2017-07-13 | 22:29:00

Operera visdomständer - så går det till

Är ni nyfikna på hur en visdomstandsoperation går till i praktiken? Här kommer ett blogginlägg om hur jag upplevde det hela. 
 
Jag hade tid till Vasa Centralsjukhus idag för att operera bort ett par av mina visdomständer.
 
På våning A7, munpolikliniken, fick jag börja med att anmäla mig och fylla i ett papper med förhandsuppgifter innan en sköterska kom och kallade in mig. På vägen till Vasa hade jag känt mig nervös, men sköterskan såg så snäll och lugn ut att min nervositet lade sig. Jag fick följa henne in till ett rum där kirurgen och en till sköterska väntade, och så började de med att berätta hur dagens operation skulle gå till. De skulle ta bort två stycken visdomständer – en upptill och en nertill på samma sida av munnen.
 
Efter att ha fått svälja en näve piller (värkmedicin och antibiotika) sänktes tandläkarstolen ner och behandlingen påbörjades. Jag brukar inte vara känslig för nålstick och har rätt hög smärttröskel, men bedövningssprutorna var ingen succé. När de stack bedövningssprutan i överkäken kom det till och med tårar i ögonen. Kirurgen lovade att själva bedövningen skulle vara det värsta, och att allt annat skulle gå smärtfritt.
 
Medan bedövningen kickade in förberedde de för operationen. Jag fick en blå duk över huvudet, så att bara munnen och näsan syntes. Det kändes skönt, för då skulle jag ju slippa se vilka verktyg de använde när de gräftade runt i min mun. Kikade jag ner mot näsan kunde jag ändå se en skymt av vad som hände, så jag höll blicken stadigt uppåt och fokuserade på att andas lugnt. Jag har aldrig varit rädd för tandläkarbesök, men med minnet av hur bedövningen inte riktigt fungerat en gång när jag var till tandläkaren (då märkte jag det först när borren orsakade en ytterst obehaglig ilning i hela min kropp) var jag lite nervös för att det trots allt kanske skulle kännas när kirurgen tog bort visdomständerna. Men det hade jag inte behövt vara orolig för. Innan han över huvudet taget började göra någonting kontrollerade han noggrant att jag inte hade någon känsel i käken längre.
 
Och så började själva operationen. Alla talade svenska med mig trots att de talade finska sinsemellan, och de berättade hela tiden vad som var på gång. Emellanåt tog de en kort paus för att låta mig vila käken en stund innan de satte igång igen. Den övre visdomstanden gick bort i ett huj, men den den nedre satt hårdare. Kirurgen fick hålla fast mig i hakan och ta i för allt var han var värd för att lyckas bända loss den efter att han snittat fram den. Man ska tydligen vara stark för att kunna jobba med visdomstandsoperationer. När tanden sedan lossnade gjorde den det med ett riktigt knakande och knastrande. En bit av roten lämnade kvar djupt nere i tandköttet och efter att ha försökt fiska bort den en god stund utan att lyckas bestämde kirurgen att den lilla roten får vara kvar. Han hade annars behövt borra så djupt att borrandet hade orsakat mer problem än vad tandroten kan göra. Troligen kommer den lilla rotbiten inte att orsaka några problem alls, men om det riktigt vill sig kan den klättra ut av sig själv. Fascinerande saker.
 
Det gick förvånansvärt snabbt och smidigt att operera bort två visdomständer. Totalt var jag inne i ungefär 45 minuter, och det som tog längst tid av de olika momenten var att sy igen en av groparna. De sydde bara i den nedre käken, där rotfiskandet hade gått av stapeln, och lät den andra gropen vara. Själva stygnen är sådana som smälter av sig själva, så jag behöver inte ens fara och plocka bort dem.
 
Min hamsterlook nådde nya nivåer och jag kan snart starta ett eget apotek.
 
Med mig ut från mottagningen fick jag två dagars sjukskrivning och en hel bunt med recept att hämta ut från apoteket. På grund av den där ena krångliga visdomstanden hamnade jag på en veckas antibiotikakur för en käkinfektion utöver värkmedicinskuren.
 
Känslan när halva käken var totalbedövad var aningen lustig. Det tog flera timmar innan bedövningen släppte, och att prata när tungan var bedövad var inte det lättaste. Jag kände mig som en sluddrig hamster när mamma (min privatchaufför för dagen!) och jag styrde kosan hemåt. Kylskåpet är fyllt av jogurt, blåbärssoppa och juice, så nu ska jag väl klara mig ett par dagar. Hittills har det inte blött någonting alls i munnen sedan jag kom hem och smärtan är inte alls intensiv. Än så länge i alla fall – vi får se hur det känns imorgon.
 
Överlag var visdomstandsoperationen en positiv upplevelse, och jag känner ingen oro alls inför att göra om allting när resten av visdomständerna ska bort. Vid Vasa Centralsjukhus kände jag mig trygg från början till slut. Ett så här smärtfritt tandläkarbesök har jag aldrig varit med om. Till er andra som ska operera bort en eller flera visdomständer kan jag bara säga att det inte är något att vara rädd för. ♥

2017-07-12 | 22:25:03

Operationsdags

 
Imorgon gäller det. I två och ett halvt år har jag väntat på att få en tid till sjukhuset, och imorgon är det äntligen min tur. Hur sjutton det är möjligt att stå i operationskö i två och ett halvt år övergår mitt förstånd, men så kan det tydligen också gå till i det här landet. Men imorgon... imorgon ryker X antal visdomständer ur mitt gap!
 
Jag brukar i vanliga fall inte vara särskilt nervös inför tandläkarbesök, men den här gången börjar nervositeten sakta smyga sig på. Jag har länge vetat att tre av mina fyra visdomständer behöver opereras bort istället för att dras ut, men hur många av dem som sist och slutligen stannar i kirurgens skräpkorg på Vasa Centralsjukhus imorgon är oklart. Kanske tar de två på en gång, eller kanske är det bara en som ryker nu till en början. Den som lever får se. Det vore ju rätt skönt att slippa så många som möjligt på samma gång.
 
Men alltså, jag är uppenbarligen lite dum i huvudet, för jag har ägnat kvällen åt att googla på skräckscenarion som kan inträffa i samband med visdomstandsoperationer. Jag har läst om allt från nerborrade käkben, varbildningar och inflammationer till nerver som lätt kommer i kläm och ansiktsförlamningar... Aaahhh. Jag har inte tid att bli sjuk till helgen, så jag håller tummar och tår för att ingreppet går både smärtfritt och komplikationsfritt. Lite värk och en flytande diet i ett par dagar kan jag stå ut med, men feber och ansiktsförlamningar hoppar jag gärna över.

2017-06-14 | 23:00:00

"Jag samlar hellre pantburkar"

 
Det är sommarjobbstider.
 
Häromdagen när sambon och jag var ute och åt råkade jag tjuvlyssna på ett samtal mellan ett gäng tonåringar vid bordet bredvid. De diskuterade sommarjobb och klagade bland annat över att det inte är värt att sommarjobba för att man ändå får så dålig lön. En av tonåringarna påstod att man istället för att ha ett sommarjobb kan gå runt och samla tomburkar och panta dem för att tjäna ihop timlönen. Det är både lättare och bättre än att sommarjobba påstods det vid bordet. Jag hade god lust att hoppa in i samtalet, men klarade att hålla tyst den här gången.
 
Det är inte första gången jag hör den här typen av resonemang. Den här synen på sommarjobb tycks vara rentav allmänt förekommande bland ungdomar idag. Allt för många ungdomar är helt enkelt för kräsna för sitt eget bästa, och är hellre lediga och hänger framför datorn eller på stranden hela sommaren istället för att ta det där första sommarjobbet som kanske inte har den bästa lönen men ändå ger en alldeles ovärderlig arbetserfarenhet. Istället för att börja med det där lite "sämre" sommarjobbet och klättra högre upp på sommarjobbsstegen nästa år förväntar de sig att få börja på toppen direkt. Vilken chock de ska få när de inser att världen inte funkar så! 
 
Visst kan man tjäna en slant på att samla tomburkar en sommar också (det är ju bättre än att ligga hemma hela dagarna!), men det ger ingen arbetserfarenhet på CV:n och framför allt ger det ingen referens inför nästa år. Jag tvivlar dessutom på att det finns tillräckligt med pantburkar för att det ska löna sig att gå runt och samla sex timmar om dagen en sommar. Det löns garanterat bättre att jobba ett par veckor med att rensa rabatter, städa bibliotek eller plocka jordgubbar.
 
Inte är det ju konstigt att många unga vuxna inte kan hantera pengar, när de aldrig lärt sig pengars värde "den hårda vägen". Och jo, visst finns det tonåringar som får en realistisk syn på pengar trots att de är lediga hela somrarna och får veckopeng av sina föräldrar och en ordentlig slant av mormor varje de gång de hälsar på, men jag vågar påstå att de hör till undantaget. De flesta som aldrig behövt jobba för sina pengar själva förstår inte heller värdet i pengarna. Jag tror att om man däremot fått kämpa litegrann för att tjäna ihop pengarna till mopeden eller den nya datorn så uppskattar man den också så mycket mer och vårdar den med lite mer omsorg än vad man hade gjort om föräldrarna köpt den åt en.
 
En tonåring behöver inte arbeta som en tok varje dag hela sommaren, men de flesta unga mår bra av att få åtminstone ett par veckors jobberfarenhet på sommaren. De där veckorna ger inte bara extra pengar på kontot utan också massor av erfarenhet och lärdom för framtiden.