2019-02-13 | 19:03:00

Balansgången på sociala medier

 
Att blogga före och under graviditeten var enkelt. Det fanns alltid något att skriva om, och det var bara jag själv som satte gränser för vad jag ville och inte ville dela med mig av. Nu som nybliven förälder med en snart-sjuveckorsbebis finns det ännu mer att skriva om, men plötsligt är det inte alls lika enkelt att blogga eller instagramma längre. Nu är det inte bara jag själv som sätter gränserna för vad jag delar, utan nu finns det ju en till person att ta i beaktande.
 
Som förälder är man världens stoltaste över sitt lilla barn och vill gärna att hela världen ska få se hur gulligt och duktigt det är. Men samtidigt vill man bara skydda det från världen och alla elakheter som kan finnas där... stänga in sig i sin egna trygga bubbla och inte släppa in några utomstående. Ni andra som har barn förstår säkert hur jag menar? Man är skörare än man var tidigare samtidigt som man är starkare än någonsin förut. 
 
Jag älskar ju att blogga om livet så som det är, att ha kontakt med er som läser och kunna kika tillbaka i arkivet. Men samtidigt vill jag inte att barnet ska behöva skämmas i framtiden över sin bloggande morsa och de bilder som finns publicerade på olika sociala medier. Det är en balansgång helt enkelt och på sistone har jag känt att jag hellre inte publicerar någonting alls än behöver tänka både en och tio gånger före jag trycker på publicera. Och ja, amningshjärnan gör ju inte direkt att man är sitt skarpaste jag heller...
 
Jag tror att det här är en övergående fas och att jag bara måste landa lite mer i allt det nya innan jag känner mig helt bekväm i närvaron på sociala medier igen. 
  
 
I övrigt rullar vardagen på. Vi går på kaffe med andra föräldrar och barn, kokar nappsoppor och vanliga soppor, går på promenader, tvättar spytrasor och byter blöjor. 
 
 
...och plötsligt har barnet börjat trivas i bärselen och med två händer fria går saker och ting hemmavid lite smidigare än förut.
 
 
Förra veckan tog vi till och med steget ur bekvämlighetszonen och packade skötväskan för att åka någon annanstans än bara till mor- eller farföräldrarna eller rådgivningen. Det kändes nästan lite kriminellt att vandra runt i Prisma med babyskyddet i kundvagnen och att rusa in till Lindex och Kappahl medan sambon och en sovande baby väntade i bilen. 
 
 
Men nog är det roligt att få komma ut bland folk i icke-babyrelaterade sammanhang mellan varven också! I lördags packade vi med oss Emmaljungan och begav oss till Botniahallen där den årliga riksskinnutställningen ordnades. Det gick hur smidigt som helst – familjens yngsta medlem sov från att vi startade hemifrån och ända tills det var dags att åka hem igen. 
 
 
Ja, och så hann vi med ett besök till rådgivningen för besiktning av både mor och dotter förra veckan också. Vi fick godkänt båda två.
 
 
Och nu trycker jag på publicera här innan jag börjar tänka för mycket igen och raderar alltihop. En liten uppdatering blev det i alla fall, även om jag i slutändan bara la upp hälften av de bilder jag från början hade tänkt. 

Finheter
Jenni

Jo, de är svårt det där med att veta vad som är 'okej' att publicera om sitt barn och inte... Jag hade ju gärna bloggar och pratat mera om situationen varför Neo föddes med kejsarsnitt i Helsingfors och mera ingående i blogginlägget där jag skrev att vi inte visste om han skulle överleva, men eftersom jag själv inte skulle vilja att hela min sjukdomshistoria finns ute på nätet så tänkte jag att då får han berätta sen själv om han vill.
Sen har vi sagt åt våra släktingar att vi inte vill att de publicerar bilder på våra barn på nätet, om vi vill visa dem gör vi det själv(jag tänker att de lätt kan gå "överstyr" om alla får göra det)... och jag har ju nu först börjat visa Neo lite lite i mina vloggar :) De e svårt att veta då vi själva int e födda i den generationen att våra föräldrar sku hadd kuna ladda upp å sprida bilder å texter om oss öppet på internet... :)

2019-02-13 | 19:29:15 | http://jennivillanen.fi
När Annie fotograferar på Gotland

Det är ett så intressant ämne, med vad man "bör" publicera om sitt barn och inte. Alla gör vad som känns bäst för sig själva, men man bör ju i alla fall fundera över det här innan man publicerar någonting på nätet, om barn såväl som vuxna. Nu vill jag bara framföra mina tankar kring ämnet, och det är helt personliga åsikter. Jag är fotograf och blir mamma i april, om allt går vägen. Jag har bloggat till och från sedan 2012 eller så men bara för min egen skull.

Varken jag eller sambon bryr oss om vad som finns på oss där ute. Vi är inte med på bilder som vi upplever stötande. Då skulle det säkert vara mer pinsamt med bilder från ungdomen, alla jäkla selfies som då henne "egobilder". Dem är ju pinsamma och fula om något!

Som fotograf tycker jag att det är bra att vi tar fler bilder idag. Det är lätt att glömma att dokumentera livet. Sociala medier får oss att dokumentera vardagen och det tror jag egentligen bara är bra. Framtida generationer kommer kunna se tillbaka på ett helt annat sätt än vad t ex våra föräldrar kunde göra på sina föregående generationer, när knappt enstaka bilder och ännu färre texter existerade. Sedan tycker jag att många, särskilt unga kvinnor, använder sociala media på ett ganska skadligt sätt, för att boosta sina egon och få kommentarer om sitt utseende. Något som egentligen är helt irrelevant i livet. Jag undrar hur många som kommer att kunna säga att deras instagram eller bloggar är bra och fina om 60 år, när dem tittar tillbaka på snapchat-redigerad hud och putande munnar tagna i badrumsspegeln. Det är bilder som jag tvivlar att vi själva kommer att älska om 60 år. Om ens vi kommer att gilla dem om 15 år...

Personligen förstår jag inte varför bilder på små barn skulle vara ett problem, däremot kan jag absolut relatera till texter. Vad man skriver kan ju beröra barnet mycket mer. En söt bild är varken pinsam eller går att mobba någon för. Skulle bli intressant att höra: "Jaha, din mamma laddade upp massa söta bilder på dig när du var barn. HAHA! Tror du att du är något eller?!"... "Jo, för till skillnad från DIN mamma vågade MIN visa hur mycket hon älskar mig!". Eller vad ska de säga? Idag laddar man ju inte upp bilder på rumpor och kön eller bilder där barnet är i utsatta situationer. Min mamma har sjukt många osmickrande bilder på mig i albumet hon gärna visar vem som helst. Då är det väl värre med videoklipp på barn som gör lustiga saker som sedan går virala. Eller texter där man utförligt berättar om sitt barns liv. Det är en annan sak. Generella fakta, inga problem, men texter om hur jobbig bebisen är eller hur livet suger kommer ju inte alls kännas kul om barnet läser det sen i trettonårsåldern...

Sedan är det inte ens säkert att internet finns om 10-20 år. Absolut inte säkert att dess mammas instagram, facebook eller blogg finns. Vi kan ha gått över till helt andra grejer. Tekniken utvecklas hela tiden. Hur många har en VHS-spelare hemma och kan spela upp gamla hemmavideos? Hur många har en diskettläsare eller ett kassettband?

Jag oroar mig inte för vad mitt barn kommer att tänka om vad jag gör på sociala medier nu eller när det är fött. Men det är jag personligen. Jag skulle aldrig göra eller skriva någonting som utsätter barnets privatliv för fara eller som vore stötande. Jag funderar alltid två gånger innan jag nämner en annan människa i mina blogginlägg så det känns som om jag redan har koll och kontroll över flödet. Jag förstår inte varför man är så rädd för att något ska vara "pinsamt". Pinsamhet är en känsla man väljer att känna. Ju äldre jag blivit, ju mer sällan upplever jag att något är pinsamt. Jag minns inte ens när jag ansåg det senast. Jag är stolt över vad jag gör och jag ser ingen anledning att skämmas.

Vem än den här lille är, som vilar under mitt hjärta nu så kommer den att vara älskad och alltid att ha mitt fulla stöd. När den är gammal nog att börja berätta och visa vad den vill kommer jag ta samma hänsyn till dess vilja som till alla andras. Jag skulle aldrig publicera något mot någons vilja. Vi få

2019-02-15 | 13:33:00 | http://narannie.se
När Annie fotograferar på Gotland

Slutet kom inte med (sjuuukligt lång kommentar blev det visst!):

Vi får se om den här lille blir kameraskygg som sin mor eller en linslus som sin far. <3

2019-02-15 | 13:33:48 | http://narannie.se
Christina

Känner igen mig i din text Maria. När vi fick veta att jag var gravid ville sambon inte alls att det skulle sättas ut på nätet. Jag var ju förstås lite intresserad av att få blogga om det och sätta ut nån bild. Känner ändå att just såna här beslut behöver man vara två om.

Att på ett enkelt vis dokumentera graviditeten genom inlägg och bilder känns naturligt och ganska kul. Hur mycket och i vilken utsträckning jag sen kommer visa barnet och vår vardag får tiden avgöra.

2019-02-15 | 16:34:17 | http://finachristina.wordpress.com
Marre

Så klokt att reflektera och ta det lite lugnt med bebis på internet tills du/ni har landat i vilken nivå ni vill lägga er på (vilket ju för all del kan hinna ändras både en och nitton gånger). Sen tror jag att det inte direkt går att göra fel (så länge man inte är totalt gränslös och saknar respekt för barnets integritet, men jag har inte direkt fått den uppfattningen om dig ;) ). Följ magkänslan helt enkelt! Ibland kan man själv tycka att blogg/ig/whatever blir lidande, men vad gör väl det? Lycka till <3

2019-02-16 | 13:25:05 | http://arinya.blogg.se/
sarah

åh har du fåt bebeis grattis så söt

2019-02-23 | 23:42:09 | http://klarahs.blogg.se
Kommentera:
Kom ihåg mig?