Förlovningsfest i sommarkvällen
I lördags vankades det kärleksfest. Bästa sortens fest!
Historien börjar på nyårsafton. Det var nämligen så att vi då var bjudna till våra vänner Sofie och Basti på middag tillsammans med resten av kompisgänget. Amelie var beräknad till den tjugoåttonde december och jag var fast besluten om att sambon och jag skulle gå på nyårsmiddagen för att få tiden att gå lite snabbare ifall vi ännu var hemma då. Men så kom ju barnet prick på beräknat datum och på nyårsafton låg vi och myste med en nykläckt bebis i familjerummet på BB. 😊
På kvällen plingade det till i telefonen och ett meddelande från våra vänner på nyårsfesten väntade. Det var en gott nytt år-hälsning bestående av en gruppbild. Kompisgänget poserade lyckligt... och i blickfånget fanns Sofies vänstra hand. Med en ring på ringfingret! 😍 Nyförlöst och hormonell som jag var började jag förstås storgråta av lycka i sjukhussängen. Kärlek är verkligen det finaste som finns!
Festdags i partytältet!
Bara glada miner runt borden.
De (relativt) nyförlovade tu.
Kan ni tro att de här bilderna är tagna halva elva på kvällen?
Sommarkvällar och förlovningsfester gör en så lycklig.
Här gör vi konst.
I lördags var det alltså äntligen dags att få fira förlovningen. Jag var minst sagt nervös, för jag skulle för första gången inte ha med mig Amelie under kvällen. Med knappa tre kilometer från festplatsen hem kändes det smidigast så, och min mamma som skulle sköta under kvällen försäkrade mig om att hon ringer genast om det blir kris, och i annat fall kommer jag hem och ammar och nattar barnet senast nio. Gissa hur många "Går det bra?"-meddelanden jag ändå skickade mellan klockan sex och nio? 😂 Varje gång försäkrade min mamma mig om att det gick alldeles bra på hemmafronten, men det där med att slappna av och lita på att allt är under kontroll var minsann svårt.
Vid nio susade jag hem i ilfart och förväntade mig att mötas av en gallskrikande hungrig bebis, men istället möttes jag av en glad mormor och en lika glad och nöjd bebis som haft det så roligt tillsammans. Amelie hade uppenbarligen inte ens märkt att jag varit borta. Hon åt inför natten och somnade snabbt i sitt babynest och min mamma försäkrade än en gång att hon ringer mig direkt om det blir kris och schasade sedan iväg mig. Något oroligt begav jag mig tillbaka till festen. Krismeddelandena lyste med sin frånvaro och kvällen blev så rolig. När jag kom hem någon gång efter tolv sov Amelie fortfarande lika bra som hon hade gjort när jag for. Helt otroligt!
Vi hade förberett ett par lekar inför festen.
Först den klassiska påståendeleken där paret ska gissa vad gästerna som står upp har gemensamt.
Och så "whisper challenge" där parets förmåga att förstå vad den andra säger testas.
Sofie och Basti var nästan för skickliga så till bröllopet får vi nog hitta på svårare lekar. 😉
Det där med att inte ha barnet med sig under en hel kväll var verkligen underligt. Det kändes som att leva dubbelliv. Men oj så roligt att få komma ut och vara Maria och inte bara mamma under ett par timmar för omväxlings skull. Jag hade nästan glömt bort hur roligt det är att umgås med kompisarna utan att ha ett barn med sig. Men nog var det ju mysigt att åka hem och somna bredvid barnet sedan efteråt. ❤
Midnattspromenad med fina vänner är guld.
Nu är det verkligen sommar!