd fick komma in och sätta sig bredvid mig.
  
Ni vet hur man känner att en tandläkare drar ut ens visdomständer fastän man är bedövad? Så känns det när man genomgår ett kejsarsnitt också – fast i lite större skala förstås. Det kändes liksom hur de bökade runt i magen, fast jag egentligen inte hade någon känsel där. Och fatta vilket antiklimax när de tryckte upp bebisen i livmodern igen efter allt kämpande. 😅 Gynekologen som opererade och de övriga som assisterade pratade hela tiden med varandra och det tog inte länge förrän orsaken till att förlossningen stagnerat klarnade: bebisen hade lagt sig i pannbjudning. I efterhand berättade gynekologen att det är i stort sett omöjligt att föda vaginalt som förstföderska om barnet ligger i pannbjudning, och det känns ju på något vis skönt att veta att jag inte hade kunnat göra mer än vad jag gjorde hur jag än försökt. Omständigheterna var bara inte på min sida.  
  
Sekunderna mellan att de plockade ut bebisen och sade "Grattis! Det blev en flicka" och innan vi hörde hennes skrik kändes däremot timlånga. Som om det inte var nog med att hon legat i pannbjudning så hade hon dessutom navelsträngen ett varv runt halsen. Men hon var ute och hon var okej. Och i den stunden som hon började skrika var allt som betydde någonting att hon var vid liv.
 
6:37 på morgonen den 28:e december föddes hon, vår dotter. Prick på beräknat förlossningsdatum – punktlig precis som sin far. Och hon var så fin, redan när hon slemmig och blodig med ett stort blåmärke från sugklockan i pannan kom till världen. 😍
 
Första gången man får upp sitt barn på bröstet är verkligen magisk. 
 
Medan operationen fortsatte för min del fick sambon följa med när vårt barn undersöktes av barnläkaren. Efter att jag sytts ihop flyttades jag till uppvaket där jag under två långa timmar fick vänta på att få träffa min lilla familj igen. Två timmar senare fick jag äntligen hålla vårt barn för första gången. 
 
Det lilla märket som syns mellan ögat och hårfästet kommer från skalpelektroden som man trodde att hade satts i hjässan under förlossningen. Men eftersom bebisen låg i pannbjudning hade den hamnat i pannan.
 
Vi var så glada över att få ha ett familjerum under de fyra och en halv dagar som vi spenderade på BB. Jag kunde knappt vända på mig utan hjälp de första dagarna efter snittet och hade aldrig klarat av alla blöjbyten. Är tacksam över att bebisen har en så fin pappa. ❤
 
Den berömda förlossningsbrickan fick vi på fredag eftermiddag. 
 
Kan man inte ta sig till mössorna så bär snälla barnmorskor in mössorna till en. 
 
Så fint att få välja både en mössa och ett par strumpor som minne av BB-tiden. 
 
Trots att förlossningen fick en oväntad vändning i och med att det blev brådskande snitt så har jag ändå inget annat än en positiv bild av hela upplevelsen. Tänk vilken lycka att vi bor i ett land med så här bra sjukvård! Allting gick så bra och personalen på både förlossningsenheten och BB var professionell, trevlig och hjälpsam. Och så fick vi ju den mest värdefulla skatten med oss hem: vår dotter. ❤

2019-01-04 | 15:37:25

En vecka

 
Lilla hjärtat, redan en hel vecka gammal. 
 
 
Så här snabbt har nog aldrig en vecka gått tidigare.