En guldkantad begravning
Hej vänner och läsare! Det har visst rått en veckas bloggtystnad här och jag kan ju börja med att berätta att Gäddan fortsättningsvis hickar vidare på insidan av magen, så på bebisfronten intet nytt. Den senaste veckan har däremot varit lite extra intensiv och för att kunna behålla någon sorts balans i det hela har jag inte ens öppnat datorn.
I fredags hade vi begravning för farmor. Det var en tung men fin vinterdag. Jag vaknade med migränkänningar redan från morgonen och var lite orolig över hur det alls skulle gå – jag som lovat att hålla tal på minnesstunden och allt. Som tur klingade migränen av i takt med orgeltonerna, och dagen blev alltigenom fin. Många tårar fälldes, men det var tårar av både sorg och tacksamhet. Det var så mycket som bara föll på plats även den här dagen att man kunde tro att farmor har rätt kontakter där i sin himmel.
Tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken varje gång jag tänker på att farmor inte hann träffa sitt fjärde barnbarnsbarn. Att Gäddan inte fick se sin gammelfarmor. Men minnena består, och det är vår uppgift att berätta för följande generationer om de som gått här på jorden före oss och format oss till dem vi är idag. Farfar som hade kepsen på sné när han körde med sin lilla traktor och inspekterade åkrarna och farmor som bakade bullalängder till jul och alltid bjöd på kylskåpskall Fazers blå när man kikade förbi är två av de personligheter som jag får äran att berätta om.
Även om begravningar alltid är väldigt sorgliga kan de även vara fyllda av ljus, hopp och gemenskap. Speciellt när det är en människa som fått leva ett långt och verksamt liv som man tar avsked av.
En blomsterhyllning i ett fruset vinterlandskap...
...en frusen ros i ett blomsterhav. Det finns en guldkant runt varje moln. ❤
