Julgransjakten
Så fort det ljusnade idag drog vi till skogs. Vi (eller jag kanske, hehe) har nämligen bestämt att vi ska ha en julgran här i lägenheten också. Annars blir det ingen riktig jul ju! Så idag begav vi oss alltså till skogs.
Jag har aldrig varit på julgransjakt med min käre pojkvän tidigare och jag hade väl föreställt mig att det skulle vara ungefär som att vara på julgransjakt med pappa. Det vill säga man tar traktorn till skogen, går en bit in i skogsbrynet, hittar en bra julgran som man hugger och tar med hem. Smärtfritt och över på en kvart. Oh well, riktigt så var det ju kanske inte att gå på julgransjakt med pojkvännen...
Först körde vi hundra kilometer* in i skogen med fyrhjulingen. Sedan gick vi dubbelt så långt till fots. Märk väl att det förstås var diken överallt och dem var man tvungen att hoppa över likt en gasell på savannen (med den skillnaden att jag inte är någon smidig gasell och att savannen i detta fall var en tätbevuxen skog full med lömska håligheter och... träd). Hittade vi mot förmodan en gran i passlig storlek var det alltid något fel på den, så då var det bara att gå hundra kilometer till.
Åh, jag glömde visst nämna att min pojkvän stegar lika snabbt som en älg genom skogen medan jag snubblar över ungefär varje sten som det bara är möjligt att snubbla över, som en annan vilsen näbbmus. Efter idag har pojkvännen därmed också en ny favoritimitation som han kör så fort han får chansen. "Maria trillar ner i ett oväntat hål i skogen, skriker som en get, snubblar och sätter sig i snön" heter den. Redan en klassiker.
Men vet ni, till sist hittade vi ändå en gran att ta med hem! Kanske inte den finaste granen i skogen, men likväl en gran. En riktig gran som doftar barr, kåda och segerns sötma. Success! Nu ska den bara kläs också... Håll tummarna för att det inte är någon kiwigran.
*Det kan hända att jag har missbedömt avstånden litegrann i detta blogginlägg. Geografi är som bekant inte min starka sida.
