Efter regnet
Jag har alltid varit ett nattdjur. När alla andra går och lägger sig, då börjar min hjärna gå på högvarv. Då dyker den ena idén efter den andra upp i mitt huvud och då vaknar kreativiteten till liv. Söndagkvällar är speciellt bra tänkarkvällar. Jag vet inte varför, men det bara är så. Min sambo däremot är prick tvärtom – han är en riktig morgonlärka som alltid går och lägger sig tidigt på kvällarna och stiger upp runt klockan sex på morgnarna. Sitter han uppe för länge på kvällen är hela följande dag förstörd för honom. Jag får alltså oftast ha kvällarna för mig själv. Det är förstås lite tråkigt, men samtidigt är det bra också för jag behöver den där ensamtiden ibland.
Igår kväll när jag körde hemåt mot Oravais efter att ha spenderat dagen med familjen sköljde den där typiska söndagskreativiteten över mig. Solen höll på att gå ner och jag kände att jag bara måste hämta kameran och bege mig ut och fotografera kvällens skönhet. Vägen tog mig som så många gånger förut förbi Pärtstugan och ner till fågeltornet. Klockan var en bra bit över elva när jag ställde mig där i min ensamhet och doftade på försommarluften och lyssnade på tystnaden.
När man lyssnar på tystnaden upptäcker man oftast att det inte alls är så tyst som man först trodde. Igår sjöng småfåglarna sina visor om sommaren och sjöfåglarna gled stilla fram över vattnet. Ibland plaskade det till lite när någon av fåglarna landade på vattenytan eller lyfte och flög iväg. Någonstans långt borta hördes det svaga ljudet av bilar och civilisation.
Det hade regnat under dagen, och kvällsluften kändes sådär frisk i lungorna som den bara kan kännas efter ett försommarregn. Ren, klar och lätt att andas. De mörka regnmolnen vilade i nordost, men de såg varken hotfulla eller tunga ut. De bara var.
Jag tror att vi människor har mycket att lära oss av naturen, och att de flesta av oss skulle må bra av att stressa ner lite oftare och gå ut i majnatten och lyssna på fåglarna istället. Det må låta flummigt, men en halvtimme alldeles ensam i solnedgången ger perspektiv på livet. Det får en att tänka klart samtidigt som det tar udden av allt det där som bekymrar en. Just därför blir jag också så ledsen då jag läser om den tyska kvinnan som hade tänkt spendera sommaren ute i skogen här i Finland och leva på det som skogen ger henne. Det var en så härlig historia (tänk så spännande att bo ute i skogen en tid och slippa allt som händer i världen och samhället!) men kvinnan tvingades avbryta och åka tillbaka till Tyskland på grund av hat och hot som riktades mot henne på sociala medier.
Hur kan någon hota en kvinna med våld för att hon vill leva närmare naturen? Hur kan man över huvud taget hata någon man inte känner? Hur kan man vara så störd på att någon gör någonting som inte skadar en endaste själ? Varför allt detta hat?
♥
