2020-01-15 | 21:04:55

Historien om vintagepälsen

Jag föreställer mig att den här historien börjar med en familj som städar ur en äldre släktings vindsförråd. Där, omsorgsfullt placerad på en stödjande galge och skyddad från solljuset, hänger bland alla klänningarna en minkkappa som släktingen för årtionden sedan låtit sy upp i en av stadens lokala pälsateljéer. Pälsen är vacker, men barnbarnet som får ärva den anser att den inte skulle komma till användning, så hon bestämmer sig för att låta den gå vidare... 
 
 
Jag älskar ju som bekant att gå på skattjakt på loppis. Av förklarliga orsaker har antalet loppisbesök det senaste året varit få, men i höstas när jag fick en halvtimme för mig själv i en av mina favoritloppisar i Vasa gjorde jag ett riktigt dunderfynd. Jag vandrade planlöst genom gångarna och skummade igenom hyllorna. Plötsligt fastnade min blick på något – en vintagepälskappa i mörkbrun mink. Efter en titt på prislappen kunde jag helt enkelt inte låta bli att prova den... och efter att ha provat den kunde jag inte längre hänga tillbaka den, för storleken var perfekt och kappan i sig var ju bara så tjusig. Och så gick det alltså till när jag köpte mig en vintagepäls. 😊
 
Märkningen säger att pälsen är sydd vid Ateljé Jörgen Sebbas, vilket är en pälsateljé som har funnits i Vasa. Förutom att det känns fint att låta den här pälsen fortsätta hänga med i svängarna känns det förstås extra roligt att veta att den är lokalproducerad i och med att den är sydd i Vasa och minkskinnen också med högsta sannolik kommer från närregionen. Av modellen att döma gissar jag att pälsen är sydd någon gång på 70-talet, och det hade varit roligt att veta vem den tidigare ägaren var. Tyvärr lär jag nog aldrig få veta det.
 
En sak vet jag i alla fall om minkpälsens tidigare ägare, och det är att hon var rökare, för när jag köpte pälsen satt det en mycket kännspak tobakslukt i den. Lukter och dofter fäster sig tyvärr lätt i naturmaterial så som päls, och köper man en vintagepäls får man nästan räkna med att man får lite spår av den förra ägaren i form av parfym eller andra odörer (typ malkulor) på köpet. Jag hatar verkligen tobakslukt, men som tur finns det ett enkelt knep att "rengöra" en päls från lukt – och det bästa är att det är helt gratis. Allt man behöver är frisk luft och så många minusgrader som möjligt. I början av vintern när det var ordentligt kallt passade jag på att låta pälskappan hänga ute och vädras från morgon till kväll och då försvann det mesta av lukten. Bara det kommer någon ordentlig köldknäpp istället för det här underliga vårvädret vi haft nu i januari ska jag passa på att hänga ut den på nytt för att få bort det sista. 
 
 
Det är blev årets loppisfynd 2019, helt klart. På juldagen när marken var täckt av ett tunt lager snö och det fortsatte dala ned stora vita snöflingor passade jag på att inviga den. I det vädret kom pälskappan verkligen till sin rätt. Jag hade bara ett par tunna strumpbyxor på benen, men i min nygamla kappa behövde jag inte frysa. 
 
 
Som material är päls verkligen hållbart (tips på fortsatt läsning: 5 anledningar till att välja finländsk päls) och man märker att det här är en kappa som blivit skött med omsorg. Inga nötningar någonstans, vad jag kunnat se! Inte skulle man kunna tro att kappan har närmare 50 år på nacken. 
 
 
Det fina är ju dessutom att det här är en modell som är lätt att sy om ifall jag vill modernisera den lite. Fast jag tycker att den är tidlös och tjusig precis så som den ser ut nu. Tänk vilka skatter man kan hitta på loppis! 😊

Finheter
Sofia

Stiligt! 👌👌

Svar: Tack så mycket! 😊
TIDSTJUVEN

2020-01-16 | 11:42:25
ellenlundis

Så fin!!! :)

2020-02-02 | 15:49:24 | http://finlandsgullet.wordpress.com/
Kommentera:
Kom ihåg mig?