Att väcka ett barns läsglädje

 

 

Jag har själv sålänge jag kan minnas älskat böcker. Den bästa bokslukaråldern hade jag i slutet av lågstadiet och genom hela högstadiet. Då läste jag minst en bok i veckan och älskade att dyka ner i böckernas magiska värld. Jag tror att läsningen har format mig väldigt mycket som människa och jag vet med säkerhet att den har lärt mig mycket som jag haft nytta av i livet. Sambon å sin sida har aldrig fastnat för eller tyckt om läsningen på samma sätt, och med vitt skilda läsbakgrunder enades vi snabbt om att när vi blir föräldrar vill vi försöka ge vårt barn läsglädje. Nu läser vi båda massor. Ja, det blir nog minst femton böcker om dagen...

 

Att ha en ettåring i huset innebär att man spenderar väldigt mycket tid i lekrummet om dagarna. Och nio gånger av tio när vi går in i lekrummet börjar Amelie med att dra ut en bok ur hyllan, komma och sätta sig i famnen och vänta på att man ska börja läsa. Hon älskar att bläddra i böcker, utforska vad de innehåller, peka på bilderna, härma det man säger och lyssna på berättelser. Vi läser allt från pekböcker till sagoböcker. Sjunger sånger med rörelser, läser rim och ramsor och kastar oss in i äventyr. Läsningen innefattar väldigt mycket. I Amelies värld är böckerna precis lika roliga som andra leksaker just nu, och det är precis den läsglädjen som vi hoppas att ska hålla i sig i många år framöver. 

 

 

 

 

Vi, både sambon och jag, har läst väldigt mycket för Amelie sedan hon var bara någon månad gammal. Vi har alltid låtit böcker vara synliga och tillgängliga – på en sådan höjd att hon själv kan nå dem (absolut inte gömda någonstans högt upp!). Nu är hon ett år och en månad, och har redan flera favoritböcker som hon vill läsa många gånger varje dag och lyckligt springer och hämtar när man frågar om vi ska läsa en bok. Att Amelie själv har tillgång till böckerna innebär förstås att favoriterna blivit lite skamfilade i hörnen och tejpade här och där, men det är en världslig sak om man ser till vilka positiva effekter läsningen ger. 

 

 

 

 

Lässtunder kan skapas överallt – inte bara i lekrummet eller i form av en godnattsaga. Vi har till exempel två böcker som ofta är med vid maten. Den ena är en pekbok och den andra kom i mammalådan och är så sönderläst och impregnerad av gröt att den borde ha kastats för länge sedan. Men en favoritbok kastar man inte oavsett hur skruttig den blir. Boken i sig är inte märkvärdig, men vi har en hel arsenal av sånger som på något vänster har börjat höra ihop med bilderna i boken. Uppe i hörnet på en sida finns ett litet hus som man knappt ens ser, och när Amelie pekar på det där lilla huset ska man sjunga "I ett hus vid skogens slut". På en annan sida finns ett fartyg och där ska man sjunga "En liten båt". Böcker innebär helt enkelt så mycket mer än bara det skrivna ordet. Via böckerna sker kommunikation, språkutveckling och inlärning.

 

Det är verkligen spännande att få följa med hur ett barn lär sig saker och plötsligt har jag också fått en helt ny förståelse för hur viktiga stödtecken kan vara när talet ännu inte är helt utvecklat. Genom böckerna har vi omedvetet skapat egna stödtecken för saker och ting. I en bok som vi ofta brukar läsa får en apa en apelsin i huvudet när man lyfter på en flik, och då har jag flera gånger sagt "Pang, en apelsin i huvudet" och slagit med handen i mitt huvud när Amelie har pekat på den bilden. En dag när vi läste en helt annan bok pekade Amelie på en apelsin, tittade på mig och slog med handen i sitt huvud precis sådär som jag brukar göra. Och sedan dess är tecknet för apelsin (ett ord som hon ännu inte kan säga) att slå med handen i huvudet. Så himla häftigt! 

 

 

 

 

 

Om Amelies intresse för böcker håller i sig framöver vet jag förstås inte. Men att se hur hon satte sig med Vem ska trösta knyttet?-boken i famnen och "högläste" häromdagen, det värmde mitt mammahjärta. Underbara unge. ❤