2019-02-26 | 17:40:00

En småbarnsförälders actionfyllda vardag

  
Vissa dagar är lite mer dramatiska än andra och ibland känns småbarnslivet nästan som en actionfilm. Förra veckan till exempel, då ringde sambon flåsande till grannarna och hojtade om att det är kris och att han snabbt behöver låna en bil. Så fort han fått bilnycklarna i handen gasade han iväg från gården... 
 
Det började som en helt vanlig vardag. Var det kanske rent av en måndag? Vi hade ätit lunch och sambon skulle för ovanlighetens skull följa med ut på vagnpromenad. Lilltjejen hade hunnit somna innan det var dags att gå och hon sov så djupt att hon inte vaknade varken vid påklädningen eller när vi satte ner henne i vagnen. Allt var frid och fröjd. Vi tog med babylarmet och för säkerhets skull satte vi också med en extra blöja i vagnen för att kunna svänga in hos vännerna på kaffe på hemvägen. Eftersom det var en solig och fin dag bestämde vi oss för att gå på en lite längre promenad än vanligt.
 
 
När vi gått ungefär två kilometer stötte vi på en bekant. Vi stannade för att prata och när vagnen slutade rulla märkte förstås den lilla vagnresenären det och vaknade. Nåja, ingen fara med den saken; det brukar bara vara att stoppa nappen i munnen på henne så somnar hon lyckligt om på fem sekunder. Jag lutade mig in i vagnen för att leta reda på nappen som oftast ligger någonstans i huvudändan när den trillat ur munnen på henne. Efter en stunds letande till tonerna av en ledsen liten vagnresenär insåg jag till min fasa vad som hänt... Vi hade glömt nappen hemma! Hon hade somnat utan napp i munnen och vi hade alldeles glömt att sätta med den i vagnen. Babylarm, blöja och till och med en spytrasa hade vi med oss. Men ingen napp. 
 
 
Kanske hon slutar skrika och somnar på nytt bara vi fortsätter gå, tänkte vi. Och för säkerhets skull vände vi riktning och styrde kosan hemåt istället för att gå en längre rutt. Nå, skrikandet avtog förstås inte utan eskalerade snabbt i styrka till ett rent crescendo av nappavsaknadsgråt. Jag skumpade och svängde med vagnen lite extra för att söva henne, men skriket var ett faktum. Goda råd var dyra och sambon fick helt enkelt dra det kortaste strået och börja springa hemåt för att hämta nappen. Som tur var det inte så halt, så han kutade iväg och jag fortsatte skrikfärden med vagnen i lite snabbare tempo än tidigare.
 
Efter sisådär sju minuter – som snarare kändes som femton timmar med en gallskrikande unge ute på landsvägen – kom sambon emot oss i en bil. En bil som inte är vår. 😅 Han hade rusat in till våra vänner på vägen, sprungit ut igen så fort han fått en bilnyckel i handen, hoppat i bilen och kört den sista kilometern hem i ilfart för att hämta nappen som låg kvar på soffbordet där vi lämnat den när vi satte ytterkläderna på barnet. 
 
 
Tur att våra vänner också har barn och därmed full förståelse för dylika nödsituationer. Och barnet, ja hon tystnade förstås och somnade om så fort hon fick nappen i munnen. Slutet gott, allting gott. 😁
 
Foton: Rebecka Hägert.

Finheter
Annie

Haha åhh vad jobbigt men vilken kul historia det blev! <3

2019-02-26 | 20:13:31 | http://www.narannie.se/
ellenlundis

Oj oj. Vilken napp - äventyr 😆 Tur att flickan blev lugn sen. Fina ni är 🇫🇮🇸🇪 Alla tre!

2019-03-03 | 08:21:57 | http://finlandsgullet.wordpress.com/
-

Hej! Du som brukar fota porträtt kanske har några tips på fotoplatser i Vasa för porträtt fotografering? Tack på förhand för svar :)

Svar: Hej! Jag ska fundera lite och återkommer med svar :)
TIDSTJUVEN

2019-03-04 | 19:53:56
Simone

haha! :D log genom hela inlägget! paniken och tunga känslan då bebisen skriker och inget hjälper! :( jag har tänkt på de föräldrar som har bebisar som inte vill ha napp, HUR gör de då barnet skriker?! Dexter tar ju också napp som tur :D

2019-03-14 | 09:50:06 | http://www.simoneenvall.com
Kommentera:
Kom ihåg mig?