En flygplatseskapad utan dess like

I onsdags var det dags för Ida-Marie och mig att checka ut från vårt hotell Three Corners Fayrouz Plaza Beach Resort i Marsa Alam och styra kosan hemåt igen. Vi reste med det svenska resebolaget TUI, så vi sällade oss till TUI-gänget och åkte buss till flygplatsen. Vi tyckte att det var lite lustigt att vi åkte iväg två och en halv timme före det var boarding, när flygplatsen ändå bara låg en kvart från hotellet och var ungefär i storlek med Vasa flygplats (det vill säga inte alls stor). 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genom alla kontroller från Finland till Sverige och från Sverige till Egypten hade vi inte haft det minsta problem med våra packningar, men här var det plötsligt mycket strikta regler kring vad som får tas med i handbagaget och inte. Sådant som enligt flygplatsernas hemsidor borde vara okej att ta med i handbagaget var plötsligt inte det längre. En mycket sur gubbe beordrade oss att öppna våra väskor. Vi såg troligen ut som två frågetecken när vi lydigt öppnade väskorna och han sökte igenom dem. Bland annat nagelsaxarna åkte raka vägen ner i hans soptunna, och likaså den lilla hårsprayflaskan jag hade med mig i min enliterspåse. (Det var säkert någon glad egyptier som fick köpa min Fiskars-nagelsax och Osis-hårspray i resestorlek billigt nästa dag. 🙃)

 

 

När de rensat våra väskor på sådant som vi tydligen inte fick ha med oss blev vi schasade vidare till nästa station. Det var kanske det mest mystiska momentet i vår flygplatseskapad... Vid ett litet bord stod en man med en anteckningsbok där vi ombads att anteckna våra passnummer och namn. Det här var något som bara vissa resenärer var tvungna att göra, och när vi frågade varför vi skulle skriva de här uppgifterna fick vi inget svar. Förmodligen var det ju för att de konfiskerat saker av oss, men när vi frågade om det var därför möttes vi bara av en arg blick. 

 

Personen som var ansvarig för anteckningsboken ville igen kolla igenom väskorna, vilket vi tyckte att var mycket mystiskt eftersom vi redan gått igenom två skanningar och alldeles nyss haft en ordentlig rensning i väskorna. När vi protesterade mot att igen öppna väskorna hände det mest dråpliga i hela farsen. "Facebook? Facebook?" frågade mannen vid anteckningsboken med en uppmanande ton mot Ida-Marie. "Facebook?" upprepade han när vi inte svarade. Vi antog att han kanske inte behärskade engelska särskilt bra och menade dator, så vi svarade att ja, vi har en dator i väskan. Han verkade helt oförstående till vårt svar om datorn och fortsatte mässa sitt "Facebook? Facebook?" och tillade sedan ett "Phonenumber?". Då förstod vi. Den här otrevlige mannen som var anställd på flygplatsen ville inte veta om vi hade en dator med i handbagaget. Han försökte flörta. Då tog vi våra saker och gick iväg och han protesterade inte det minsta. 

 

Väl inne på terminalen, som inte var större än Vasa flygplats som sagt, begav vi oss för att köpa kaffe och flygplansproviant. När jag beställde min cappuccino stirrade kassakillen på mig och utbrast sedan "Wow, you're so beautiful! Do you want your coffee white, like you are?". Stackaren fick en mördande blick till svar. Mitt tålamod var sedan länge slut med underliga säkerhetskontroller och flörtiga egyptier. (Och att som nordbo bli kallad vit efter att man spenderat en vecka i solen är inte så smickrande som kassakillen troligen trodde.)

 

Inne i den lilla taxfree-butiken dit vi sedan gick för att köpa snacks kunde vi inte annat än skratta åt eländet. Kön ringlade sig tvärs genom hela butiken. Det var bara en av kassorna som var öppen, och mannen som jobbade i kassan ägnade sig mer åt att skratta och ropa med en kollega på andra sidan butiken än att betjäna kunderna. Plötsligt märkte vi att två och en halv timme hade passerat och vårt plan började boarda innan vi ens hunnit betala för vår choklad. Och i den stunden insåg vi varför man behöver åka i mycket god tid till Marsa Alams flygplats.