2018-09-22 | 10:08:00

Prestationskrav eller rörelseglädje?

Gymnastik har genom tiderna varit ett skolämne som väckt starkt negativa associationer och en avoghet hos mig. Det är inte så att jag inte tyckt om att röra på mig och vara fysiskt aktiv, men gymnastikämnet har alltid kopplats så starkt ihop med prestation och att vara duktig. Och duktig på idrott, det har jag aldrig varit.
 
Den här veckan har vi kunnat läsa om hur en elev dog efter att ha utfört Move-testerna, som är dagens motsvarighet till de fysiska tester och löptester som vi utförde när jag gick i grundskolan. Det är oerhört tragiskt. Efter den händelsen har en diskussion uppstått kring huruvida de obligatoriska konditionstesterna borde avskaffas. De är enligt alla rekommendationer och utlåtanden alldeles säkra så länge elevernas individuella hälsorisker tas i beaktande, men det jag tror att många glömmer i den här diskussionen är hur testerna presenteras för eleverna.
  
En högstadie-Maria som avskydde gymnastiktimmarna. 
  
Jag minns med fasa löptestet vi hade varje höst och varje vår när jag gick i högstadiet. Det gick ut på att alla elever skulle springa en specifik sträcka på gymnastiklektionen, och förstås försöka klara att springa den på så kort och bra tid som möjligt. Var och en startade efter varandra med en halv minuts mellanrum och så klockade läraren tiderna och antecknade dem. Jag tror inte att vi någonsin blev presenterade syftet med det gymnastikinslaget, utan löptesterna var helt enkelt ett nödvändigt ont varje höst och varje vår. Var man sjuk dagen när löptesten hölls så fick man ta igen det en annan lektion. Testet var obligatoriskt och när alla sprungit omvandlades tiderna till skolvitsord på en skala från 4 till 10. 
 
Det är med ångest jag tänker tillbaka på känslan när jag stod där på startlinjen och väntade på min tur att springa iväg. Det var en tävling, där resultaten jämfördes i flickornas omklädningsrum så fort testet var över. Jag tror att läraren påpekade att man bara ska jämföra resultatet med sina egna resultat från tidigare år, men det är klart att alla jämförde tiderna sinsemellan också. Jag minns med fasa känslan när man blev omsprungen av först den ena och sedan den andra tjejen bakom en, och vetskapen om att man hade en hel minut sämre tid än dem. När vi gjorde upp ordningen för hur vi skulle springa försökte jag alltid hamna före någon som jag visste att var långsammare än mig, bara för att inte behöva känna den där skamkänslan och nederlagskänslan när någon sprang förbi en. 
 
Vi hade andra fysiska tester också. Att hänga i stången så länge som möjligt. Att springa en kort sträcka fram och tillbaka och plocka upp och släppa ner ärtpåsar på vägen. Att göra göra så många sit-ups som möjligt på tid. Testerna gjorde individuellt, och eftersom det bara var en i gången som kunde göra dem stod resten av klassen och tittade på. Och jämförde. Ångesten var påtaglig, och det var alltid någon som grät över sitt misslyckande. Varje år var jag lika lättad över att jag inte var tjejen som bara lyckades hänga två sekunder i stången innan armstyrkan släppte. Det räckte gott och väl att vara en av dem med sämst löptesttider. 
 
I läroplansgrunderna står det klart och tydligt att syftet med gymnastikämnet är följande: "Uppdraget i gymnastikundervisningen är att påverka elevernas välbefinnande genom att stödja den fysiska, sociala och psykiska funktionsförmågan och en positiv inställning till den egna kroppen. Det är viktigt att de enskilda lektionerna i gymnastik ger eleverna positiva upplevelser och stödjer en aktiv livsstil. I gymnastiken betonas kroppsuppfattning, fysisk aktivitet och samarbete. Gymnastiken ska bidra till att främja jämlikhet, jämställdhet och gemenskap samt stödja kulturell mångfald. Undervisningen ska vara trygg och utgå från de möjligheter som olika årstider och de lokala förhållandena erbjuder."
 
Först under mina egna studier till lärare har jag fått veta att syftet med de där löptesterna och fysiska testerna som vi tvingades utföra var att följa upp ungdomars hälsa och kondition på ett nationellt plan. Alla skolors resultat sammanställdes till statistik som sedan analyserades på en dator någonstans i Helsingfors för att se hur ungdomars fysiska hälsa rent generellt har utvecklats i Finland under åren. Syftet var aldrig att framkalla ångest inför gymnastikämnet eller att få elever att känna sig värdelösa. Ändå var det precis det de gjorde, varje år. De individuella resultaten borde inte ens ha fått påverka gymnastikbetyget, eftersom de bara var en del i en nationell undersökning. Att jag vet det nu har förstås ingen betydelse, för det som betyder någonting var hur 13-åriga Maria kände sig när hon alltid hörde till de sämsta i klassen på löptesterna och bävade inför varje gymnatiktimme. 
  
En lite äldre Maria som insett att det finns roliga motionsformer utan prestationskrav också. 
   
Själva tanken med att följa upp den fysiska hälsan är ju fin, men måste det verkligen göras med ett moment som alldeles tydligt gör att barn tävlar och jämför sig med varandra, när hela det övergripande syftet med skolans gymnastikämne är att påverka elevernas välbefinnande och stödja en positiv inställning till den egna kroppen? Måste allt i livet faktiskt göras till en prestation och en tävling? Jag tror att många glömmer att den psykiska hälsan är precis lika viktig som den fysiska hälsan, och när ett skolmoment alldeles tydligt framkallar ångestkänslor i flera veckor för många elever borde man kanske överväga om det faktiskt är ett nödvändigt ont. 
 
Vi vet redan att den allmänna fysiska konditionen hos barn och unga har försämrats de senaste åren. Det är tydlig fakta och något vi måste ta på allvar. Vore det inte då vettigare att sätta de resurser som går åt för både skolor och myndigheter till att utföra, analysera och sammanställa nationella tester till att istället arbeta för att främja en positiv bild av motion hos eleverna och skapa förutsättningar för rörelseglädje? Det finns en hel uppsjö av motionsformer (utan prestationskrav och tävlingsmoment!) idag och jag tror absolut att alla barn och unga kan hitta en fysisk aktivitet som de gillar och trivs med, bara de får rätt uppmuntran och lite hjälp på traven. Uppmuntran i form av annat än tester som visar hur "dålig" man är.  
 
Bara en tanke...

Finheter
Jessica Högberg

En mycket fin tanke som jag tycker du ska utveckla, finns inget värre än det 13 åriga Marie gick igenom...

Svar: Tack Jessica! Det finns så mycket att säga om gymnastikundervisningen, och som tur har ju en del ändå ändrat de senaste åren. En sak jag är speciellt glad att inte existerar längre är när man skulle ha lagindelning och läraren utsåg två "lagkaptener" som turvis valde en person till sitt lag. Hu, den där känslan när man blev vald sist för att man var långsam eller klumpig.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 10:33:58 | http://lchftrollet.blogg.se/
Christina

När jag läser din text åker jag direkt tillbaka till den där korsningen där vi startade och skulle springa löptestet. Likadant tillbaka till gymnastiksalen och den där arma stången, där händerna doftade metall och var röda av ansträngning efteråt. Usch vad jag hatade de där testerna.

Svar: Usch ja. Det finns säkert någon som har positiva upplevelser av löptesterna och de fysiska testerna också, men jag tror att vi är en övervägande majoritet som avskydde dem.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 10:49:06 | http://finachristinas.com
Mimmi

Usch, fick riktigt rysningar åv inlägget å skjutsades tibax i tiden.. Låter ju iaf som ni had mänskligare test än oss! Vi ställdes allihopa upp på rad å starta samtidigt o sku spring 12 minuter. Giss känslan när man blev varvad 2-3 ggr... Och som om he int sku räck att dra ner självförtroendet, så had vi efteråt en samling där gympalärarn läst upp våra resultat!!! "Mimmi 2 varv, du borde nog förbättra din prestation med minst två varv, xxx sprang ju 7 varv på samma tid!" kul, verkligen.

Svar: Men jisses... Helt sjukt att ni ännu till blev jämförda av läraren på det viset!!
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 11:16:08 | http://www.mariaheikkila.blogspot.fi
Jenny

Oj fy ja fick en väldigt bekant klump i magen åv dehär.. kommer å ihåg lågstadiets skiddagar då vi sku skida hela dagen (vilket va na ja vantrivdes så fruktansvärt med) å läraren dagen efter skrev upp på tavlan hur många km var å en av klassens elever hadd skida. Sedan sucka on å stöna över oss som int skida lika bra som andra. Om klassens skratta med då nån blev hånad såg hon nöjd ut, vill ja minnas. Å "andra" i detta fall va för övrigt såna som tävlingsskuda på fritiden eller annars va sportintresserade å fullkomligt älskade skiddagen.

Bra å viktigt inlägg! Vi som jobbar me barn måst verkligen dra vårt strå till stacken för att rörelse ska va naturligt i vardagen å int en tävling å ALDRIG nå som e ångestfyllt!

Svar: Usch, jag blir så ledsen av att läsa om hur många som har såna erfarenheter från gymnastiken. Hemskt hur det kan gå till, och hur den där känslan från barndomen ännu sitter kvar i vuxen ålder.

Du har verkligen rätt i att vi som jobbar med barn har ett stort ansvar när det kommer till att skapa en positiv bild av rörelse och motion. Jag tror att vi som själva har den här typen av negativa skolgymnastikserfarenheter i bagaget förstår det automatiskt, men det skulle vara så viktigt att också de som själva alltid varit duktiga på idrott och nu jobbar med barn och unga skulle tänka sig in i hur det känns för de barn som inte har samma idrottsintresse.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 11:43:21
Madde

Usch ja känder så igen me i dehär, he skapa otroli ångest fö me varenda år. En sak som ja tänker på nu som då no i vuxen ålder e från jumpa i lågstadie - två personer blejv utvald ti laglejdar å så fick dem välj ut personer ti ha på sett lag i tur o ordning. Ja minns ännu att ja fick en ståor klump i magan varenda gang fö ja visst att ja ALLTI sko bli vald näst sist! Alltså hu fick/får (?) dem ha så!? He om na ger jo nåo ejn dålit självfötroend.

Svar: Här är en till som alltid blev vald bland de sista! Jag hoppas å tror att den typen av lagindelning inte existerar på någon skola längre. Det är ju enkelt för läraren att slippa bestämma lagindelningen själv, men väldigt utpekande för de som blir valda sist av sina klasskompisar. Åtminstone när jag hade biämnespraktiken (praktik som klasslärare) fick vi stränga direktiv om att vår praktikperiod kommer bli underkänd om vi låter eleverna dela in lag på det viset på gymnastiken. Finns en miljard andra mycket bättre sätt man kan dela in lag på utan att det uppmuntrar mobbning.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 11:52:57
Sandra

Så bra skrivet och jag känner verkligen igen mig själv i din text.
Har aldrig varit bra på idrott av någon form (så länge det inte gällde lekar där man skulle hålla sig borta från bollen), och jag minns så väl känslan när vi fick reda på att vi var tvungna att springa en sträcka på 5 km, vilket för oss motsvarade 5 varv runt fotbollsplanen, och att det dessutom skulle mätas på tid!
Första gången kämpade jag med tårarna brännandes bakom ögonlocken men klarade bara 2 av 5 varv och tröstades av kompisarna efteråt samtidigt som läraren utan någon som helst hänsyn bara påpekade att alla som inte klarade testet fick göra om det vid ett senare tillfälle.

Hade man fått valet att som i vissa andra ämnen kunnat välja mellan en lägre eller högre nivå på skolidrotten hade jag kanske inte avskytt det lika mycket och faktiskt haft nytta av det istället för att bara plåga mig igenom de lektionerna

Svar: Tack Sandra! Jag förstår inte hur alla dessa lärare har tänkt... Tänk så annorlunda din upplevelse av löptestet runt fotbollsplanen hade varit ifall läraren hade berömt och uppmuntrat dig för att du faktiskt försökte och klarade så mycket som två varv!

Jag tror också att det skulle vara viktigt att differentiera inom gymnastiken och inte bara inom de teoretiska skolämnena. Att som lärare erbjuda eleverna alternativ så att de själva får känna att de är delaktiga och kan utföra uppgifterna på sin egen nivå är inte svårt.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 12:16:58
jw

Och de faktum, att åtminståne på min, eller eran tid, så fokuserade inte gymnastiken på att utveckla dessa saker i eleven. Ifall dessa olika muskeltest skulle existera under gymnastiklektionerna, så man skulle bli bekväm med formatet, samt kunna öva sig inför de. Så skulle de ju inte heller vara lika ångest framkallande


- last pick jan on every lesson, om int ja hamna i mål då

Svar: Det har du rätt i. Det blir lite som att testa elevernas multiplikationskunskaper och förvänta sig att de är proffs när man före det bara gått igenom subtraktion på lektionerna.

Och ja, i målet kunde man ju också hamna om man inte var tillräckligt duktig eller populär för att bli vald till något lag.
TIDSTJUVEN

2018-09-22 | 12:17:35 | http://wommjw.blogspot.com/
Ellinor

Bra text, skriver under på allt! Ogillade också skolgympan genom hela grundskolan.

2018-09-22 | 13:58:34
Maria

Känner verkligen igen mig! Ännu värre blev det i gymnasiet när vi tvingades ha jumppa med idrottselever... O_o

Carro

Idag jobbar jag själv som högstadielärare och jag tycker fortfarande att mycket som eleverna måste göra på idrotten är ganska hemskt. Jag avskydde idrott när jag gick i skolan, kände mig alltid sämst på allting. Jag tänker att det viktiga är ju att man rör på sig, jag hade t.ex. älskat olika slags gruppass på idrotten, zumba, aerobic eller liknande. Lite mer frivilliga val! Spela badminton har jag alltid tyckt var kul men det hände typ en gång per årskurs. Att vara tvungen att ta på sig badkläder och simma med hela klassen i badhuset tycker jag fortfarande är fruktansvärt, jag förstår precis de eleverna som mår dåligt av detta för jag var själv en av dem. Det känns som om idrotten i skolan inte riktigt hänger med i dagens utveckling..

2018-09-22 | 15:54:55 | http://carro93.se/
Sara

Skulle ha kunnat skriva detta inlägg själv! Exakt mina tankar och så som jag kände. Hade ångest redan på sommaren eftersom jag visste att våra löptest alltid gjordes nästan genast när skolan hade börjat på hösten.

2018-09-22 | 16:22:38 | http://www.saraholtkamp.fi/blogg
Viktoria

Vad jag kan minnas har vi inga sådana tester i Sverige som tur är. Fast jag minns ju när vi hade friidrott på idrotten och man hela tiden jämförde sig med alla, iaf gjorde jag det då jag var så dålig. Jag tror även alla fick skriva upp sina resultat på ett papper eller något. Jag verkligen hatade friidrott då jag kände mig sämst. Ni måste ju ha haft det ännu värre.

2018-09-23 | 02:28:32
Stephanie

Håller fullständigt med dig angående de konditionstest som man blev tvungen att utföra under högstadietiden, och då var jag ändå en av de snabbaste.

Men, move-testen borde verkligen inte utföras med samma ångest. Det är ett test som ska samla in data av elevernas kondition i åk 5 och 8 och i själva instruktionerna betonar de att inget av resultaten är grunder för vitsord. Ifall man är förkyld eller annars inte är på topp kan man helt enkelt skippa en av mätningarna. Visst kan vissa av grenarna upplevas som jobbiga, men inte utpekade. Många av mätningarna utför man enskilt med läraren medan de andra eleverna sysslar med andra aktiviteter och eleverna får inte heller genast veta sitt resultat. Att en elev dog av detta är ju dock oerhört tragiskt och defenitivt något som borde utredas. Men jag tror inte att man genast ska avskaffa något som uppfyller en viktig funktion innan en ordentlig utredning har utförts.

2018-09-23 | 08:59:48
Danielas Dagbok

Åh vilket bra och VIKTIGT inlägg!!

2018-09-23 | 11:38:24 | http://danielasdagbok.com
Jessica Högberg

Men ja, jag tyckte alltid synd om det laget som fick mej... haha

2018-09-23 | 11:53:05 | http://lchftrollet.blogg.se/
Jessica Högberg

Ps. Älskar ordet "rörelseglädje", den snor jag;)

2018-09-23 | 11:54:01 | http://lchftrollet.blogg.se/
Ida-Marie Jungell

Åh, alltså ett jätte bra skrivet inlägg. Har inte riktigt tänkt på att det kan ha upplevts på detta sätt. Tävlingsmänniska och idrottsälskare som jag är så va gympa det enda jag egentligen var bra på i skolan och kände att jag utvecklades i, testerna var mina "prov" på att jag faktiskt gick framåt. Men då igen är det inte ens nära på hälften ens som tänker på detta sätt, enligt kommentarerna och många andra inlägg så är det flera som faktiskt kommer ihåg dessa på samma sätt som dej, och avskydde dessa.

Det ska bli intressant att se hur skolorna fortsätter med dessa, eller hur de utvecklas till våren. Stöder nog ändå en mera positiv inställning till gympan där man kanske inte behöver tävla och jämföra sig med andra.. :)

2018-09-23 | 21:24:48 | http://idajungell.com/
Kommentera:
Kom ihåg mig?