2017-04-21 | 13:18:43

Österbottnisk melankoli och humor

Saknar ni helgplaner? Då har jag världens bästa tips till er: samla ihop familjen eller kompisgänget och ha filmmaraton med fem stycken österbottniska filmer.
 
Visste ni att det finns en hel drös med filmer gjorda i Österbotten? Vissa är gjorda med lite mindre budget och andra med lite större. För ett par veckor sedan när jag och en kollega jobbade natt passade vi på att ha filmmaraton när hela huset sov och nattens sysslor var utförda. Jag vet inte om det var sömnbristen som spelade in, men vi höll stundtals på att skratta ihjäl oss åt galenskaperna och igenkänningen i många av de här filmerna och däremellan satt vi tysta och observerade händelseförloppet i de lite mer allvarliga filmerna. Det är helt otroligt egentligen att alla de här filmerna finns tillgängliga att se på alldeles gratis och att de flesta av dem är gjorda på talko. Hurra för Kulturfonden, får man väl verkligen säga.
 
Här kommer länkar till filmerna och korta recensioner. Ni kommer direkt till filmerna genom att klicka på titlarna. Är ni själva från Österbotten kan jag lova att ni kommer hitta många bekanta ansikten bland både skådespelarna och filmskaparna. Är ni inte från Österbotten är det här en ypperlig chans att ta del av den österbottniska melankolin, humorn och kreativiteten.
 
 
IVANKALLAN (2016)21 minuter
Ivankallan är en skräckfilm som utspelar sig i Maxmo skärgård. Den handlar om en kvinna som återvänder till sina rötter och börjar gräva i legenden om Ivankallan – den plats som lokalinvånarna undviker. Det här är en seriös film som kunde fungera som pilotavsnitt till en riktigt spännande TV-serie.
Fun fact: När Mikael och jag var ute och körde i Maxmo skärgård en kväll i somras råkade vi hamna mitt i inspelningen till Ivankallan. Vi fick skynda oss iväg för att inte bli ofrivilliga statister.
 
 
KAISTINEN (2014) ♦ 55 minuter
Kari Kaistinen är det mytomspunna närpesiska bandet IG3B:s manager, och filmen Kaistinen handlar om hans åttonde bröllop. Ett bröllop som inte gick riktigt som det var tänkt. Kaistinen har hamnat i koma och bandmedlemmarna tvingas försöka reda ut vad som har hänt. Det här är en film som är på gränsen mellan att vara rolig och bara hysteriskt underlig.
 
 
OBSERVERADE (2012) ♦ 24 minuter
Observerade är en psykologisk thriller. Den utspelar sig under en sömnlös natt i två olika lägenheter någonstans i Österbotten. En kvinna och en man ringer varandra. Båda känner sig iakttagna. Det här är en film som behandlar skamkänslor och lämnar en olustig känsla i maggropen när man sett den.
 
 
DEN GAMLE OCH HATET (2011) ♦ 20 minuter
Den gamle och hatet handlar om en mycket konservativ gammal man som hatar det mesta här i världen. När den gamle mannen råkar ut för en hjärtattack försöker hans son hålla honom vid liv genom att bygga på hatet. Det här är en mycket sorglig och tankeväckande film.
 
 
SMANDEROON! WITH A VENGEANCE (2013) ♦ 58 minuter
Smanderoon är en actionfilm som utspelar sig i Jakobstad. När telefonnätet i staden slutar fungera och operatörerna står handfallna kallas den anspråkslösa tv-reparatören Matias Renlund in för att rädda situationen. Det visar sig att problemet är större än man tänkt, och staden är hotad.. Det här är filmen där Jakobstad förvandlas till Hollywood och man inte sparat på specialeffekterna!

2017-02-18 | 08:15:00

Tom of Finland - mer än bara homoerotik

 
En av fördelarna (det finns många!) med att blogga är att man ibland får inbjudan till roliga event och tillställningar. I torsdags hade jag i egenskap av bloggare äran att få gå på pressvisningen av filmen Tom of Finland som har biopremiär här i Finland den 24 februari och i Sverige den 3 mars.
 
Tom of Finland är en berättelse om att hitta hem. En berättelse om att kämpa för att bli accepterad för den man är, om att få älska den man vill och om att efter många långa år till slut hitta sitt sammanhang. Det är den sanna historien om den finska konstnären Touko Laaksonen och hans påverkan på hela den internationella gaykulturen.
 
De flesta finländare känner antagligen till Tom of Finland, i och med att de erotiska teckningarna synts på såväl frimärken som lakan de senaste åren, men få känner till vem mannen bakom teckningarna egentligen var och varför han började teckna kännspaka karaktärer så som muskelknutten Kake. Det här är en efterlängtad film, och en film som dessutom passar väl ihop med Finland 100-temat eftersom den belyser en viktig del i Finlands utveckling till ett jämställt land.
 
 
Filmens handling börjar mitt i andra världskriget, där Touko tjänstgör som officer. När kriget är över och livet sakta men säkert återgår till det normala i Helsingfors tvingas Touko inte bara kämpa med hjärnspöken från krigstiden utan också stå ut med att leva i en verklighet där homosexualitet är både straffbart och skamligt. En verklighet där han tvingas dölja sitt sanna jag och enbart leva ut sin sexualitet och kärlek i mörka parker och på hemliga fester. Utåt sett jobbar Touko som illustratör på samma firma som systern som han också bor tillsammans med, men i hemlighet börjar han uttrycka sin längtan och åtrå genom att skapa homoerotiska teckningar föreställande läderklädda muskulösa män.
 
Den kontroversiella konsten blir Toukos väg till frihet. Under pseudonymen Tom of Finland publiceras hans alster runtom i världen, och hans kännspaka teckningar ger en hel generation av unga män hopp om acceptans i en tid då homosexuella fängslas eller spärras in på mentalsjukhus för att bli "botade".
 
Under de knappa två timmarna som filmen pågick satt jag och fnissade, förundrades, grät och förfärades om vartannat. Det är stora teman som behandlas i Tom of Finland, och det görs med bravur och med ett snyggt filmspråk.
 
 
På plats i BioRex i Vasa i torsdags var både huvudrollsinnehavaren Pekka Strang och regissören Dome Karukoski. Pekka Strang, som enligt mig gjorde en fenomenal rollprestation, berättade att det svåraste var att skildra tiden och åldern. Strang gestaltar i början av filmen Touko Laaksonen som tjugoåring och i slutet som sextioåring, men övergångarna sker mycket smidigt.
 
 
Dome Karukoski berättade att den viktigaste tanken bakom filmen var att få fram "Touko Laaksonens hjärta". Touko Laaksonen dog 1991, och när skapandet av den här filmen påbörjades för ett par år sedan diskuterade Karukoski med Toukos vänner och bekanta för att få en så djupgående bild som möjligt av vem Touko Laaksonen egentligen var och vad han varit med om i sitt liv. Det som visas i filmen har hänt på riktigt och Toukos budskap genomsyrar hela filmen.
 
 
Det är helt otroligt hur sexuella minoriteter har behandlats (och fortfarande behandlas, för den delen) här i landet, och det är helt otroligt vilken kamp som har förts för att vi ska stå där vi står idag gällande jämlikhet och rättvisa. 2017 är året då en könsneutral äktenskapslag kommer att införas i Finland, men för bara ett par årtionden sedan sågs homosexualitet ännu som en sjukdom och ett brott.
 
Tom of Finland är helt klart en av de bästa finska filmerna jag någonsin sett - ja, jag vågar nästan påstå att det är den bästa finska filmen jag sett - och jag lämnade biosalongen med en känsla av att det här är en film jag vill se igen. Tom of Finland är mer mer än bara en filmbiografi – det är en film som påminner oss alla om att kampen för sexuella minoriteters rättigheter är en kamp som ständigt måste fortsätta.

2017-01-22 | 14:03:50

När teaterkvällen blev till en biokväll

 
Ibland blir saker och ting bra trots att de inte blir som det var tänkt att de skulle bli.
 
I över en månad hade jag sett fram emot torsdagen den nittonde januari, för då skulle jag få gå på Pleppo 2 på Wasa Teater tillsammans med sambon, min storebror och hans fru. Ursprungligen hade vi biljetter till en föreställning som skulle gå av stapeln redan i början av januari men den föreställningen blev i ett tidigt skede inställd och vi fick boka om biljetterna till den nittonde. Vi hade alla fyra pusslat och fixat för att få dagen att gå ihop och var mycket peppade inför kvällen...
 
Ett par timmar innan föreställningen ringde dock telefonen... och Wasa Teater meddelade att föreställningen vi skulle gå på tyvärr var inhiberad. Igen. Så nu får vi alltså boka om biljetterna. Igen. Sambon och jag köpte biljetterna som julklapp åt brorsan och svägerskan men vi får se om vi någonsin kommer oss iväg på den här showen. Ödet verkar vilja annorlunda.
 
Nåväl, eftersom vi nu ändå hade kvällen ledig passade sambon och jag på att utnyttja torsdagkvällen till att hitta på någonting annat roligt istället för att sitta hemma och deppa över teaterföreställningen som inte blev av. Vi begav oss till Tesses Café för att äta burgare.
 
 
Och med kaffet i högsta hugg styrde vi sedan kosan vidare mot Vasa...
 
 
...för att gå på bio. Vi hade fått biobiljetter i julklapp från min lillebror (upplevelsejulkappar är bäst <3) och använde dem för att se filmen Fantastiska vidunder och var man hittar dem.
 
 
Denna Harry Potter-nörd var mycket ivrig.
 
 
BioRex i Vasa har genomgått en förändring, och det här var första gången jag var dit efter renoveringen. Numera finns det sex olika salar i biografen, och vi var lite fundersamma över varför det bara fanns 34 platser i REX-salen där vår film skulle visas. Vi blev dock mycket förtjusta när det visade sig att det var en sal med extra breda säten och galet mycket fotutrymme - det fanns till och med en fotpall framför varje säte! Så himla lyxigt och bra. Hädanefter tänker jag bara gå på bio om filmerna visas i den här salen. Jag tror bestämt att jag till och med tar med mig en filt för att riktigt mysa till det nästa gång. ;)