Att utvecklas i sitt föräldraskap
Att bli förälder är lite som att börja ett nytt jobb men inte få någon inskolningsperiod. Plötsligt kastas man in i sina nya arbetsuppgifter och förväntas kunna allt lika bra som de som haft jobbet i flera år. Och det kan man förstås inte, hur gärna man än skulle vilja. Men faktum är att alla nyblivna föräldrar är vilsna i början, men vartefter tiden går blir man mer och mer bekväm i föräldrarollen och plötsligt en dag upptäcker man att man hör till den rutinerade personalstyrkan på jobbet.
Jag älskar att vara förälder och har redan länge känt mig väldigt trygg i mitt föräldraskap. Jag tvivlar inte på att de beslut och val jag gör är de bästa för mitt barn och vår situation, även om någon annan förälder kanske gör på ett annat sätt än mig. För tro mig – det finns tusen och en olika alternativ och metoder när det kommer till allt från mat, nattningar och sovrutiner till småbarnspedagogik och uppfostran. Och som förälder år 2020 överöses man ständigt med information och åsikter från höger och vänster om vad som är "rätt" och vad som är "fel". Skulle man ta åt sig av alla "välmenande" råd skulle man ärligt talat bli knäpp i huvudet. Frågar ni mig är det bästa man kan göra som förälder att lita på att ens eget uppfostringssätt är tillräckligt bra och att undvika att jämföra sig med andra. Då mår ens barn också bra.
Med det sagt betyder det inte att jag gör allt rätt eller att jag inte begår misstag som förälder. Eller att jag är fullärd när det kommer till föräldraskap. Nej nej, verkligen inte. Snarare tvärtom. Med tryggheten kommer också en öppenhet inför att lära sig mer och få nya insikter. Att utvecklas och bredda kunskapen. Man slutar ju inte att gå på fortbildningar och skolningar efter en viss tid på en arbetsplats heller.
Tidigare i höst läste jag i alla fall en bok som gav mig många nya insikter som jag tar med mig i mitt föräldraskap. Livsviktigt: en handbok i kroppspositivt föräldraskap av Kajjan Andersson. Har ni läst den? Om inte borde ni verkligen göra det, speciellt om ni har barn (eller barnbarn) eller jobbar med barn. Jag lovar att ni inte kommer ångra er.
Boken tar avstamp i författarens egen bakgrund. Kajjan Andersson har personlig erfarenhet av ätstörningar, självskadebeteende och kroppshat, och som förälder försöker hon därför vara den person som hon själv hade behövt som barn. Hon jobbar dessutom som kroppsaktivist på sociala medier, och det är något som verkligen behövs i dagens samhälle där vissa kroppar anses mer värda än andra. Där att vara tjock ses som likvärdigt med att vara ohälsosam.
När jag studerade till speciallärare gick jag en kurs i ätstörningsproblematik, och det som jag tycker är speciellt skrämmande med ätstörningar är att vem som helst kan drabbas. Det behöver inte ligga en traumatisk barndom eller psykiska problem i bakgrunden. Det räcker med att vi lever i ett skevt samhälle med skeva ideal. Och som förälder känner man sig verkligen maktlös inför den tanken. Det enda man vill är ju att skydda sina barn från allt ont, men man kan inte skydda dem från samhället, hur gärna man än skulle vilja. Det man däremot kan göra är att ge dem verktyg för att kunna handskas med samhället och omgivningen. Ge dem förutsättningar för att må bra i sig själva. Och där kommer den här boken in i bilden.
Det här är en bok som bjuder in till reflektion. En sån där bok som man borde återkomma till fler gånger, för att gå ännu mer på djupet i inrotade attityder. Kroppspositivism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och som mamma till en dotter kan jag bara konstatera att det här verkligen är en l i v s v i k t i g bok som redan nu påverkat mig väldigt mycket i mitt föräldraskap. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men tycker istället att ni ska läsa den själva om ni inte redan gjort det. ❤