2017-05-29 | 11:32:00

Efter regnet

 
Jag har alltid varit ett nattdjur. När alla andra går och lägger sig, då börjar min hjärna gå på högvarv. Då dyker den ena idén efter den andra upp i mitt huvud och då vaknar kreativiteten till liv. Söndagkvällar är speciellt bra tänkarkvällar. Jag vet inte varför, men det bara är så. Min sambo däremot är prick tvärtom – han är en riktig morgonlärka som alltid går och lägger sig tidigt på kvällarna och stiger upp runt klockan sex på morgnarna. Sitter han uppe för länge på kvällen är hela följande dag förstörd för honom. Jag får alltså oftast ha kvällarna för mig själv. Det är förstås lite tråkigt, men samtidigt är det bra också för jag behöver den där ensamtiden ibland.
 
Igår kväll när jag körde hemåt mot Oravais efter att ha spenderat dagen med familjen sköljde den där typiska söndagskreativiteten över mig. Solen höll på att gå ner och jag kände att jag bara måste hämta kameran och bege mig ut och fotografera kvällens skönhet. Vägen tog mig som så många gånger förut förbi Pärtstugan och ner till fågeltornet. Klockan var en bra bit över elva när jag ställde mig där i min ensamhet och doftade på försommarluften och lyssnade på tystnaden.
 
När man lyssnar på tystnaden upptäcker man oftast att det inte alls är så tyst som man först trodde. Igår sjöng småfåglarna sina visor om sommaren och sjöfåglarna gled stilla fram över vattnet. Ibland plaskade det till lite när någon av fåglarna landade på vattenytan eller lyfte och flög iväg. Någonstans långt borta hördes det svaga ljudet av bilar och civilisation.
 
 
Det hade regnat under dagen, och kvällsluften kändes sådär frisk i lungorna som den bara kan kännas efter ett försommarregn. Ren, klar och lätt att andas. De mörka regnmolnen vilade i nordost, men de såg varken hotfulla eller tunga ut. De bara var.
 
Jag tror att vi människor har mycket att lära oss av naturen, och att de flesta av oss skulle må bra av att stressa ner lite oftare och gå ut i majnatten och lyssna på fåglarna istället. Det må låta flummigt, men en halvtimme alldeles ensam i solnedgången ger perspektiv på livet. Det får en att tänka klart samtidigt som det tar udden av allt det där som bekymrar en. Just därför blir jag också så ledsen då jag läser om den tyska kvinnan som hade tänkt spendera sommaren ute i skogen här i Finland och leva på det som skogen ger henne. Det var en så härlig historia (tänk så spännande att bo ute i skogen en tid och slippa allt som händer i världen och samhället!) men kvinnan tvingades avbryta och åka tillbaka till Tyskland på grund av hat och hot som riktades mot henne på sociala medier.
 
Hur kan någon hota en kvinna med våld för att hon vill leva närmare naturen? Hur kan man över huvud taget hata någon man inte känner? Hur kan man vara så störd på att någon gör någonting som inte skadar en endaste själ? Varför allt detta hat?
 

2017-05-25 | 21:50:00

På marknivå

 
Säsongen då det är alldeles legitimt att krypa runt i gräset med rumpan upp i vädret och huvudet ner i marken är äntligen här! Ja, jag talar förstås om blomsterfotograferingssäsongen. Alla har vi våra hobbies. Vissa spelar schack, andra krälar runt på marken. Helt normalt.
 
 
Allra roligast är det när man får fotograferingshjälp av en viss liten Oliver. Oliver pekade ut de vackraste blommorna i gräsmattan, och jag fotograferade. ♥
 
 
Varje år den här tiden på året önskar jag att jag hade ett makroobjektiv. Det finns så många skira små färgklickar där nere på marknivån som man bara skulle vilja komma ännu närmare med kameran.

2017-05-24 | 07:48:00

När till och med dammsugning är roligt

 
När det känns helt okej att checka ut från jobbet en måndagkväll för att åka raka vägen till bygget och ställa sig vid dammsugaren, då får man allt fråga sig om man mist förståndet. ;) Men ibland är dammsugning lite roligare än andra gånger. Det är helt enkelt skillnad på var man dammsuger.
 
 
I måndags när solen gick ner mellan trädtopparna spred sig världens härligaste kvällsljus över Huset. Luften nästan vibrerade av försommarspänning och fåglarna flög lågt utefter marken som om de visste att något stort var på gång. Jag tror att Mikael och jag kände precis likadant när vi stod där och städade vid uterumsbygget och dammsög betonggolven. Magi. Känslan av att något så vardagligt kan kännas så stort.
 
 
Den här vyn känner jag att jag helt klart kan vänja mig vid.
 
 
De senaste dagarna har det verkligen varit full rulle vid huset. På måndagen började Tobias och gänget, våra duktiga byggare, med att spira upp väggarna och taket till uterummet. Så här i efterhand kan vi ju konstatera att vi helt klart kunde ha valt en enklare variant till taket, men ack så vackert det valmade taket redan nu ser ut att bli.
 
 
Igår fortsatte jobbet både på insidan och utsidan. Medan några har jobbat med tillbyggnaden har andra blandat betong, gjutit golv och plockat bort fönster.
 
 
Sofia fixade betonggolvet i badrummet. Vid golvsilen som syns i det bortre hörnet kommer duschen att komma, och närmare i bild kommer det extremt efterlängtade badkaret (!) att placeras. Ser ni det också framför er?
 
 
Det bästa med det här blivande uterummet kommer helt klart att vara ljuset. Speciellt kvällsljuset. Ja, och så han den där killen i mitten av bilden som jag kommer att få hänga i uterummet med också förstås. <3