Pinsamma bravader: Del 536
Ibland förvånas jag till och med själv över de fantastiska saker jag lyckas ställa till med. Med "fantastiska saker" menar jag förstås sånt som att skära av fingertoppen med en sax, sätta igång brandalarmet under sconesbak, vricka foten på studsmattan, glömma ett använt kaffefilter i kaffekokaren över sommaren, förstöra ett handfat med hjälp av en tvättmaskin och så vidare... Och nu har jag förstås lyckats ännu en gång.
I lördags var pojkvännen och jag till en kompis och hälsade på. Vi tog bil dit eftersom det regnade och vi egentligen hade tänkt åka hem igen efter någon timme. Men när alla andra var på väg till krogen bestämde vi oss för att haka på ändå. Så medan resten av gänget började gå mot O'Malleys körde jag hem bilen till min lägenhet för att ta cykeln in till centrum. Jag parkerade snabbt, hämtade cykeln ur förrådet och begav mig ut på Verkstadsgatan. Men allt gick inte helt enligt planerna...
Om det är någonting som jag har svårt för så är det att göra bara en sak åt gången. Jag måste alltid göra minst två saker samtidigt. Så jag skulle förstås, dum som jag är, börja gräva i handväskan samtidigt som jag cyklade på den regnblöta trottoaren. Allt var frid och fröjd, men plötsligt sladdade jag till med cykeln. Ena sekunden var jag lyckligt ovetande om vad som skulle hända och andra sekunden upptäckte jag mig själv ligga tvärs över trottoaren med cykeln över mig.
Ja, jag hade cyklat omkull.
Spiknykter och tjugoett år.
Snabbt tittade jag åt både höger och vänster för att försäkra mig om att ingen hade sett den lilla incidenten och sedan tittade jag neråt och insåg att jag hade skrapat upp halva benet och blödde som en stucken gris. Det var bara att lunka hem igen, tvätta såret, plåstra om och byta kläder. Cykelskrället ställde jag tillbaka in i förrådet.
Och vet ni vad som är det mest komiska med hela situationen? Ni kan ju kanske gissa vad jag hade på mig... Nå förstås de där byxorna som jag ägnade en hel dag åt att leta efter. Femtioeurosbyxorna. Jepp, dem totalförstörde jag när jag cyklade omkull i lördags som en annan femåring. Om inte detta är ödets ironi så vet jag inte vad det är.
FML.
/Maria, 21 år, med blåmärken och skrapsår över hela benen.
