Dagen då mamma skulle tvätta håret i snö
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det här med att lyckas ställa till det för sig är en egenskap som verkar gå i arv. Och jag har bevisligen fått den egenskapen av min mor.
Idag skulle hon färga håret, min mamma. Allt gick enligt planerna ända tills hon hade kletat hårfärgen i håret och skulle skölja av handskarna... Istället för att rinna vatten ur kranen när hon öppnade den kom det nämligen inget annat än ett ihåligt mullrande ljud - vattnet var borta! Så där stod hon alltså, min mamma, med en panikslagen blick, inget vatten och tjugo minuter kvar tills hårfärgen skulle sköljas ur håret.
Turligt nog är det vinter, så det var bara att ta till den enda logiska nödlösningen. Snö! Medan mamma letade fram kastruller och pytsor rusade jag alltså ut med en hink i högsta hugg för att samla in snö. Sedan var det bara att börja koka. Och koka. Och aldrig ville den där snön smälta. Vi höll på att kissa på oss av skratt medan vi stod och kokade snö på spisplattorna, värmde den i mikrovågsugnen och fantiserade om hur det skulle se ut när hälften av mammas hår trillade av till följd av den lilla hårfärgningskatastrofen.
Till sist hade vi ändå smält tillräckligt med snö för att kunna skölja bort hårfärgen (som hunnit vara tio minuter för länge i håret). Men just precis då mamma skulle doppa huvudet i snövattnet, då bubblade det förstås till i kranen och vattnet började rinna igen.
