Det första leendet
Vartefter dagarna går blir de vakna perioderna längre och mer aktiva. Stora blå ögon kikar nyfiket på omgivningen, spanar in färger och fäster blicken på ansikten. Vid niotiden på kvällarna brukar vakenheten vara som mest på topp – jag tror minsann att barnet är en kvällsmänniska precis som sin mor.
I förrgår satt vi som vanligt och myste i soffan medan någon serie rullade på TV:n i bakgrunden. Det kvällspigga barnet låg i min famn och lyssnade uppmärksamt när jag pratade med henne om hur fin hon är, hur glada vi är över att hon kommit till oss och hur hon så gärna får bo med oss tills hon är minst 25. Lääänge hade vi ögonkontakt och bara gosade och myste. Och så plötsligt hände det; mungiporna på det lilla barnet formades till ett alldeles tydligt och genuint leende och hela ansiktet strålade samtidigt som hon såg mig i ögonen.
Det första leendet. Ingen reflex eller nervryckning, utan ett alldeles äkta och socialt leende. Mitt hjärta smälte. Vilken upplevelse!
I den stunden slog det mig hur mycket magiskt vi har framför oss som föräldrar. Alla dessa första-händelser som vi ska få uppleva under de kommande åren. Första gången hon vänder sig från rygg till mage, första orden, första stegen... Tänk att just vi får följa den här nya lilla människans utveckling. Tänk att det är vi som har det stora ansvaret att skapa en trygg barndom för henne. Vilket ansvar och vilken lycka. ❤