Balansgången på sociala medier
Att blogga före och under graviditeten var enkelt. Det fanns alltid något att skriva om, och det var bara jag själv som satte gränser för vad jag ville och inte ville dela med mig av. Nu som nybliven förälder med en snart-sjuveckorsbebis finns det ännu mer att skriva om, men plötsligt är det inte alls lika enkelt att blogga eller instagramma längre. Nu är det inte bara jag själv som sätter gränserna för vad jag delar, utan nu finns det ju en till person att ta i beaktande.
Som förälder är man världens stoltaste över sitt lilla barn och vill gärna att hela världen ska få se hur gulligt och duktigt det är. Men samtidigt vill man bara skydda det från världen och alla elakheter som kan finnas där... stänga in sig i sin egna trygga bubbla och inte släppa in några utomstående. Ni andra som har barn förstår säkert hur jag menar? Man är skörare än man var tidigare samtidigt som man är starkare än någonsin förut.
Jag älskar ju att blogga om livet så som det är, att ha kontakt med er som läser och kunna kika tillbaka i arkivet. Men samtidigt vill jag inte att barnet ska behöva skämmas i framtiden över sin bloggande morsa och de bilder som finns publicerade på olika sociala medier. Det är en balansgång helt enkelt och på sistone har jag känt att jag hellre inte publicerar någonting alls än behöver tänka både en och tio gånger före jag trycker på publicera. Och ja, amningshjärnan gör ju inte direkt att man är sitt skarpaste jag heller...
Jag tror att det här är en övergående fas och att jag bara måste landa lite mer i allt det nya innan jag känner mig helt bekväm i närvaron på sociala medier igen.
I övrigt rullar vardagen på. Vi går på kaffe med andra föräldrar och barn, kokar nappsoppor och vanliga soppor, går på promenader, tvättar spytrasor och byter blöjor.
...och plötsligt har barnet börjat trivas i bärselen och med två händer fria går saker och ting hemmavid lite smidigare än förut.
Men nog är det roligt att få komma ut bland folk i icke-babyrelaterade sammanhang mellan varven också! I lördags packade vi med oss Emmaljungan och begav oss till Botniahallen där den årliga riksskinnutställningen ordnades. Det gick hur smidigt som helst – familjens yngsta medlem sov från att vi startade hemifrån och ända tills det var dags att åka hem igen.
Ja, och så hann vi med ett besök till rådgivningen för besiktning av både mor och dotter förra veckan också. Vi fick godkänt båda två.
Och nu trycker jag på publicera här innan jag börjar tänka för mycket igen och raderar alltihop. En liten uppdatering blev det i alla fall, även om jag i slutändan bara la upp hälften av de bilder jag från början hade tänkt.
