Att förlora ett djur
Timmy ❤
Timmy var det minsta lilla lammet i flocken. Han var bagglammet som blivit född sist och var klen till växten. En liten sötnos som vi märkte att inte riktigt tog för sig som de andra lammen när han flyttade in hos oss, varken av gräset i hagen eller av spannmålen som vi bjöd dem på. Inte så att det oroade oss, men ändå så att det märktes.
Hans mamma Hjördis var störst av de tre tackorna i vår hage men hon verkade ändå inte riktigt vilja låta Timmy dia ordentligt. De andra lammen, Shaun och Lilly, växte varje dag medan Timmy snarare verkade krympa och bli slöare samtidigt som han led av diarré. Allt for rätt igenom honom. I söndags blev vi oroliga för den allt mer tynande Timmy, så vi lånade en nappflaska och började mata honom med mjölkersättning. Att hålla i den lilla lammkroppen och tvinga honom att dricka var inte roligt, men det var nödvändigt.
Vi matade Timmy med mjölkersättning flera gånger om dagen, men han blev ändå inte bättre. Tvärtom märktes det att han varje dag blev svagare och svagare. I tisdags betedde han sig riktigt underligt på kvällen. Han sprang runt längs hagens kanter och verkade vilja ta sig ut genom stängslet. Samtidigt bräkte han konstant. Det var ett hjärtskärande litet bräkande som fick mig att somna med tårarna brännande bakom ögonlocken den kvällen. Hans mamma reagerade knappt på hans läten och det var som om hela flocken hade valt att ignorera Timmy. Kan ett lamm bestämma sig för att det vill dö? I så fall tror jag att Timmy bestämde sig för det i tisdags.
Igår på morgonen satt Timmy fast med huvudet i stängslet efter att han försökt ta sig ut. Det lilla lammet orkade inte längre gå mer än några meter förrän han lade sig ner i gräset på nytt, och de hjärtskärande ljuden som kom från hans läppar var inte längre bräkanden utan snarare gnyenden. Ingen som kom och tittade till honom förstod vad det var som hade hänt Timmy och hur han kunde ha blivit dålig så snabbt. Han fick sprutor med selen, B-vitamin och annat som kunde vara bra, men inget hjälpte den lilla kroppen.
Igår kväll dog Timmy, hemma i det fårhus där han blivit född. Den sista gången jag såg honom och smekte hans mjuka lammpäls andades han fortfarande, men glansen i hans ögon var borta. Det fanns inget liv i det lilla lammet längre även om han levde. Det bedömdes att han var bortom räddning och det mest humana var att avliva honom, så att han inte skulle behöva lida längre.
Vi gjorde vårt allt, men det var inte tillräckligt. Vi förlorade Timmy. Kanske kunde vi gjort mer. Kanske kunde vi ha sett varningstecknen och upptäckt att något var på tok tidigare och kunnat rädda Timmy? Kanske hade han ändå inte överlevt, vad vi än gjort och hur snabbt hjälpen än kommit. Det får vi aldrig veta.
Jag vet inte när jag senast gråtit så mycket som jag grät igår. Att gråta över ett lamm som man bara haft hand om i två veckor tycker många säkert att är väldigt löjligt, men jag tror att det är viktigt att tillåta sig själv känna alla känslor. Även sådana känslor som sorg och otillräcklighet. Och just nu känns det så hemskt, att vi inte lyckades skydda det här oskyldiga lilla lammet från sjukdom. Att vi inte kunde rädda honom.
Det här är verkligen det tyngsta med att ha djur som man håller kära. Att man alltid lever med risken att förlora dem. Jag bävar inför att en dag hitta någon av våra katter överkörd på vägen eller att vargen ska komma på besök i fårhagen någon natt. Man kan göra sitt yttersta för att beskydda djuren, men man kan ändå aldrig hålla koll på dem dygnet runt. Och hur mycket man än bryr sig om sina djur så kan man inte rå på naturens gång. Ibland blir djur sjuka och dör, hur gärna man än skulle vilja ha kvar dem.
Att ge sin kärlek till djur är att riskera att hjärtat också kan brista.
💔
