Den mörka folkdräkten från Munsala

Det är dags att ta en närmare titt på nästa folkdräkt. I förra inlägget fick ni bekanta er med Vörå folkdräkt. Den här gången rör vi oss lite längre norrut i Österbotten och lite längre bak i tiden... Vi landar i Munsala någon gång på 1800-talet. 
 
 
Innan vi kikar på hur den här dräkten ser ut i nutid måste jag börja med lite bakgrundshistoria. Det är nämligen så att det finns två stycken Munsaladräkter, precis som det finns två Vörådräkter. Den blå Munsaladräkten är den som ofta benämns som Finlands nationaldräkt, och anses vara en av de vackraste folkdräkterna i Finland. Och den är minsann otroligt vacker – ni kan se en liten tjuvkik på den redan i slutet av det här inlägget och mer får ni se i nästa folkdräktsinlägg. Men det finns också en mörk Munsaladräkt, och det är alltså den som ni ska få se nu. 
 
På bilderna här ovan och under bär min mammas farmor Maria (märker ni ett mönster i kvinnonamnen i min släkt? 😉) just precis den här mörka Munsaladräkten. Hon var född 1892 i Skrivars i Vexala, och jag skulle tippa på att bilderna är tagna någon runt 1910. Den mörka dräkten härstammar från Rundtas i Vexala och är troligen av äldre ursprung än den blå dräkten. Kanske ända från 1800-talets början?
  
 
Det är så spännande att se på gamla bilder. Människorna ser alltid så sammanbitna och nästan ledsna ut. Maria står längst till höger. 
 
 
Den här bilden tycker jag är speciellt tjusig. Maria är hon som sitter med ryggen snett mot kameran. Vem de andra kvinnorna är är ett mysterium. 
 
 
Tänk att den här dräkten från de hundra år gamla fotografierna finns kvar ännu idag! Förklädet som ska vara vitt med hålsöm längs med kanterna och kjolsäcken finns tyvärr inte bevarade, men kjolen, livstycket och till och med skjortan är intakta. 
 
 
Kjolen och livstycket är sydda i ett mörkblått tyg med ränder i brunt, rödbrunt, ljusrött, grönt och vitt. Axelduken är vit med ett tryckt blommönster. 
 
 
När vi skulle klä på oss den här folkdräkten konstaterade vi att min mammas farmor inte kan ha varit någon stor kvinna när det begav sig. Skjortan och livstycket var så små att jag själv hade varit tvungen att operera bort ett par revben för att kunna knäppa dem. Vi besparade er dock den synen och tryckte in Cecilia i dräkten istället (med order om att hon inte fick andas, haha). 
 
 
Och visst är den vacker, den här mörka folkdräkten från Munsala, som till och med många Munsalabor inte vet att existerar? 
 
Två stycken Munsaladräkter: den välkända blå dräkten och den lite mindre kända men lika vackra mörka dräkten
#1 - Lars

Fina bilder. Både snygga dräkter och snygga modeller! Skriver själv om 1800-talet fast med en helt annan vinkel. Din blogg är kul att ta del av!

Svar: Tack så mycket Lars! Intressant att få ta del av en annan del av 1800-talet på din blogg. :)
TIDSTJUVEN

#2 - Frida

Åh, folkdräkter! Det är något magiskt över dem, har själv ärvt min mormors tornedalsdräkt.

Min fotolärare berättade att människor på gamla fotografier ser sammanbitna ut eftersom slutartiden var så lång! Så de kunde inte le exakt likadant så länge, vilken hade gett suddiga ansikten. Vet inte om det stämmer, men kanske! :)

Svar: Ja, visst är det någonting alldeles speciellt med folkdräkter. Roligt att du fått ärva en tornedalsdräkt! Hänger den mest i skåpet eller finns det tillfällen när du använder den?

Och du har helt rätt om den långa slutartiden som krävdes med de gamla kamerorna.
TIDSTJUVEN

#3 - Charlotta

Så fina dräkter och härliga blogginlägg! Mycket intressant att läsa. Håller med om att den blå munsaladräkten är väldigt vacker, men då jag inte gillar klarblått föredrar jag de mörkare dräkterna. Socklots är väldigt vacker också, fast jag är lite partisk 🙂

En sak jag lägger märke till är att kjolarna var hellång på dem som ursprungligen ägde dräkterna, men har för mig att du är ganska lång? Kvinnorna var väl sällan över 1.60 på den tiden..

Svar: Jag var tvungen att kika på Brages hemsida hur Socklots folkdräkt ser ut, och den var verkligen speciell med de lila inslagen. Vacker! :)

Vi reagerade på precis samma sak som du angående kjollängderna när vi såg de gamla bilderna. Både jag och Cecilia är närmare 180 cm långa, och på oss går kjolarna en bra bit upp på vaden. Enligt "allmänna regler" ska kjolens längd vara 15-20 cm från golvet, så de blir lite för korta på oss. Men intressant nog verkar ju längdreglerna ha varit lite annorlunda tidigare, åtminstone att döma av de gamla fotografierna.
TIDSTJUVEN

#4 - Sandra

Oj, visste inte heller att det fanns en mörk dräkt! Och då är min släkt från Munsala. Men så vacker den var o så fina bilder ni har tagit 😀

Svar: Tack så mycket! Den här mörka dräkten verkar vara något av en raritet.
TIDSTJUVEN

#5 - Ingela

Jag har aldrig riktigt tyckt om folkdräkter, men tack vare din fina presentation inser jag nu hur fina de faktiskt är. Svärmor hade tänkt sy en till mig - hon hade allt material klart - men jag min otacksamma själ tackade nej och sade att jag inte skulle få användning för den. Nu harmas jag.

#6 - Monika Pensar

Fint reportage! Vem gör sådana nuförtiden. Kunde tänka mig ha en mörk, eftersom jag har rötterna i Monå.

Tack för inlägget!

Monika på Ytterstholmen