Jag har alldeles glömt bort att blogga om Hälsans Kök-produkterna som jag fått testa via Buzzador. Som medlem i Buzzador får man allt som oftast testa och recensera olika produkter och den här gången var det alltså dags att prova på vegetarisk mat.

 

 

Jag var aningen skeptisk till de ovo-vegetariska sesamnuggetsen som jag toppade min lunchsallad med, men förvånande nog smakade de ändå så likt vanliga kycklingnuggets att man lätt skulle kunna förväxla dem med sådana om man inte visste bättre. Ärligt talat var de riktigt goda, även om jag fortfarande föredrar den icke-vegetariska varianten. Men för omväxlingens skull funkar sesamnuggets riktigt bra! :)

 

Som jag nämnt tidigare så är jag med i Buzzador, vilket innebär att jag ibland får hem olika produkter att testa och recensera. Vem som helst kan gå med i Buzzador och det är helt gratis (man betalar inte ens fraktkostnader). Den här veckan fick jag ett paket fullproppat med hårborttagningsprodukter från Veet.

 

 

Jag brukar vanligen inte använda hårborttagningskrämer eftersom jag tycker att de oftast luktar så konstigt (och lämnar en brännande känsla i huden) och vax är ju inte världens roligaste, men jag tänkte ge Veet en ny chans nu inför sommaren. Det verkar ju fördelaktigt att man kan använda den ena krämen i duschen i alla fall. I paketet fanns också en Hair Minimising Body Lotion som ska göra att det tar längre tid för håret att växa ut igen samtidigt som den återfuktar huden. Jag känner mig aningen skeptisk till detta, men återkommer med resultat efter att jag testat. ;) Någon som har erfarenhet av produkterna?

 

Kompisar, hojta till ifall ni vill testa lite vaxremsor för jag har ett par stycken att dela ut. ;)

Igår var det ett och ett halvt år sedan den där dagen då vi bestämde att det absolut är bättre att vara vi än du och jag. Ett och ett halvt år! Tiden bara rusar iväg, samtidigt som det känns som om det alltid varit vi två. Jag kan inte sätta ord på mina känslor men är bara så otroligt lycklig över att ha dig i mitt liv. Vad skulle jag göra utan dig, min kärlek och min allra bästa vän? ♥

Man kunde lätt tro att jag lider av ADD i kombination med hyperaktivitet, för jag har verkligen extremt svårt att under en längre tid sitta stilla och koncentrera mig på att göra skolarbeten. Jag blir distraherad av precis allt, tar mikropauser varannan minut och kommer aldrig in i något flow. När Hanna tipsade om den italienska tidseffektiveringsmetoden Pomodoro, eller tomatmetoden som den också kallas eftersom pomodoro betyder tomat, kände jag därför att den var värd en chans idag.

 

 

1. Man gör upp en lista över de saker man ska göra under dagen och rangordnar dem i viktighetsordning.

2. Man kopplar bort alla störande moment, det vill säga mobil, internet och så vidare.

3. Man ställer en timer på 25 minuter och sätter igång med första punkten på listan. I 25 minuter koncentrerar man sig på att göra endast den uppgiften och när timern ringer slutar man (även om man är mitt i) och tar paus i 5 minuter.

4. Efter 5 minuters paus fortsätter man med uppgiften eller byter till en annan från listan om man hellre vill det. Sedan jobbar man på i 25 minuter. Och så 5 minuters paus igen. Man upprepar mönstret ungefär fyra gånger och sedan tar man en längre paus innan man eventuellt fortsätter igen ifall man inte är klar. 

 

Har man svårt att hålla reda på pauser och jobbtid så finns det såklart appar som hjälper en. På min Android-mobil använde jag idag en riktigt enkel och bra som heter Pomodroid. Om man riktigt går in för metoden så ska man egentligen göra uppskattningar av hur många "pomodoron" som kommer krävas för en uppgift och sedan utvärdera sitt arbete i slutet för att kunna bli ännu effektivare i framtiden, men så pass ambitiös behöver man ju ändå inte vara om man inte nödvändigt vill.

 

 

Tja, tio gånger effektivare än vanligt blev jag i varje fall! 25 minuter är precis lagom tid för att man ska orka koncentrera sig på det man håller på med. Och pauserna är precis lagom långa för att man ska hinna sträcka på benen, gå på toa, koka en till kaffekopp och spela lite Wordfeud innan man sätter igång igen. Idag skrev jag en lektionsplan, en didaktisk reflektion, en kompletteringsuppgift, två mail och en halv loggbok. Tidstjuven.com ger absolut godkänt betyg till tomatmetoden som effektiveringsstrategi för studier och jobb.

Idag kände jag för att matcha naglarna med min sinnesstämning. Efter noga övervägande blev de därför svarta med ett lager skimrande silverglitter på. För det är precis just så som det känns just nu.

 

 

Innan sommarlovet som ligger så oändligt långt borta (trots att det paradoxalt nog bara är fyra ynka veckor bort) kan inledas så ska en hel massa skolarbeten fixas. En hel massa skolarbeten som känns alldeles för övermäktiga och omöjliga att få såväl början början som slut på. Men trots att stress, press och skolångest är allt för påtagliga just nu så finns det ändå så många silvriga ljusglimtar i vardagen att man inte kan ge upp. Det är bara att kämpa på, för någonstans måste det ju ändå finnas en ände på allting.

 

 

Jag har i något skede börjat bita på naglarna igen (fy!) så nagellacket ifråga kanske dessutom tjänar ett syfte utöver det symboliska och estetiska. För man kan ju inte bita på glitternaglar. :)

Ikväll var det premiär på Ritz för årets Wasaspex med titeln Tjernobyl. Eftersom det var premiär skulle det såklart skålas i champagne innan föreställningen. Förra året hade vi praktik när det var spex på gång i Vasa, så det här var första gången vi gick på ett "riktigt" spex. Spännande!

 

 

Jag gick in utan några större förväntningar och blev milt sagt positivt överraskad av årets uppsättning! Handlingen utspelar sig i kärnkraftverket Tjernobyl, i 1980-talets Sovjet. Ett spex är i korta drag som en interaktiv teater och går ut på att publiken får ropa saker (till exempel "omstart", "på tyska", "baklänges") till skådespelarna mitt under en scen och då måste de haka på och improvisera vidare på utropen.

 

 

Wasaspexets skådespelare var väldans bra på det där med att underhålla också utanför manuset, och allt som oftast satt man och kiknade av skratt i publiken. Musikerna och dansarna gjorde dessutom en alldeles imponerande insats. Gå absolut och se spexet om ni har möjlighet!

Jenny ställde en fråga i kommentarsfältet häromdagen:

 

 

 

Nu är ju universitets- och högskoleansökningstiderna på slutrakan (visst är det så att deadline är 3 april?) och det börjar bli dags att bestämma sig för vad man vill göra efter gymnasiet/yrkesskolan. Till att börja med vill jag rekommendera ett blogginlägg om universitetsstudier och om hur det är att studera vidare efter gymnasiet som jag skrev i höstas. Det inlägget kan man läsa { här }.

 

 

Jag tycker själv att speciallärarutbildningen är väldigt bred. Man får egentligen tre stycken examen i ett: speciallärare, klasslärare och specialklasslärare. Himla bra, för då har man förhoppningsvis en stabil grund att stå på efter studierna. Förutsatt att man blir klar med dem någon gång alltså. ;)

 

Jag är inne på andra studieåret nu, och hittills kan jag konstatera att första året var rena barnleken i jämförelse med andra året. Första året var schemat väldigt luftigt och man hann sätta sig in i studietekniker och studieliv vid sidan om kurserna. En positiv grej är också att man har praktik redan första året, både på Övningsskolan och ute i "riktiga" skolor. Andra året läser man alla klasslärargrundkurser samtidigt som man också läser specialpedagogik, så då måste man helt plötsligt ha tiotusen bollar i luften, vilket kan vara rätt påfrestande om man tar det allt för seriöst. Vissa kurser känns rätt överflödiga (*host* pianolektioner *host*), men det är förstås jättebra att man får repetera alla ämnen som man läst i grundskolan. Praktiska ämnen varieras friskt med teoretiska.

 

Sådär överlag så tycker jag att man har jättebra sammanhållning inom speciallärarutbildningen. Då det bara antas en grupp varje år så lär man känna sina klasskamrater och äldre/yngre studerande och lärare/föreläsare riktigt bra. Det är nog ett av de allra största plussen med att studera specialpedagogik - sammanhållningen! På PF har man ofta grupparbeten och då är det ju såklart jättebra om man kan samarbeta med alla i gruppen. Fast i och för sig är nog just det en förutsättning om man ska kunna bli speciallärare.

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta, så det är fritt fram att bomba kommentarsfältet med frågor och kommentarer om speciallärarutbildningen och studier överlag. Jag lovar att svara så gott jag kan! :)

 

Kommersialiseringen har tagit ut sin makt även på påskhelgen och påsken är numera alla godismonsters favorithögtid. Det är chokladägg överallt! Just den aspekten av kommersialiseringen kan jag inte påstå att jag har så värst mycket emot eftersom jag är familjens värsta gottegris. ;) Omnomnom. Dessutom så blir man ju så glad när det är är pastellfärger, fjädrar, ägg och kycklingar överallt. Och så får man vara ledig!

Gårdagens studiebesök var inget mindre än Wasa Teater. Vi fick gå på genrepet av uppsättningen Pojken och Stjärnan. Pojken och Stjärnan är en familjeföreställning och det är svårt att säga om det främst är en teaterföreställning eller en dans- och cirkusshow för den är något av ett mellanting. Den fartfyllda handlingen utspelar sig i cirkusmiljö och skådespelarna är verkligen imponerande. Jag vet inte om de tog i lite extra just för att det var genrep, men de var så otroligt duktiga allihop. Wasa Teater har alltid så högkvalitativa teateruppsättningar!

 

Pojken och Stjärnan har premiär ikväll, men speltiden är ända till 24 maj. Ta absolut med hela familjen på ett teaterbesök om ni får möjlighet! Men ett tips: sitt inte på första raden. Skådespelarna blir lite väl närgångna då! ;)

Jag beklagar att det dröjt så länge innan vinnaren i Zalando-tävlingen korats, men nu är det äntligen dags. Vinsten är alltså ett presentkort på 40€ till modeparadiset. Den lyckliga vinnaren som tar hem vinsten är... *trumvirvel*... Empilia! Stort grattis! Jag har mailat dig, så ta en titt i din inbox. Ni andra som inte vann den här gången kan hålla ögonen öppna för nya tävlingar. Jag garanterar att det kommer mer roligheter i vår. :)

Vörå: Åpp i varv		Oravais: Skrattraati
Gänget bakom Vörås revy är i år ungt och musikaliskt. Humorn ligger på en allmän nivå och kantas främst av fina sånguppträdanden. Första akten föll inte alls mig i smaken, men andra akten räddade som tur var revyupplevelsen och gjorde att man gick ut ur salen med ett leende på läpparna.		I Oravais var det ett gäng rutinerade revyrävar som stod för sketcherna, vilket absolut också märktes på utförandet. Skämten låg på en lokal nivå, som de ska när det är fråga om revy, och allting var precis lika dråpligt som det brukar vara i den nordligare byarevyn. Och så var det goda munkar - ursäkta, klostergott - också.

 

 

Förra helgen hann jag först åskåda Vörås revy och sedan servera med byborna på Oravais revy. I fredags utnyttjade jag min fribiljett och gick och såg Oravaisrevyn för att sedan kunna konstatera att kommunens två revyer var ack så olika, men gav många skratt båda två.

 

Idag är det Internationella kvinnodagen, vilket man kanske kan tycka att är lite fånigt och onödigt eftersom kvinnors rättigheter borde vara en självklarhet överallt och hela tiden vid det här laget. Fast det är de ju inte, inte ens här i Norden, vilket givetvis är alldeles galet sjukt. Detta inlägg vill jag därmed tillägna alla er underbara kvinnor, tjejer, flickor, damer, tanter och gummor där ute. Var medvetna om era rättigheter och låt aldrig någon trycka ner er. Ni är fantastiska.

 

Jag har alltid tyckt att Vändagen är den bästa benämningen på denna finfina februaridag. För visst vill man ju sprida kärlek och omtanke till alla sina nära och kära, inte bara den där personen som hjärtat klappar lite extra för. Så idag går min vändagskärlek ut till precis varenda kotte som vill ta åt sig. KRAM! ♥

Jag har bloggat om Ninja otaliga gånger sedan i höstas, men att döma av era frågor är ni många som har missat vad det var som hände med min katt så vi tar det en gång till.

 

Ninja Excalibur är alltså den gosiga kissemissen som blev min sambo i Vasa i höstas. Allt var frid och fröjd (även om hon stundtals förstörde mina möbler och höll mig vaken hela nätterna med sin hyperaktivitet och sitt klösande) ända tills hon blev sjuk. Samtidigt blev jag själv också sjuk och hösten var därför inte det minsta kul. En liten katt som varken vill äta eller dricka utan ligger alldeles stilla i sin bur hela dagarna samtidigt som man själv inte mår bra är verkligen inte roligt. Jag trodde många gånger att det var ute med henne.

 

 

Ninja flyttade hem till byn igen och i takt med att dagarna gick blev Ninja lite piggare till humöret. Men samtidigt blev hennes öga alldels grumligt och grått. Ärligt talat såg det riktigt äckligt ut, och jag besparar er därför bilder, men tack vare mediciner gick svullnaden ner. Det hela slutade med att Ninja förlorade synen på ena ögat, men som tur var så vande hon sig snabbt och blev sitt gamla vanliga hyperaktiva jag.

 

 

Hon må ha bara ett öga, men hon lever verkligen upp till sitt namn. Ninja Excalibur är en galen katt som aldrig ger upp och som älskar att klösa sönder tapeter, klättra på folks ben och jaga laserlampor. Hon har energi för hundra och irriterar alla till vansinne, men samtidigt kan man inte låta bli att gilla henne för hon är så otroligt mysig och söt. Den lilla kämpen. ♥

 

Ponera att ni en torsdagseftermiddag sitter på en föreläsning tillsammans med, låtom oss säga, åttio andra människor. Ni sitter där och sörplar på ert kaffe. Det visar sig snart att föreläsningen kanske inte tangerar särskilt mycket som har med er studieinriktning att göra, trots att den hör till en kurs ni går, men att själva ämnet ändå är relevant ur kultursynvinkel. Vad gör ni?

 

Bestämmer ni er för att ni har viktigare saker att göra, tar er väska och går ut? Det gjorde nämligen majoriteten av föreläsningsåhörarna under en föreläsning vi hade idag. Till sist var vi bara en bråkdel som satt kvar i bänkraderna, mestadels folk från min egen klass.

 

Okej, jag förstår de som måste iväg till jobbet eller hem till barn och hund när klockan är över fyra på eftermiddagen, men jag tror knappast att alla hade så viktiga saker på agendan att de inte kunde visa lite respekt gentemot föreläsaren och sitta kvar den sista halvtimmen. Som tur var verkade inte föreläsaren ifråga ta allt för illa upp, men jag tycker ändå att sånt här är oförskämt beteende. Men så var jag väl kanske också en av de få som faktiskt var intresserade av ämnet finlandssvensk film. Men ändå.

 

 

Befinner ni er i Vasa utan planer för fredagkvällen? Då har jag ett sjukt bra tips på vad ni ska göra! Ta kompisen under armen och styr stegen mot Ritz. Mellan klockan sju och elva är det nämligen vernissade för den mycket sevärda konstutställningen som Vera och Linnea ligger bakom. Galet häftigt. Utställningen pågår februari ut, så om ni ligger hemma med brutna ben och inte kan ta er till Ritz imorgon kväll behöver ni inte gråta ögonen ur er. Men jag hoppas förstås att vi syns där! :)

 

I skolan går vi just nu en, enligt mig, riktigt intressant kurs där vi bland annat får bekanta oss med olika kulturer och göra spännande studiebesök. Idag var vi till den ortodoxa kyrkan, Helige Nikoulaus kyrka, här i Vasa. Jag tycker att det är grymt fascinerande med kulturskillnader och kulturkrockar. Det som är rätt i en kultur eller religion kan vara helt fel i en annan. Det finns liksom inget rätt och fel egentligen, bara skillnader i tänkesätt. Och den ortodoxa kyrkan, den var väldigt fin. Plötsligt blev man turist i egen stad.

Idag lärde jag känna en av mina grannar. Han är en riktigt trevlig kille som kommer från Kenya och har två jobb vid sidan om sina studier. När jag stod där och pratade med honom i trapphuset kom jag att tänka på en sak som jag har tänkt på så många gånger förut, nämligen hur sällan man faktiskt pratar med sina grannar när man bor så här i ett höghus i en stad. Det sker i princip aldrig.

 

Har man bott på en liten ort ute på landet hela sitt liv är man van vid att alla känner alla och att alla alltid hälsar glatt på varandra och byter ett par ord när man möts. Flyttar man då in till staden är omställningen stor, för trots att Vasa är en så liten stad så är man ändå anonym. Man är bara en i mängden. Jag misstänker att detta är ett bekant fenomen i de flesta städer.

 

Jag har snart bott ett och ett halvt år i min lägenhet. Huset har fem våningar och antalet invånare är därmed rätt stort. Ändå kan antalet grannar som jag har pratat med räknas på en hand. Det verkligt intressanta är att de grannar som faktiskt stannar upp och diskuterar eller säger mer än bara hej när man delar hiss oftast är de där som inte har sitt ursprung i Finland. Det är utbytesstuderandena som hälsar glatt och börjar prata. Det är de som är genuint intresserade av att lära känna folk i sin omgivning.

 

 

Ibland är jag bara så trött på den där typiskt finska mentaliteten som faktiskt existerar. Man dör inte av att vända upp blicken från hissgolvet och utbyta ett par ord med sina grannar. Man dör inte av att vara mer än bara ett efternamn på lägenhetsdörren. Nej, jag lovar - man gör inte det!