Dammen brister

Det finns många fördelar med att bo i Svenskfinland. Ankdammen. Vi finlandssvenskar är en minoritet, och vilken finlandssvensk person man än träffar kommer man efter en stunds diskussion och släktutredning alltid fram till att man har åtminstone tre gemensamma bekanta med hen. Man har gått i skolan med hens kompis, jobbat med hens faster eller varit på samma sommarläger som hen när man var liten. Det här är ju i de flesta fall en fin sak som leder till att man alltid har någonting gemensamt och någonting att prata om. Att man känner en sorts tillit till varandra redan från början. Men det finns också tillfällen när den här alla-känner-alla-kulturen stjälper mer än vad den hjälper.

 

Ingen kan förneka att det råder en bästa broder-kultur i Svenskfinland där våra manliga chefer, klasskompisar, vänner, lärare, fäder, bröder, partners och kollegor håller varandra om ryggen. Där sexuella trakasserier tystas ned och där offer skambeläggs. Där det är svårt att som kvina säga ifrån då man vet att många står på förövarens sida. "Han är ju inte sådan" säger de och viftar bort det hela. Det är mycket som pågår bakom stängda dörrar. Mycket som borde nå rättssalen, eller åtminstone leda till en avskedning, men aldrig gör det. 

 

Idag är det den 29e november 2017. Dagen då dammen brister. Dagen då sextusenetthundraelva finlandssvenska kvinnor kräver att tystnaden kring sexuella trakasserier i Svenskfinland bryts. Det är dags att lägga ansvaret och skammen på förövarna istället för på offren. Det är dags att sluta blunda och skapa förändring.

 

På astra.fi/dammenbrister publiceras under dagens lopp en stor mängd anonyma vittnesmål från kvinnor i alla åldrar runtom i Svenskfinland. I drygt en vecka har de här vittnesmålen samlats in i en sluten grupp och idag publiceras de för allmänheten. Det är fasansfulla historier som nu i svallvågorna av #metoo-kampanjen kommer upp till ytan. Det är vittnesmål där förövarna är våra manliga chefer, klasskompisar, vänner, lärare, fäder, bröder, partners och kollegor. För varje vittnesmål jag läst den gångna veckan har jag gråtit och förfärats. Det här är sådant som ingen kvinna borde utsättas för, men sådant som grymma män i vår närhet ändå gör. Trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkter. Varje dag händer det. I vår "trygga" lilla ankdamm.