Ett ögonblick i sänder

 

Det är första advent. Det första ljuset brinner i min adventsljusstake och snön som kom igår ligger som ett mjukt vitt täcke på marken utanför fönstret. Allt är fridfullt. En oro som under de senaste veckorna har legat som en dimma i luften har svepts bort och kvar finns bara stillhet. Farmor har fått komma hem.

 

Farmor var stark i sin tro. Under hela sitt liv fann hon trygghet i tron på något större än det vi ser här på jorden. När jag tänker på farmor tänker jag på en hårt arbetande kvinna som kände stor omtanke för sina nära och kära – barn, barnbarn och barnbarnsbarn – men också gärna satt försjunken i Bibeln när tid för läsning och reflektion fanns. Hon har vetat att när hennes tid här på jorden är till ända får hon komma hem till Gud och Jesus, och när farfar dog visste hon att hon kommer få möta honom igen. Farmors tro gav inte bara henne själv trygghet – den gav också oss andra ett lugn och en trygghet i vetskapen om att hon inte var rädd eller orolig. Inte ens på slutet.

 

Jag tror inte att en människa kan få ett finare, värdigare eller vackrare slut än det farmor fick igår. Vi stod alla samlade vid hennes säng, pappa höll hennes hand och faster strök ömsint hennes kind. Cicci sjöng farmors favoritpsalm och farmor såg så fridfull ut när krafterna bara tog slut och hon stillsamt somnade in till Blott en dag. Barnet sparkade i min mage och livet och döden har aldrig känts mer närvarande och naturliga än i just den stunden. 

 

 

När vi lite senare öppnade fönstret för att få in ny luft i rummet började kyrkklockorna ringa. Det var helgmålsringning, men igår visste vi alla att klockorna ringde för farmor. Hon har fått komma hem.

 

❤