2017-02-18 | 08:15:00

Tom of Finland - mer än bara homoerotik

 
En av fördelarna (det finns många!) med att blogga är att man ibland får inbjudan till roliga event och tillställningar. I torsdags hade jag i egenskap av bloggare äran att få gå på pressvisningen av filmen Tom of Finland som har biopremiär här i Finland den 24 februari och i Sverige den 3 mars.
 
Tom of Finland är en berättelse om att hitta hem. En berättelse om att kämpa för att bli accepterad för den man är, om att få älska den man vill och om att efter många långa år till slut hitta sitt sammanhang. Det är den sanna historien om den finska konstnären Touko Laaksonen och hans påverkan på hela den internationella gaykulturen.
 
De flesta finländare känner antagligen till Tom of Finland, i och med att de erotiska teckningarna synts på såväl frimärken som lakan de senaste åren, men få känner till vem mannen bakom teckningarna egentligen var och varför han började teckna kännspaka karaktärer så som muskelknutten Kake. Det här är en efterlängtad film, och en film som dessutom passar väl ihop med Finland 100-temat eftersom den belyser en viktig del i Finlands utveckling till ett jämställt land.
 
 
Filmens handling börjar mitt i andra världskriget, där Touko tjänstgör som officer. När kriget är över och livet sakta men säkert återgår till det normala i Helsingfors tvingas Touko inte bara kämpa med hjärnspöken från krigstiden utan också stå ut med att leva i en verklighet där homosexualitet är både straffbart och skamligt. En verklighet där han tvingas dölja sitt sanna jag och enbart leva ut sin sexualitet och kärlek i mörka parker och på hemliga fester. Utåt sett jobbar Touko som illustratör på samma firma som systern som han också bor tillsammans med, men i hemlighet börjar han uttrycka sin längtan och åtrå genom att skapa homoerotiska teckningar föreställande läderklädda muskulösa män.
 
Den kontroversiella konsten blir Toukos väg till frihet. Under pseudonymen Tom of Finland publiceras hans alster runtom i världen, och hans kännspaka teckningar ger en hel generation av unga män hopp om acceptans i en tid då homosexuella fängslas eller spärras in på mentalsjukhus för att bli "botade".
 
Under de knappa två timmarna som filmen pågick satt jag och fnissade, förundrades, grät och förfärades om vartannat. Det är stora teman som behandlas i Tom of Finland, och det görs med bravur och med ett snyggt filmspråk.
 
 
På plats i BioRex i Vasa i torsdags var både huvudrollsinnehavaren Pekka Strang och regissören Dome Karukoski. Pekka Strang, som enligt mig gjorde en fenomenal rollprestation, berättade att det svåraste var att skildra tiden och åldern. Strang gestaltar i början av filmen Touko Laaksonen som tjugoåring och i slutet som sextioåring, men övergångarna sker mycket smidigt.
 
 
Dome Karukoski berättade att den viktigaste tanken bakom filmen var att få fram "Touko Laaksonens hjärta". Touko Laaksonen dog 1991, och när skapandet av den här filmen påbörjades för ett par år sedan diskuterade Karukoski med Toukos vänner och bekanta för att få en så djupgående bild som möjligt av vem Touko Laaksonen egentligen var och vad han varit med om i sitt liv. Det som visas i filmen har hänt på riktigt och Toukos budskap genomsyrar hela filmen.
 
 
Det är helt otroligt hur sexuella minoriteter har behandlats (och fortfarande behandlas, för den delen) här i landet, och det är helt otroligt vilken kamp som har förts för att vi ska stå där vi står idag gällande jämlikhet och rättvisa. 2017 är året då en könsneutral äktenskapslag kommer att införas i Finland, men för bara ett par årtionden sedan sågs homosexualitet ännu som en sjukdom och ett brott.
 
Tom of Finland är helt klart en av de bästa finska filmerna jag någonsin sett - ja, jag vågar nästan påstå att det är den bästa finska filmen jag sett - och jag lämnade biosalongen med en känsla av att det här är en film jag vill se igen. Tom of Finland är mer mer än bara en filmbiografi – det är en film som påminner oss alla om att kampen för sexuella minoriteters rättigheter är en kamp som ständigt måste fortsätta.

2017-01-22 | 14:03:50

När teaterkvällen blev till en biokväll

 
Ibland blir saker och ting bra trots att de inte blir som det var tänkt att de skulle bli.
 
I över en månad hade jag sett fram emot torsdagen den nittonde januari, för då skulle jag få gå på Pleppo 2 på Wasa Teater tillsammans med sambon, min storebror och hans fru. Ursprungligen hade vi biljetter till en föreställning som skulle gå av stapeln redan i början av januari men den föreställningen blev i ett tidigt skede inställd och vi fick boka om biljetterna till den nittonde. Vi hade alla fyra pusslat och fixat för att få dagen att gå ihop och var mycket peppade inför kvällen...
 
Ett par timmar innan föreställningen ringde dock telefonen... och Wasa Teater meddelade att föreställningen vi skulle gå på tyvärr var inhiberad. Igen. Så nu får vi alltså boka om biljetterna. Igen. Sambon och jag köpte biljetterna som julklapp åt brorsan och svägerskan men vi får se om vi någonsin kommer oss iväg på den här showen. Ödet verkar vilja annorlunda.
 
Nåväl, eftersom vi nu ändå hade kvällen ledig passade sambon och jag på att utnyttja torsdagkvällen till att hitta på någonting annat roligt istället för att sitta hemma och deppa över teaterföreställningen som inte blev av. Vi begav oss till Tesses Café för att äta burgare.
 
 
Och med kaffet i högsta hugg styrde vi sedan kosan vidare mot Vasa...
 
 
...för att gå på bio. Vi hade fått biobiljetter i julklapp från min lillebror (upplevelsejulkappar är bäst <3) och använde dem för att se filmen Fantastiska vidunder och var man hittar dem.
 
 
Denna Harry Potter-nörd var mycket ivrig.
 
 
BioRex i Vasa har genomgått en förändring, och det här var första gången jag var dit efter renoveringen. Numera finns det sex olika salar i biografen, och vi var lite fundersamma över varför det bara fanns 34 platser i REX-salen där vår film skulle visas. Vi blev dock mycket förtjusta när det visade sig att det var en sal med extra breda säten och galet mycket fotutrymme - det fanns till och med en fotpall framför varje säte! Så himla lyxigt och bra. Hädanefter tänker jag bara gå på bio om filmerna visas i den här salen. Jag tror bestämt att jag till och med tar med mig en filt för att riktigt mysa till det nästa gång. ;)

2017-01-10 | 16:51:30

Det bästa från Golden Globe Awards 2017

Natten till måndagen gick Golden Globe Awards 2017 av stapeln i USA. Golden Globe är galan som belönar insatser i filmer och tv-serier från det gångna året. Jag såg inte galan live, men igår passade jag på att se en hel drös med klipp från prisutdelningen. Det allra roligaste med galor är ju att få se skådespelarnas tal som ofta är väldigt berörande. Man får liksom se hurdana kändisarna är egentligen. Här kommer mina favoriter:
 
 
→ När Meryl Streep tog emot Cecil B. DeMille-priset för sin livsgärning i film och hon ägnade sitt tacktal åt att hänvisa till hur en stor del av alla Hollywood-skådespelare kommer från utlandet och om man sparkade ut dem ur landet skulle det bara finnas fotboll och MMA kvar att se på. Sedan fortsätter hon med att uttrycka sin hjärtesorg över att Trump blev USA:s president utan att någonsin nämna hans namn i talet. Jag tycker att det här är så starkt och modigt.
 
 
→ När snyggingen Ryan Gosling tog emot priset för bästa manliga huvudroll och så fint dedikerade priset till sin fru som under inspelningarna av La La Land var gravid med deras andra barn och dessutom hjälpte sin bror som kämpade mot cancer. Enorm gråtvarning på detta. <3 (Vid 00:23 syns dessutom Ryan Reynolds och Andrew Garfield kyssas i bakgrunden. Det gör liksom hela det här klippet ännu bättre.)
 
 
→ När Viola Davis skulle dela ut priset till Meryl Streep och höll  historiens roligaste och mest genomtänkta presentationstal om sin relation till Meryl Streep. Viola Davis är verkligen en imponerande kvinna.