2019-08-25 | 21:30:00

Amning på barnets villkor

 
Offentlig amning. Ett ämne som väcker lika många åsikter som det finns människor här i världen. Vissa tycker att man borde gå till ett avskilt rum när man ska amma för att inte visa brösten för omvärlden, andra tycker att man ska få mata sin bebis precis var man vill när bebisen är hungrig.
 
Jag hör till den senare kategorin. En hungrig bebis är en hungrig bebis, och det är klart som korvspad att man ska få amma precis var som helst. Om amning inte får synas ute i samhället utan ska "gömmas bort" kommer amning dessutom aldrig att normaliseras trots att det är något av det mest naturliga som finns här i världen. 
 
Den senaste tiden har ämnet offentlig amning igen kommit upp till diskussion i sociala medier, i och med att en av Sveriges största influencers, Kenza, publicerat bilder på Instagram där hon ammar sin son. På den bild som väckt flest reaktioner ser man inte mer av hennes bröst än vad man gör på bikinibilder hon brukar lägga upp från resor. En snabb titt i kommentarsfältet gör däremot att man nästan blir mörkrädd... Folk har lämnat kommentarer om hur osmakligt det är av Kenza att lägga upp en bild på när hon ammar – att det är exhibitionistiskt och att det sexualiserar (??) hennes son. Jag satt bara och gapade när jag läste kommentarerna, och blev så upprörd att jag var tvungen att ta många djupa andetag efteråt. 
 
För det första: det finns inget sexuellt alls i att amma ett barn. När man ammar ger man sitt barn mat (och trygghet, närhet, tröst och allt det där andra fina som kommer på köpet). Amning innebär att bröst gör det bröst är till för. Personer som påstår något annat har uppenbarligen inte koll på biologi.
 
För det andra: att amma är inte att exhibitionistiskt visa upp sin kropp. Det syns på sin höjd lite av ett bröst, och that's it. Om det stör folk att man visar lite av bröstet under matningen så kan de titta åt ett annat håll eller dra en filt över sig själva. Problemet ligger inte hos den som ammar, utan hos den som prompt måste irritera sig på att en bebis äter. 🙄 Likadant är det på sociala medier; vill man inte se amningsbilder i sitt flöde är det bara att sluta följa personer som lägger upp amningsbilder. Personligen vill jag hemskt gärna se fler amningsbilder i mitt flöde som motvikt till all kroppshets man ständigt möts av vart man än vänder nosen. Det finns ju för sjutton inget naturligare och mysigare än amning. 💕
  
Att amma vid kaffebordet gick bra de två första månaderna. Foto: Rebecka Hägert
 
Jag är glad att amningen har gått så enkelt för oss sedan start. I ett halvår helammade jag Amelie, och sedan hon började äta fast föda har jag delammat henne och har inga planer på att sluta ännu. Hon har haft ett bra suggrepp sedan start och dessutom alltid ammat snabbt och effektivt. Under sina första åtta månader i livet har hon inte fått mer än 20 ml ersättning istället för bröstmjölk (vilket var på BB innan min mjölk hade runnit till) och inte en enda gång har jag råkat ut för mjölkstockning eller ens såriga bröstvårtor. Jag menar absolut inte att det är något fel på att ge ersättning istället för att amma, men jag hade själv hoppats på att kunna amma och är så tacksam för att det faktiskt har funkat. Det är så mycket man inte vet före man får barn, och hur amningen ska funka är en av de sakerna. 
 
Före jag fick barn tänkte jag naivt att det där med att amma ute i samhället eller inte bara var ett val man gjorde. Att det bara var upp till hur bekväm man själv kände sig. Nu bor ju vi ute på landet och har inte speciellt ofta vägarna till stan, men under snart åtta månader har vi väl varit på ett tiotal stadsresor och några café- och restaurangbesök i Amelies sällskap under tiden hon helammades. Och de flesta gånger har det slutat med att jag ammat i bilen eller på någon toalett...
 
Att amma i baksätet på bilen brukar vara ett vinnande koncept när vi är på vift.  
 
Jag skulle ju vara den som inte har någon skillnad var jag ammar. Den som kan knäppa upp amningstoppen mitt i köpcentret eller vid restaurangbordet. Den som är med och bidrar till en positiv syn på amning i det offentliga och ger svar på tal om någon mot förmodan vågar kritisera att man ammar sitt barn vid cafébordet. Men vad jag inte hade tänkt på före jag fick barn var att man ju faktiskt är två om amningen. En mamma och ett barn. Och jag fick visst ett barn som det helt enkelt inte går att amma offentligt.
 
Amelie har sedan hon var riktigt liten varit en mycket uppmärksam och nyfiken bebis. Hon studerar alltid noggrannt sin omgivning, spänner blicken i folk runtomkring och vill ha full koll på vad som händer. Dessutom är hon en rutinmänniska av rang. Varje försök till att amma på café, utomhus i en folksamling eller liknande har därmed slutat i katastrof. Det spelar ingen roll hur hungrig hon är, för hon kan helt enkelt inte koncentrera sig när det händer för mycket. Hon klarar kanske att amma i fem sekunder, sedan svänger hon plötsligt huvudet åt andra hållet för att se vad som händer eller försöker mittiallt sätta sig upp för att kolla vem det var som sa något. Och själv sitter jag plötsligt där och visar lite mer än jag tänkt och sprutar bröstmjölk över halva bordet (nackdelen med att ha bra sprut!). 😁
 
Hos vänner har vi ofta fått gå undan och amma i något avskilt sovrum och jag har till och med fått åka hem tidigare än planerat från mina föräldrar många gånger eftersom Amelie inte kunnat amma ordentligt där och det resulterat i att hon till slut blivit alldeles för hungrig och skrikit hela bilresan tills vi kommit hem och satt oss i vardagsrumssoffan där det plötsligt gått att amma hur bra som helst. 
 
Kvällsamningen är kanske den allra mysigaste under dagen. 
 
Amelie är nöjd och glad att vara med på utflykter, men skulle hon få välja skulle vi bara vara hemmakring och ha samma rutiner varje dag. Då är hon som allra nöjdast. (Jag tror minsann att hon släktas sin far.) När det kommer till amning ska jag allra helst sitta på samma fläck i soffan varje amningsstund, och hon ska ligga på amningskudden i min famn. Där har hon full uppsikt över nästan hela huset och allt är precis som det ska vara.
 
Även om jag redan kan sakna den där tiden med helamning så är det också skönt nu när hon börjat äta "riktig" mat, för nu går det lättare för oss att vara borta – att bli matad med sked har hon nämligen inga problem alls med fast det skulle vara jordbävning runtomkring henne. 
 
Nöjd liten bebis och mamma efter en bilamning i maj. 
 
Så jaa, vart vill jag egentligen komma med det här inlägget? Jo, att det som är viktigast alltid är barnets behov. Vrålar bebisen till av panikhunger mitt i matbutiken ska man helt klart få amma där utan att få sneda blickar av någon. Och har man en bebis som inte kan äta när det händer mycket runtomkring ska man få smita in i provrummet för att amma där utan att få sneda blickar för den saken heller. Mer amningsacceptans till världen, helt enkelt! 

Finheter
Johanna

Tack! Känner så igen mig och skulle vilja skriva samma sak i flera kommentarstrådar men har inte orkat. Då min dotter var liten var det helt omöjligt att amma bland folk, hon kunde inte koncentrera sig för fem penni med resultatet att hon blev hungrig och arg. Fick alltid söka mig undan till en lugn vrå. Minns hur det störde mig att folk kanske trodde att jag gick undan för att jag inte stöder offentlig ammning, vilket jag alltså gör, men det är ju liksom ungen som styr :) Själv får man bara acceptera att sitta undangömd i ett hörn.

2019-08-26 | 11:10:38
Hanna

Precis så är det ju, man är två om amningen. Har ammat våra fyra och de har alla behövt avskildhet och lugn&ro för att kunna amma. Även då vi är hemma bland syskon. Tänker att det kanske är mera ovanligt att kunna amma mitt i en rambambula, förutom dedär första månaderna då babyn inte är så medveten om sin omgivning ännu.

2019-08-26 | 12:27:58
V

Hur kommer det sig att allting vi kvinnor gör är känsligt att prata om? Som amma offentligt, prata om mens etc. Det är patetiskt.

2019-08-26 | 14:12:57
Kommentera:
Kom ihåg mig?