2017-08-29 | 16:55:50

Mobbning på arbetsplatsen

 
» Jag är 20 år och har under en del somrar arbetat på arbetsplatser där det förekommit väldigt mycket mobbning. Trots jag är yngre och har mindre erfarenhet så förvånar det mig så fruktansvärt, hur otroligt omogna och elaka många vuxna är på arbetet sinsemellan. Eftersom jag själv varit "sommararbetaren" så hamnar jag nästan alltid mellan de vuxna, och de har ofta pratat illa bakom ryggen på varann åt mig pga det. Jag har fått se vuxna som beter sig så otroligt omoget. I många fall är chefen själv mobbare, eller vet av att det förekommer, men vågar själv inte ingripa. Hur skall man då som ung sommararbetare gå tillväga? Det skär lite i hjärtat varje gång eftersom man själv blir orolig hur ens egen framtid kommer se ut då man som ung ser upp till vuxna, och de själva beter sig på det viset. - Anonym
 
 
✎ Tack du anonyma för din kommentar på inlägget om vuxna som mobbar. Jag förstår att du vill vara anonym eftersom det här är ett känsligt ämne. Samtidigt är det ett så viktigt ämne att jag hoppas det är okej att jag tar upp din kommentar så här i ett inlägg. Jag känner igen mig i det du skriver om att man som sommararbetare lätt hamnar mittemellan om det finns en konflikt på jobbet, och att man får höra båda parternas sidor i det hela. Man skulle gärna vilja fungera som någon sorts medlare som reder upp situationen, även om man inte har någon skyldighet att göra det...
 
Konflikter i större eller mindre skala tror jag inte att man kommer ifrån om man jobbar på en arbetsplats med fler än 1 anställd. När man jobbar tillsammans med andra människor är det naturligt att det förr eller senare uppstår meningsskiljaktigheter och att alla inte gillar varandra. För ingen kan ju tycka lika om allt. Men det ska ändå vara trevligt för alla att komma till jobbet, så att konflikter övergår i arbetsplatsmobbning är totalt oacceptabelt. Jag tror tyvärr att en hel del arbetsplatsmobbning bortförklaras som just "konflikter" även om det pågår systematiskt under en lång tid. En förutsättning för ett fungerande kollegium är att var och en accepterar och respekterar varandra, trots att man är olika.  
 
Det viktigaste om man kommer in som ny person på en arbetsplats där man märker att det förekommer mobbning eller omoget beteende anser jag är att inte låta sig själv bli en medlöpare i det hela. Man måste ta avstånd från skitsnacket och tydligt visa att man inte tycker att det är okej. Det kan man göra genom att byta samtalsämne om man märker att kollegan börjar prata illa om någon annan i kollegiet, eller genom att vända diskussionen till någonting positivt. Vågar man säga ifrån rakt ut har man ju egentligen en ypperlig chans att göra det ifall man är den där sommarjobbaren som får höra snacket. Handlar det om fysisk mobbning ska man givetvis genast agera.
 
Det hela blir förstås aningen knepigare om det är chefen som mobbar, eftersom det är chefen som borde vara uppmärksam och se till att mobbning inte förekommer på arbetsplatsen från första början. Mobbar chefen någon arbetstagare eller vet om att mobbning förekommer utan att ingripa borde man vända sig till hens förman (om det finns en sådan) och berätta om hur det ligger till. Som sommararbetare vill man ju gärna ställa till så lite besvär som möjligt för att få komma tillbaka på jobb igen nästa år, men i det här fallet får man helt enkelt tänka att man kanske skonar en kollega från ångest och dålig självkänsla i åratal framöver genom att gå och berätta vad man vet.
 
Tyvärr verkar det som att det ibland inte ens hjälper att lyfta fram problemet med mobbningen. Så här berättar Milla om sina erfarenheter:
 
» Jag har själv blivit mobbad, ända sedan dagis och genom hela skoltiden. Har också upplevt hur fruktansvärt vuxna människor kan bete sig mot varandra på olika arbetsplatser, som vikarie har jag hunnit vara med om och se både det ena och det andra genom årens lopp. Att det ska klagas på allt och alla, att vuxna människor talar illa om en person som kanske t.o.m. är i samma rum eller sitter vid samma kaffebord, att det alltid ska påpekas inför alla om någon råkat göra något fel osv. I ett fall fick jag reda på att situationen på arbetsplatsen t.o.m. var känd hos arbetshälsovården, att det var andra som hade klagat på beteendet hos de andra redan tidigare, men inget gjordes åt saken. Och chefen hade inte heller den auktoritet som hade behövts för att ta itu med saken, hon var ju vän med de berörda. Jag tror nog att vissa tyvärr aldrig växer ifrån sitt mobbarbeteende, vissa kan mogna och växa ifrån det och minns kanske inte ens att de mobbat en när man träffas som vuxna, medan ränderna aldrig går ur för en del och de alltid kommer att tycka illa om en, hur många år som än gått. - Milla
 
 
Är det någon annan som har erfarenhet av hur arbetsplatsmobbning hanterats rent konkret?
Eller någon som har tips på hur man kan gå tillväga om man som sommarjobbare/nyanställd
märker att det förekommer mobbning? Ni får absolut kommentera anonymt.

2017-08-29 | 05:05:00

Cocktailpiroger med baconröra

 
Man kan aldrig ha för många kalas, eller hur? Jag hade födelsedag för ett par veckor sedan och bjöd in familjen till trädgårdsfest och veckan därefter vankades det kompiskalas. På sistnämnda bjöd jag på tårta och karelska piroger med en dundergod röra. För att inte tappa bort succéreceptet på pirogröran tänkte jag passa på att lägga upp det här. Receptet har jag fått av min kompis Cila. Man ska egentligen använda cocktailpiroger och inte vanliga stora piroger, men lokala mataffären hade dessvärre bara vanliga piroger den här gången. Lika gott blev det ändå! ;)
 
 
Cilas cocktailpiroger med baconröra
ca 40 små piroger eller 25 stora
 
Ingredienser:
frysta karelska piroger
2 paket bacon
400 gram Philadelphiaost
en nypa svartpeppar
gräslök
 
Gör så här:
» Grädda pirogerna i ugnen enligt anvisningarna på paketet. Låt dem sedan svalna.
» Hacka och stek baconet.
» Blanda Philadelphiaost, stekt bacon, en nypa svartpeppar och lagom mycket hackad gräslök till en jämn röra.
» Fördela röran på de avsvalnade pirogerna. Dekorera med gräslök.
 
Mums!
 
Psst! Pirogerna funkar fint att fixa på förhand och förvara i kylskåpet, eftersom de ska serveras svala.

2017-08-27 | 17:37:14

En gång mobbare, alltid mobbare?

 
F*ck bullies.
 
Jag hade en intressant diskussion med mamma häromdagen. Hon hade träffat en gammal skolkamrat på ett evenemang. Ex-skolkamraten hade väl kanske inte varit helt nykter och vips hade hen hävt ur sig den ena pikande kommentaren efter den andra till min mamma – precis likadant som för x antal år sedan när de gick i skola tillsammans. Min mamma tog det hela med ro, men det ledde oss in på en diskussion om mobbning och hur rollerna från skoltiden kan sitta i hela livet.
 
Jag tror att en person som mobbat andra i barndomen och ungdomen har lätt att falla tillbaka till beteendet också i vuxen ålder, ifall personen inte reflekterat över varför hen gjorde som hen gjorde då i ungdomen. Oftast finns det ju mängder av bakomliggande orsaker till mobbningen (dålig självkänsla, rädsla för att själv hamna utanför, vilja att höja sin egen status genom att trycka ner andra...), och orsakerna ligger aldrig hos mobboffret utan alltid hos den som utför mobbningen. Om mobbaren då aldrig ställs inför några negativa konsekvenser av sitt beteende lär ju sig hen att det är ett beteende som funkar, och vips blir det ett beteende som hänger kvar ännu i vuxen ålder.
 
Arbetsplatsmobbning och mobbning bland vuxna är mer utbrett än man kanske kunde tro, och jag anser att det är ett ämne som borde få komma upp till ytan oftare. Vi måste sluta blunda och inse att vuxenmobbning förekommer. Det finns vuxna som kränker och trycker ner andra även om de annars är högutbildade och smarta människor som borde veta bättre.
 
 
Jag är inget helgon – visst har jag gjort några elaka saker jag också när jag var yngre. Men det är saker som jag snabbt har ångrat och haft dåligt samvete för länge efteråt. För jag vet också hur det är att vara utsatt. Jag har fått känna på hur det är att vara utfryst och hur det är att få höra elaka ord, även om det inte varit under några långa perioder. Jag tror att det är en erfarenhet som det är viktigt att jag tar med mig ut i vuxenlivet och yrkeslivet.
 
Många av oss har fått utstå psykisk eller fysisk mobbning under något skede av våra liv, och jag tror att alla som har ens den minsta erfarenhet av mobbning håller med om att det är något som måste utrotas från den här jordens yta. Och det är vi vuxna som måste se till att mobbningen försvinner.
 
Faktum är ju att mobbningen aldrig kommer att försvinna så länge som det finns vuxna människor som mobbar. På arbetsplatser. På nätet. På evenemang där de träffar gamla klasskamrater. Det är vi vuxna som är barnens förebilder och det är vi som måste dra upp linjen för vad som är okej och vad som inte är det, även när barnen inte är med. Skolorna gör så gott de kan, men skolornas kraftansträngningar gör inte särskilt stor nytta ifall barnen kommer hem till föräldrar och mor-/farföräldrar som inte lever efter samma värderingar. 
 
 
Nästa år är det tio år sedan jag gick ut högstadiet, och då vankas det klassträff. Det ska ärligt talat bli riktigt intressant att se om människor faller tillbaka i de gamla högstadierollerna eller om mobbarna har "växt upp". Vad tror ni? Är det så att mobbarränderna aldrig går ur? "En gång mobbare, alltid mobbare"?
 
 
Fler inlägg på samma tema:
» Mobbning lämnar ärr för livet  » Mobbning på bästa sändningstid?
» Låt oss tala om nätmobbning » Ta det på allvar!