Barn och blyghet

 
Vips så var det helg igen. Här har vi inga helgplaner alls den här veckan – vi ska bara vara hemma och ta det lugnt. Idag fick vi en riktig superstart på fredagen, då Nykarleby församlings föräldra-barngrupp för första gången ordnades här i vår lilla by idag. Så lyxigt att få komma ut och träffa andra daglediga föräldrar och barn "på hemmaplan" utan att någon i gänget själv behövde ställa till och bjuda in. 😄 
 
Amelie är väldigt blyg i sociala sammanhang för tillfället, så jag tänker att det är bra att komma ut och umgås med jämnåriga allt emellanåt. Vi har ju vår lilla mamma-barngrupp som vi brukar träffas med varje vecka också, så vi ska tro att Amelie och jag inte blir helt asociala här i vår hemmabubbla. 
 
Jag ser inget problem i att Amelie är blyg just nu, utan tänker att det är en helt normal egenskap hos ett barn (speciellt i hennes ålder) och något man bara får acceptera och ta på rätt sätt. Jag vill minnas att jag själv var rätt blyg som barn och har förstått att sambon också var det, och blyghet är ju som bekant en ärftlig egenskap. Ibland känns det som att dagens samhälle, där social kompetens värderas väldigt högt, ställer allt för höga och orimliga krav på barn. Barn ska inte behöva vara supersociala och ständigt ta för sig i sociala sammanhang när de bara är ett par år gamla om ni frågar mig. 
 
 
Min grundtanke är att alltid försöka hitta den där balansen i att uppmuntra barnet till att våga leka med andra men samtidigt bekräfta att det är okej att helst vilja vara med mamma eller pappa istället för att kasta sig in i leken också. Sedan gäller det att ha tålamod som förälder – att acceptera att man troligen först behöver stå vid sidan en stund för att barnet ska få ta in och läsa av situationen innan man går med och börjar umgås med folk. Det allra bästa är att vänta tills att barnet själv är redo och tar initiativ till att börja leka. 
 
Som förälder blir man förvånansvärt snabbt lyhörd för sitt barns behov, och jag tror att det bästa man kan göra är att bekräfta barnets känslor och bygga upp en grundtrygghet. 
 
 
Tänk att det ryms så mycket personlighet i en så liten människa. ❤
#1 - Anonym

Jag var också väldigt blyg som barn och mitt problem har väl varit att alla vuxna runt mig hade attityden att "de e helt normalt" och "hon växer ifrån det". Men jag var inte "bara" blyg, när jag passerat 20 blev jag diagnostiserad med socialt ångestsyndrom. Före det visste jag inte ens att diagnosen fanns eller att man kunde få hjälp för det. Kan förstå att det är svårt för en förälder att se skillnad på att ett barn är blygt eller har social ångest, men jag önskar att någon hade gjort något och att jag hade fått hjälp tidigare. Som barn förstår man ju inte att det är ångest man upplever, speciellt inte om man får höra "det är normalt att vara nervös" och "alla andra går igenom samma sak" så det krävs att någon vuxen ska se och förstå. Tack och lov tror jag att det finns mycket mer kunskap idag så att dagens barn förhoppningsvis inte ska behöva gå igenom lika mycket ångest som vår generation! Jag tror också att din tanke att låta saker ske på barnets villkor är bra, social exponering i trygg miljö :)

Svar: Åh, så ledsamt att läsa att din ångest inte togs på allvar under uppväxten utan misstolkades som blyghet. Men fint att du fått hjälp idag! <3

Jag tror absolut att du har rätt i att vi i dagens läge har bättre koll på ångestproblematik hos barn/ungdomar än när din och min generation växte upp. Framför allt är ångest inte alls lika tabu- och skambelagt längre, och jag tror och hoppas att steget till att söka hjälp när vardagen blir för svår därför också är lägre idag. Men det är verkligen en stor och viktig uppgift vi har som föräldrar att vara uppmärksamma på våra barns psykiska mående.
TIDSTJUVEN

#2 - Fina Christina

Ja, det är helt normalt att barn är lite fundersamma först och största delen av dem vill ändå se vad som är på gång innan de ger sig med. Jag skulle vara mer orolig för ett barn utan självbevarelsedrift och som bara ger sig in i allt utan att kolla läget först. Eller de barn som kan gå fram till vem som helst. Har fått se både och i mitt arbete med barn och det är verkligen intressant, men samtidigt också kan det vara jobbigt.. både för barn och vuxna. Oavsett, bra inlägg!

#3 - V

Jag har fått höra verkligen hela mitt liv ända från dagis att jag är blyg och kommer att växa ifrån det när jag är äldre. Idag är jag 24 år (ser dock ut att vara mycket yngre lol) och jag är fortfarande lika blyg. Det är väldigt tröttsamt att hela tiden få höra att man är blyg och att man borde prata mer. Jag är även trött på att alla borde vara utåtriktade och sociala. Vi alla är olika! Men självklart är det alltid bra att träna på att vara bland folk och prata med andra. Vissa växer ifrån det, vissa aldrig.

#4 - V

Jag älskar din frisyr på bilderna. Du passar verkligen så bra i den!

Svar: Tack så mycket! Så snällt sagt <3
TIDSTJUVEN