Vill du berätta lite om förlovningen? Gick han ner på knä? Älskar romantiska historier ;)
Eftersom det bara är ett par dagar kvar till förlovningsfesten (på lördag, iiih!) tänkte jag att det passar ypperligt att ta upp Jessicas fråga som en dagens fråga här på bloggen idag. Jag har ju faktiskt inte berättat om hur det gick till när Mikael och jag förlovade oss, så det får bli kvällens godnattsaga. OBS! Varning för sötsliskigt inlägg. ;)
När vi valde ringarna
Vi hade pratat rätt länge om att förlova oss. Vi har snart varit tillsammans i fem år, och vi känner varandra utan och innan. Vi vet var vi har varandra, och vi vet att vi vill leva tillsammans. Allt annat vore otänkbart. Så en dag i somras när vi hade vägarna till Vasa passade vi på att kika in via guldsmedsaffären bredvid torget. Fnissande som två tonåringar som gör någonting olagligt provade vi ringar. Mikael hittade snabbt sin favoritring medan jag själv hittade tre stycken ringar som jag gillade. De var alla tre sinsemellan rätt lika, men med små detaljer som skilde dem åt. Det hela kändes som ett lite väl stort val just då, så personalen antecknade vilka som var våra favoriter och vi fick lappen med oss hem.
En vecka senare när Mikael skulle till Vasa hade han den lilla papperslappen med sig och besökte guldsmedsaffären en gång till. Jag hade lovat att han fick fria händer att välja en av favoriterna eftersom jag själv kunde tänka mig att bära vilken som helst av dem, så han fick alltså ta det slutgiltiga beslutet. Gissa om jag var nyfiken på vilken ring han valt!
Sedan väntade vi på att en passande förlovningsdag skulle uppenbara sig. Visst hade vi kunnat sätta på oss ringarna på direkten, men vi ville ändå att det skulle vara en alldeles speciell dag. Helgen därpå, när jag råkade ha min första och enda lediga helg på hela sommaren, förstod vi att det skulle vara vår förlovningshelg...
När han friade
Söndagen den 24 juli körde vi ut till min familjs villa i Vexala och gick ut på klipporna. Vi kunde inte valt en finare dag och plats för frieriet. Det var nästan vindstilla och lite disigt i luften. Både Mikael och jag var nervösa och pirriga. Vi kände oss så nykära och hela platsen nästan skälvde av spänning.
Vi gick ut på en av de största klipporna. På ena sidan om oss fanns skogen, och på den andra sidan fanns det öppna havet. Ingenstans syntes några andra människor. Det var bara vi. Där och då gick han, mitt livs kärlek, ner på knä. Och så sade han några väl valda ord innan han ställde den allra största och vackraste frågan, "Vill du gifta dig med mig?", samtidigt som han med darrande händer öppnade asken och den vackra ringen i vitguld och diamanter gnistrade till.
Jag svarade förstås ja, och fällde några tårar. Det var den finaste stunden i mitt liv.
När vi hade satt på oss ringarna tog vi några fina och knasiga bilder som minne av stunden. Sedan kalasade vi på vår medhavda picnick (ingen skumpa här inte, haha) innan vi tog ett dopp i havet. Av rädsla att förlora ringarna i havet redan vår första stund som nyförlovade tog vi av oss ringarna och lät dem ligga i asken under tiden. Vi konstaterade redan då att det kändes väldigt fel att ta av dem, om ens bara för en liten stund.
Resten av dagen ägnade vi åt att åka på turné till våra familjer för att avslöja den stora nyheten. Att se deras glada reaktioner när de upptäckte ringarna på våra fingrar var nästan lika spännande som förlovningen i sig. Men bara nästan. ♥