2018-07-19 | 13:14:00

Faran med robotgräsklippare

 
I tisdags kom dagen jag länge bävat inför att någon gång skulle komma. Jag kom hem rätt sent efter ett kvällsdopp med vännerna, strax efter elva, och välkomnades av en bräkande fårskara på gården. Jag gick för att hälsa på dem och märkte samtidigt att deras vatten nästan var slut. Jag tog vattenhinken i handen, gick för att fylla på och såg då att vår katt Sputnik låg på marken på en konstig plats. När jag pratade med honom kom han inte springande mot mig som han brukar, utan istället låg han bara där och rörde sig knappt. Jag kom lite närmare och upptäckte till min förskräckelse att hans gula päls var alldeles röd. Blodig. 
 
På ena bakbenet fanns ett öppet sår som var så pass stort att man såg senor och ben som fanns där innanför. Jag kastade vattenhinken till sidan, sprang fram till Sputnik och undersökte honom snabbt. Tre av fyra ben var skadade, men han var vid medvetande. Snabbt sprang jag sedan in och väckte sambon, och så letade vi fram journummern till veterinären och ringde det där samtalet som man inte vill ringa. "Vår katt har blivit påkörd". 
 
 
Veterinären rådde oss att komma in så fort som möjligt när jag beskrivit skadorna. Som tur råkade jouren vara i Bennäs just den kvällen (det är roterande jour i hela Jakobstad, Larsmo, Pedersöre, Nykarleby, Karleby och Kronoby), så det tog knappa 25 minuter att köra. Sedan var det snabbt vår tur. 
 
 
Vi spenderade flera timmar på veterinärjouren den natten. Sputnik blev nersövd, undersökt, rakad, sydd och omplåstrad. Det stora såret var som tur bara ett köttsår även om det var djupt – inga artärer eller senor hade blivit skadade. Veterinären var riktigt proffsig och systematisk och vi kände att Sputnik var i trygga händer. Innan det var dags att åka hem när klockan närmade sig halv tre fick Sputnik en krage runt huvudet och vi fick tydliga instruktioner om hur ofta vi ska ge antibiotikapiller, hur såren ska skötas och att Sputnik nu inte kommer att få gå ut på två veckor och bör röra sig så lite som möjligt. 
 
Nu till det riktigt läskiga: Sputnik har troligen inte blivit påkörd. Inte av en bil, i alla fall. Skadorna på hans ben är skärsårsliknande, och det stora såret är alldeles för rakbladsskarpt för att en krock med något så stort som en bil skulle ha kunnat orsaka det. En robotgräsklippare däremot... 
 
  
Vi installerade robotgräsklipparen så sent som för ett par veckor sedan. Katterna har hållit sig på behörigt avstånd från den, och sprungit undan direkt den närmat sig om de befunnit sig på gräsmattan. Men kanske hade Sputnik legat någonstans på gräsmattan och sovit på tisdagkvällen och hörde inte det svaga surret av gräsklipparen som närmade sig. På något sätt har han märkt vad som hänt när det var för sent och benen redan befann sig under robotgräsklipparen och skars upp av de rakbladslika betten. 😥
 
Jag hade inte vetat att det här ens kan hända. Robotgräsklippare har ju en sensor som gör att de byter riktning när de krockar med någonting, och de ska enligt alla föreskrifter vara alldeles säkra för både barn och djur eftersom betten befinner sig en bra bit in under själva kåpan. Men nu tror jag inte ett dugg på robotgräsklipparnas säkerhet längre. Jag rekommenderar inte längre någon att köpa en robotgräsklippare. Hur praktiskt det än är att få gräsmattan klippt utan att behöva göra något åt det själv känns det inte längre värt det. Veterinären berättade att det är vanligt att igelkottar får sätta livet till under robotgräsklippare, men hon hade inte sett någon katt som blivit skadad på det här viset tidigare. Men uppenbarligen kan det hända.
 
Och det kunde ha gått så mycket värre. Som tur var det bara benen som blev skadade. Hade gräsklipparbetten kommit åt magen hade Sputnik knappast överlevt. Det var dessutom ren tur att jag gick för att fylla på vatten åt fåren och hittade honom liggande på en konstig plats den där kvällen och vi kunde föra honom till veterinären direkt.
 
Nu får vi bara hålla tummarna för att läkningsprocessen går bra och det inte blir någon infektion eller andra komplikationer. ❤
 
Det är inte lätt att hitta en bekväm sovplats när man har tratt på huvudet, men det går. 

2018-07-15 | 11:33:00

Allt roligt har ett slut

 
Semestern lider mot sitt slut. Fyra veckor gick precis så snabbt som jag hade gissat att de skulle gå, och jag hann såklart inte med en bråkdel av det jag hade tänkt. Men jag klagar inte, för istället hann jag med precis det jag behövde – sova länge på morgnarna, lyssna på otaliga sommarprat, läsa böcker, njuta av lugnet med djuren på vår gård och skapa fina minnen med familj och vänner att tänka tillbaka på i vintermörkret. 
 
Sambon och jag bestämde oss för att åka iväg på en liten minisemester tillsammans innan vardagen tar vid igen, så i torsdags packade vi väskorna och styrde kosan söderut mot Björneborg för två dagar. Där gick vi på årets bostadsmässa, hade dejtkväll med middag och bowling, bodde på hotell och åt hotellfrukost, gick på stan och njöt av solen och värmen ute vid Yyteris vidsträckta sandstränder. På hemvägen svängde vi till och med in via Kristinestad och spanade in marknaden och åt lyxigt god middag innan det var dags att avsluta den lilla semesterresan. Man kan verkligen säga att de där två dagarna blev den ultimata avslutningen på en riktigt fin fyraveckorssemester för min del. 
 
 
Imorgon återvänder jag till jobbet. Som jag nämnde redan före semestern väntar en annorlunda höst för min del – jag har nämligen bara två veckor kvar på mitt kära handledarjobb där jag trivts så hiskeligt bra med världens bästa kollegor... I månadsskiftet vankas nya utmaningar, för då lämnar jag flyktingbyrån efter många fina år och sadlar om till skolvärlden. Från och med första augusti jobbar jag således som lärare inom förberedande undervisning för nyanlända!
 
Fortfarande handlar det ju i grund och botten om integration, men det blir en annan åldersgrupp än den jag är van att jobba med, svenska istället för finska och helt nya utmaningar med språkinlärning. Lite längre pendlingsväg till jobbet, inga fler kvällsskiften och nattskiften och helt nya arbetsuppgifter. Gissa om jag ser fram emot att jobba inom skolvärlden igen, samtidigt som jag är lite nervös för att ha min första alldeles egna klass med elever. 😃

2018-07-05 | 21:35:00

Folkdräkternas påfågel: den blå Munsaladräkten

Nästa folkdräkt på tur är från samma ort som den förra dräkten, men av lite annat utseende. Det här är en dräkt som väldigt många känner igen, för den anses ofta vara Finlands nationella folkdräkt och skymtar ibland i tv-reklamer och officiella utlandsbesök. Ja, jag syftar förstås på den blå folkdräkten från Munsala
 
 
Folkdräktarnas påfågel: Munsaladräkten. Den här dräkten, som är min mammas, är sydd av min mormor Aina. Mormor var klädsömmare i Vexala. Hon sydde den blå Munsaladräkten på beställning, och har troligen tillverkat många tiotals folkdräkter under sina verksamma dagar. Dräkterna måttbeställdes för att passa den som skulle bära den exakt, och allt från hålsömmarna i skjortor och förkläden till brodyren på hättorna tillverkade hon – ett helt otroligt handarbete. 
 
Min mormor dog när jag var 4 år gammal, så jag har bara svaga minnen av henne. Men jag har förstått att hon var en mycket varm och omtänksam människa. Att de folkdräkter hon tillverkade lever vidare runt om i Finland känns fint att veta, och ni förstår säkert att Munsaladräkten ligger mig lite extra varmt om hjärtat. ❤
 
 
Munsala folkdräkt är tvådelad. Kjolen är randig i vitt, grönt, rött, gult och svart på klarblå botten. Livstycket är samma blå som bottenfärgen i kjolen, och det knäpps med fem par silverfärgade metallknappar. 
 
 
Skjortan och det vita förklädet är vackert utsmyckade med hålsöm, och livstycket som är pilformat framtill blir verkligen pricket över i:et. 
 
 
Ni minns kanske hur Vörå folkdräkt ser ut, som jag visade förra veckan? Den är också tvådelad, precis som Munsalas dräkt, men livstycket är betydligt kortare och mer urringat på Vörådräkten och frågar ni mig är det mycket tjusigare och mer smickrande utformning på Munsaladräkten. Men man ska ju inte jämföra egentligen, och även Vörådräkten är mycket fin. 
 
 
Till Munsaldräkten bär man en blå spetsprydd och brodyrprydd hätta på huvudet, och bandet från hättan kan antingen knytas under hakan som Cecilia har här på bilderna...
 
 
...eller hänga fritt. Kjolsäcken som knyts runt midjan som en midjeväska är blå med gula kanter och broderade blommor i samma stil som de på hättan. 
 
 
Baktill är livstycket lite avrundat nertill och prytt med två silverknappar. 
 
 
Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. Och så ska man egentligen ha vita strumpor och svarta skor med spännen när man bär just den här folkdräkten. Om man vill vara riktigt noggrann. 
 
 
Nu vet ni allt om de två Munsaladräkterna – den blå dräkten och den mörka dräkten. 😍 Jag tackar så hjärtligt för all feedback ni gett på folkdräktsinläggen, både på bloggen och via Facebook. Det är roligt att se att mitt och Cecilias lilla fotoprojekt intresserar och engagerar så många. Tack! 
 
Nästa gång rör vi oss en liten bit söderut längs riksåttan igen...