2020-10-15 | 12:18:00

En annan typ av graviditet

 
Skillnaden mellan första och andra graviditeten är markant. Under förra graviditeten hade jag stenkoll på vilken gravidvecka OCH dag jag var i, och jag väntade alltid med spänning på att det skulle byta vecka i gravidappen så att jag skulle få läsa allt om vad som hände i fosterutvecklingen i just den veckan. Tiden gick så lååångsamt. Nu har jag absolut ingen koll alls på vilken gravidvecka jag är i om jag inte tjuvkollar appen, och det är tur om jag över huvud taget kommer på att läsa den där utvecklingstexten innan det hunnit byta vecka igen. Dagarna och veckorna flyger iväg i en himla fart eftersom man inte riktigt hinner stanna upp och reflektera, och idag säger appen att jag redan är i vecka 18 (17+4). 
 
Igår kväll när jag hade slängt mig på soffan för att pusta ut efter dagens drabbningar var det en viss liten någon som ville göra sig påmind om att hen faktiskt också existerar genom att fladdra till riktigt ordentligt i magen. Världens mysigaste känsla, och något som jag verkligen har längtat efter att få känna igen. 😍 
  
 
Den största skillnaden mellan graviditet ett och två är väl också att vi vet mycket bättre vad som väntar den här gången – vad det innebär att få ett barn i familjen. Samtidigt vet vi också att det kommer vara helt annorlunda den här gången. Och mycket av mina och sambons tankar och funderingar kretsar just nu kring hur livet kommer förändras när vi går från ett barn till två.
 
 
Min största rädsla är att jag ska försumma Amelie när barn nummer två kommer, i och med att hon måste börja dela min tid och uppmärksamhet med någon annan. Hon kommer ju fortfarande att vara väldigt liten när bebisen föds (åldersskillnaden blir 2 år och 3 månader) och liten ska hon också få vara. På något vis är det svårt att föreställa sig hur man som förälder plötsligt ska kunna räcka till för två små människors behov när det ibland känns svårt att ens vara tillräcklig för en. Det är också svårt att föreställa sig om det faktiskt är möjligt att älska en till liten person lika mycket som man älskar sin förstfödda. Det här är säkert tankar som de flesta blivande tvåbarnsföräldrar känner igen sig i?
 
 
I övrigt rullar den här graviditeten på rätt obemärkt. Jag har precis som förra gången varit rätt skonad från jobbiga gravidkrämpor, och det enda jag känner att jag lidit av är tröttheten. 😴 Jag kan inte minnas att jag var så här trött så här långt in på den förra graviditeten, men då hade jag ju inte heller någon annan än mig själv att tänka på och kunde ta det lugnt och vila hela eftermiddagen och kvällen om jag så ville efter jobbet. Nu märks det verkligen att nattsömnen är hackig och dagsvilan inte direkt existerar. Tack och lov är jag ju ändå vårdledig och får planera våra hemmadagar som jag själv vill. Att människor som har småbarn, är gravida OCH jobbar samtidigt klarar sig levande ut på andra sidan är verkligen otroligt. 
 
 
Jag märker att det är allt för länge sedan jag bloggade sist, för jag har så mycket jag skulle vilja skriva om att tankarna flyger än hit och än dit och det här inlägget blir väldigt spretigt. Kanske det är lika bra att jag avslutar så här den här gången, så fortsätter jag en annan gång. 😅
 
Bilderna i inlägget är från imorse. Inatt kom den första frosten här hos oss och det var så fint när solen gick upp över det gnistrande frosttäcket att jag inte kunde låta bli att smyga ut en snabbis för att ta några bilder före frosten försvann. Efter de senaste veckornas idoga regnande är man verkligen svältfödd på vackert väder. 

Finheter
Fina Christina

Det där satt jag senast igår och funderade på, hur i all världen man ska få rum i hjärtat att älska en till liten person nångång. Samtidigt som jag vet att det finns plats, men ändå.. Å ja, den där tiden också, hohho.

Svar: Ja, det känns så otroligt. Men samtidigt är jag likt dig övertygad om att det finns plats i hjärtat. <3 Och vardagen lyckas man på något vis alltid anpassa enligt nya livssituationer. Det är säkert en form av (hälsosam) mognadsprocess att fundera på den här typen av frågor.
TIDSTJUVEN

2020-10-15 | 12:55:27 | http://finachristina.fi
Sara

Känner igen mycket (eller typ alla) tankar! (För mig) var det nog ganska tufft i början att känna att man inte riktigt räckte på något plan eller för någon (tvåbarnschocken). Men det har nog jämnat ut sig med tiden, faktiskt. Länge sedan jag faktiskt känt att jag inte räcker till någondera syskon! Började faktiskt nu fundera att det är jättelänge sen jag ens tänkt tanken att jag brukade tänka sådär att man inte vet om man kan älska en till lika mycket. För sen när andra barnet är där blir det nog hur naturligt som helst att älska båda, och antagligen ännu fler 😅😍 Man behöver liksom inte dela på sin kärlek utan det blir bara mera av den varan! ❤️

Svar: Den där tvåbarnschocken som du skriver om är väl kanske oundviklig, hur mycket man än försöker förbereda sig på hur det kommer bli. Härligt att höra att du verkligen landat i rollen som tvåbarnsmamma nu! Ååh, jag blev riktigt tårögd och varm i hjärtat av din kommentar. Skyller på hormonerna, hehe. <3
TIDSTJUVEN

2020-10-15 | 21:08:06 | http://www.saraholtkamp.fi/blogg
mammatillmirakel.blogg.se

Åhh vilken mysig känsla med fadder i magen. Önskar att man går uppleva det mer om det blir ett barn till. Hade tyvärr i min graviditet moderkakan i framvägg och födde i v 26 så det blev inte så mycket rörelse men var också en sån som förväntansfullt tittade i appen varje vecka. Stor kram

Svar: Men oj, vilken upplevelse ni har varit med om! Underbart att läsa att allting gick så bra ändå, trots en extremt tidig förlossning. Vilken fantastisk sjukvård vi har! Jag kikade in på din blogg och lillkillen är ju bara så söt. :') Kram och stort grattis!
TIDSTJUVEN

2020-10-16 | 01:39:23 | http://mammatillmirakel.blogg.se/
Kommentera:
Kom ihåg mig?