Social distansering eller helt vanlig torsdag

Med de rådande kraven om social distansering är det många som tvingas ställa om sina liv totalt. Hos oss är social distansering uppenbarligen vårt vanliga levnadssätt, för den enda förändringen vi rent praktiskt märker av är att mamma-barnträffarna är inhiberade på obestämd framtid. I övrigt rullar vardagen på som vanligt. I förrgår passade jag på att ha kameran framme, så jag tänkte att ni får hänga med på en helt vanlig torsdag i vårt liv nu. En torsdag som lika gärna kunde ha varit en onsdag, måndag eller lördag i hemma-bubblan. 
 
 
Vi stiger vanligen upp någon gång runt 8, men just den här dagen ansåg Amelie att det var hög tid att stiga upp när klockan var kvart över 7. Frukosten inleds alltid med en tallrik gröt åt Amelie, och när den är uppäten fortsätter hon med en smörgås, medan pappan och jag dricker kaffe och äter vår frukost. När pappan i huset gått ut brukar Amelie och jag ringa mormor och morfar via videosamtal. 
 
 
När frukosten är undanstädad bäddar vi sängarna, sorterar tvätt och sätter igång tvättmaskinen. Amelie är gladeligen med på alla sysslor och vet precis i vilken ordning allt ska göras. Tvättmaskinen är hennes expertområde. 
 
 
Sedan förflyttar vi oss till lekrummet där vi läser böcker, bygger torn, bygger med Duplo, leker med dockorna eller vad vi nu än hittar på. Eller så ritar vi eller pysslar. Eller leker kurragömma i hela huset. 
 
 
Småningom klär vi på oss ytterkläderna och går ut. Kaninerna ska skötas oavsett väder, så vi har alltid en orsak att pallra oss utanför dörren redan på förmiddagarna. 
 
 
Vi är oftast ute i närmare en timme före lunch och gungar, leker med katterna, plockar pinnar och spanar efter grannhunden. Amelie saknar snön och jag ser fram emot sommarvärmen, men trots att det inte finns sådär jättemycket att göra ute på gården just nu är det ändå alltid spännande att vara utomhus. 
 
 
I torsdags skulle pappan på ett ärende till grannbyn, så Amelie och jag hängde med i bilen för att få lite miljöombyte. Det var tydligen så tungt att vara till Jeppo att hon somnade på vägen hem. Sedan fortsatte hon att sova på hallgolvet när jag burit in henne. 😅
 
 
Medan barnet tupplurade på golvet fixade jag lunchen. Den var snabbfixad eftersom vi hade kycklingsoppa att värma från dagen innnan. Amelies portion åkte ner i lökhacken med en skvätt mjölk. Tupperwares lökhack är verkligen det bästa lifehacket en småbarnsförälder kan ha – den funkar till allt! 
 
 
Det känns verkligen praktiskt att Amelie kan äta i princip all mat som vi vuxna äter nu, så man slipper det där krånglet med att fixa något eget till henne. Fram till året är hon till typ 80% uppfödd på burkmat, för det där med att hålla på och koka och frysa in babymat var inte min grej. 
 
 
Efter lunch är det sovdags. Oftast somnar Amelie redan när man klär på henne ytterkläderna (allra senast stänger hon ögonen när man skjutsar ut vagnen på trappan). Så också denna dag. 
 
 
Sedan väntar allt mellan 1,5 och 3 timmar "egentid" för min del. Jag brukar klicka igång radion eller en podcast (i torsdags hade jag ett olyssnat avsnitt av Ted & Kaj-podden som väntade) och så fixar jag undan allt sådant som inte går att göra med en ettåring som medhjälpare. Typ plocka ur och i diskmaskinen, skura toaletten och så vidare. I något skede landar jag sedan alltid på soffan och slösar bort resten av tiden med att scrolla på Instagram och Facebook, läsa bloggar eller chatta med kompisar. Idag ägnar jag tiden åt att skriva det här blogginlägget. 
 
 
Vips vaknar barnet igen. Hinner vi brukar vi passa på att baka någon god vuxenkaka till kaffet om det inte finns kvar något sedan tidigare och så skär vi alltid upp lite frukt. Apelsin och banan är Amelies favoriter. Pappan och farfarn som jobbar tillsammans ute på gården kommer in på kaffe/mellanmål med Amelie och mig varje dag, så tills dess dukar vi bordet och spanar efter dem i fönstret. 
 
 
En återkommande programpunkt under dagarna är förstås också att sköta katterna. Med tre katter är det alltid någon av dem som ska släppas in eller ut, matas eller gullas med. 
 
 
Ibland undrar jag om inte Amelie tror att hon också är en katt, så mycket som hon umgås med dem om dagarna. 
 
 
Sedan går vi ofta ut igen (ack, detta eviga av- och påklädande!). Just i torsdags gick vi på promenad och spanade på traktorer. 
 
 
Särskilt många traktorer såg vi inte, men däremot hittade vi ett vårtecken. Videkissor!
 
 
När vi kommer in igen är det dags att börja förbereda middagen. Ibland när jag lagar mat tänker jag på tiden när jag bodde ensam i min studielägenhet och kokade potatis max två gånger i året. Nu står en potatiskastrull på spisen minst fyra gånger i veckan. 😂 Skalet sparas förstås alltid åt kaninerna. 
 
 
Under tiden som jag fixar maten ska Amelie helst se allt som sker (= vara i famnen), vilket inte är det lättaste. I sällsynta fall kan hon sitta och "koka" i en egen kastrull på golvet eller underhålla sig själv med någon leksak men oftast får jag balansera henne på höften samtidigt som jag lagar mat. 😅 Snälla säg att jag inte är den enda föräldern som har det så? I torsdags var dock pappan inne, så han fick vara sångledare och Amelie var nöjd. 
 

Vid 18 äter vi middag. Potatis och köttfärslimpa blev torsdagens fantastiskt kulinariska upplevelse. Amelie vill gärna ha en egen sked som hon övar på att äta med, och sedan plockar hon i sig bröd, ost eller någon annan fingermat när portionen är uppäten. 
 
 
Därefter väntar förstås ännu mer lek. Och hundra böcker som ska läsas. 
 
 
Och så lite Babyloonz på tv:n ibland, till barnets stora glädje. 
 
 
För min del vankades distanskaffe med Tantona i torsdags. Tänk så tacksamt att ha sina kompisar bara ett knapptryck bort hela tiden. Med jämna mellanrum kikade katter in i någon av rutorna och Amelie kom genast springande för att spana in dem. 
 
 
Och när klockan sedan slår åtta är det dags för kvällsgröt för lilla fröken, följt av våra sedvanliga kvällsrutiner. När barnet somnat någon gång runt nio brukar pappan och jag plocka undan det värsta av bombnedslaget som uppstått under dagen och sedan bänka oss i soffan framför en tv-serie. Och så har ännu en dag i livet passerat. 
#1 - Marre

Det här med att vilja bli buren av förälder vid matlagning känns ju igen 😂 Har ni provat ergonomisk sele på ryggen? Säger inte att det funkar för alla, men vi har haft nytta av det 😊

Svar: Skönt att det inte bara är här hos oss som det är så 🤭 Hmm, jag undrar om hon skulle vara nöjd att sitta på ryggen... Då skyms ju sikten, liksom. Men kanske värt att testa ändå.
TIDSTJUVEN

#2 - birgitmaria

Men det var ju en alldeles förträfflig dag! Småbarnslivet är längesen för min del, men jag har också lagat mat med ett barn på höften :-)
Ute är ju alltid bra!
Och ni verkar ju bo jättefint!

Svar: Tack så mycket för kommentaren och de fina orden! :) Det är ju förstås positivt att barn är nyfikna på vad som händer i köket och vill hjälpa till - och så blir man väldigt stark i armarna som förälder. :D
TIDSTJUVEN