2018-07-15 | 11:33:00

Allt roligt har ett slut

 
Semestern lider mot sitt slut. Fyra veckor gick precis så snabbt som jag hade gissat att de skulle gå, och jag hann såklart inte med en bråkdel av det jag hade tänkt. Men jag klagar inte, för istället hann jag med precis det jag behövde – sova länge på morgnarna, lyssna på otaliga sommarprat, läsa böcker, njuta av lugnet med djuren på vår gård och skapa fina minnen med familj och vänner att tänka tillbaka på i vintermörkret. 
 
Sambon och jag bestämde oss för att åka iväg på en liten minisemester tillsammans innan vardagen tar vid igen, så i torsdags packade vi väskorna och styrde kosan söderut mot Björneborg för två dagar. Där gick vi på årets bostadsmässa, hade dejtkväll med middag och bowling, bodde på hotell och åt hotellfrukost, gick på stan och njöt av solen och värmen ute vid Yyteris vidsträckta sandstränder. På hemvägen svängde vi till och med in via Kristinestad och spanade in marknaden och åt lyxigt god middag innan det var dags att avsluta den lilla semesterresan. Man kan verkligen säga att de där två dagarna blev den ultimata avslutningen på en riktigt fin fyraveckorssemester för min del. 
 
 
Imorgon återvänder jag till jobbet. Som jag nämnde redan före semestern väntar en annorlunda höst för min del – jag har nämligen bara två veckor kvar på mitt kära handledarjobb där jag trivts så hiskeligt bra med världens bästa kollegor... I månadsskiftet vankas nya utmaningar, för då lämnar jag flyktingbyrån efter många fina år och sadlar om till skolvärlden. Från och med första augusti jobbar jag således som lärare inom förberedande undervisning för nyanlända!
 
Fortfarande handlar det ju i grund och botten om integration, men det blir en annan åldersgrupp än den jag är van att jobba med, svenska istället för finska och helt nya utmaningar med språkinlärning. Lite längre pendlingsväg till jobbet, inga fler kvällsskiften och nattskiften och helt nya arbetsuppgifter. Gissa om jag ser fram emot att jobba inom skolvärlden igen, samtidigt som jag är lite nervös för att ha min första alldeles egna klass med elever. 😃

2018-07-05 | 21:35:00

Folkdräkternas påfågel: den blå Munsaladräkten

Nästa folkdräkt på tur är från samma ort som den förra dräkten, men av lite annat utseende. Det här är en dräkt som väldigt många känner igen, för den anses ofta vara Finlands nationella folkdräkt och skymtar ibland i tv-reklamer och officiella utlandsbesök. Ja, jag syftar förstås på den blå folkdräkten från Munsala
 
 
Folkdräktarnas påfågel: Munsaladräkten. Den här dräkten, som är min mammas, är sydd av min mormor Aina. Mormor var klädsömmare i Vexala. Hon sydde den blå Munsaladräkten på beställning, och har troligen tillverkat många tiotals folkdräkter under sina verksamma dagar. Dräkterna måttbeställdes för att passa den som skulle bära den exakt, och allt från hålsömmarna i skjortor och förkläden till brodyren på hättorna tillverkade hon – ett helt otroligt handarbete. 
 
Min mormor dog när jag var 4 år gammal, så jag har bara svaga minnen av henne. Men jag har förstått att hon var en mycket varm och omtänksam människa. Att de folkdräkter hon tillverkade lever vidare runt om i Finland känns fint att veta, och ni förstår säkert att Munsaladräkten ligger mig lite extra varmt om hjärtat. ❤
 
 
Munsala folkdräkt är tvådelad. Kjolen är randig i vitt, grönt, rött, gult och svart på klarblå botten. Livstycket är samma blå som bottenfärgen i kjolen, och det knäpps med fem par silverfärgade metallknappar. 
 
 
Skjortan och det vita förklädet är vackert utsmyckade med hålsöm, och livstycket som är pilformat framtill blir verkligen pricket över i:et. 
 
 
Ni minns kanske hur Vörå folkdräkt ser ut, som jag visade förra veckan? Den är också tvådelad, precis som Munsalas dräkt, men livstycket är betydligt kortare och mer urringat på Vörådräkten och frågar ni mig är det mycket tjusigare och mer smickrande utformning på Munsaladräkten. Men man ska ju inte jämföra egentligen, och även Vörådräkten är mycket fin. 
 
 
Till Munsaldräkten bär man en blå spetsprydd och brodyrprydd hätta på huvudet, och bandet från hättan kan antingen knytas under hakan som Cecilia har här på bilderna...
 
 
...eller hänga fritt. Kjolsäcken som knyts runt midjan som en midjeväska är blå med gula kanter och broderade blommor i samma stil som de på hättan. 
 
 
Baktill är livstycket lite avrundat nertill och prytt med två silverknappar. 
 
 
Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. Och så ska man egentligen ha vita strumpor och svarta skor med spännen när man bär just den här folkdräkten. Om man vill vara riktigt noggrann. 
 
 
Nu vet ni allt om de två Munsaladräkterna – den blå dräkten och den mörka dräkten. 😍 Jag tackar så hjärtligt för all feedback ni gett på folkdräktsinläggen, både på bloggen och via Facebook. Det är roligt att se att mitt och Cecilias lilla fotoprojekt intresserar och engagerar så många. Tack! 
 
Nästa gång rör vi oss en liten bit söderut längs riksåttan igen... 

2018-07-04 | 21:24:00

Vi normsmala måste kliva åt sidan

 
Hej på er! 
  
Det har varit mycket snack om kroppar och kroppspositivitet i den finlandssvenska bloggosfären det senaste dygnet. Om storlekar, utseende och vikten av att kunna accepteras som man är och som man ser ut. Det låter ju som självklarheter, men fortfarande är det faktiskt inte det. Inte för alla. 
 
Alltid så kloka Ellen satte fingret på det som är kärnan i hela diskussionen – att kroppspositivismen grundades för, och fortsättningsvis borde vara till för, för dem som är tjocka och inte för alla dem som faller inom normen för hur en kropp "ska" se ut i dagens samhälle. "Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra." skriver Ellen. 
 
Jag har aldrig varit överviktig. Det är inte så att jag istället varit modellsmal, men jag har alltid haft en så pass vanlig kroppsform att jag kunnat hitta kläder i alla vanliga klädkedjors butiker utan att behöva tänka på om de säljer kläder i min storlek där eller inte (ja, förutom byxor då). Normsmal. Kroppsnojor och komplex för olika delar av mitt utseende har jag gott om, men som Ellen skriver är det en helt annan sak att känna sig ful på grund av kroppsnojor jämfört med att känna sig ovärdig att finnas till på grund av sin storlek. 
 
Jag, och alla andra som faller inom normen för hur en kropp "får" se ut i vårt samhälle, måste låta de människor som inte anses passa in i de rådande normerna i samhället föra den här kampanjen. Här är det inte vi som har tolkningsföreträde. Det här är inte vår strid att ta. 
 
Men ska vi andra då bara stå bredvid och se på? Nej, det är klart att vi också kan göra någonting för att visa att alla kroppar är okej kroppar. Till exempel sluta kommentera andras kroppar. Jag kan ärligt säga att många av mina kroppsnojor uppstått efter att någon annan har kommenterat min kropp. Det spelar liksom ingen roll om kommentarerna sägs skämtsamt eller i all välmening – de gör ändå ont och de stannar kvar i ens minne. Rebecka bloggade idag om hur andras kommentarer om hennes kropp bidrog till att hon utvecklade en ätstörning. Tyvärr tror jag inte att det är ovanligt. 
 
Vi kan också börja ifrågasätta det vi ser runt oss. Vi kan avfölja de där superperfekta instagramkontona som får oss att känna oss otillräckliga i oss själva och istället kan vi följa sådana som har en positiv och avslappnad inställning till kropp och utseende (till exempel härliga @kobranhuggertill). Vi kan ställa oss kritiska till att kända youtubers som är förebilder för många ungdomar idag filmar när de går och gör läppfyllningar och bröstförstoringar med lika avslappnad och oproblematiserande inställning som om de gick på café. Vi kan fråga försäljaren på nästa hemmaspa-party varför hon gör reklam för en "åtstramande" kräm som "tar bort celluliter". 
 
Det finns mycket vi kan göra, utan att för den skull ta utrymme från dem som ännu mer än oss behöver få sin röst hörd.