Att springa fem kilometer
Dags att köpa nya joggingskor! I maj går nämligen någonting så besynnerligt som Väriestejuoksu, alltså ett "Color Run", av stapeln i Vasa och jag har gått och blivit medlurad på spektaklet. Det är ett 5 kilometer långt lopp som springs för rolighetens skull, utan tid. Och vad är då det roliga? Jo, diverse hinder som man ska ta sig förbi och massvis med färg som man blir överöst av. Ingen vinner och ingen förlorar. Man behöver inte ens springa, utan det går lika bra att gå eller dansa om man så vill. Sedan är det färgfest vid mållinjen. Hur kul låter inte detta? :D
Haken är ju då bara att jag aldrig i mitt tjugoettåriga liv har sprungit så långt som fem kilometer. Någonsin. Jag skyller likt Christina på de förhatliga löptesten i högstadiet, för de sabbade verkligen min syn på löpning och träning totalt. Nåväl, idag hade jag inget annat val än att masa mig iväg till gymmet. Och hör och häpna, med mycket möda och en vilja av stål lyckades jag springa (och gå lite också förstås) FEM HELA KILOMETER. Helt otroligt! Det hade jag aldrig trott om mig själv ens för två år sedan. Efteråt var jag aningen död, men med tanke på att jag aldrig tidigare sprungit så långt så är jag verkligen helt grymt nöjd över min prestation. Det är helt otroligt vad man kan klara om man riktigt ger sig på det.
Mitt mål för våren är därmed att träna upp konditionen (låt oss också hoppas att knät håller) så pass att jag överlever mitt livs första lopp utan att svimma på mållinjen. Oh dear.
Kompisar och murmeldjur - vi syns väl på färgloppet?
