En gång mobbare, alltid mobbare?

Jag hade en intressant diskussion med mamma häromdagen. Hon hade träffat en gammal skolkamrat på ett evenemang. Ex-skolkamraten hade väl kanske inte varit helt nykter och vips hade hen hävt ur sig den ena pikande kommentaren efter den andra till min mamma – precis likadant som för x antal år sedan när de gick i skola tillsammans. Min mamma tog det hela med ro, men det ledde oss in på en diskussion om mobbning och hur rollerna från skoltiden kan sitta i hela livet.

 

Jag tror att en person som mobbat andra i barndomen och ungdomen har lätt att falla tillbaka till beteendet också i vuxen ålder, ifall personen inte reflekterat över varför hen gjorde som hen gjorde då i ungdomen. Oftast finns det ju mängder av bakomliggande orsaker till mobbningen (dålig självkänsla, rädsla för att själv hamna utanför, vilja att höja sin egen status genom att trycka ner andra...), och orsakerna ligger aldrig hos mobboffret utan alltid hos den som utför mobbningen. Om mobbaren då aldrig ställs inför några negativa konsekvenser av sitt beteende lär ju sig hen att det är ett beteende som funkar, och vips blir det ett beteende som hänger kvar ännu i vuxen ålder.

 

Arbetsplatsmobbning och mobbning bland vuxna är mer utbrett än man kanske kunde tro, och jag anser att det är ett ämne som borde få komma upp till ytan oftare. Vi måste sluta blunda och inse att vuxenmobbning förekommer. Det finns vuxna som kränker och trycker ner andra även om de annars är högutbildade och smarta människor som borde veta bättre.

 

Jag är inget helgon – visst har jag gjort några elaka saker jag också när jag var yngre. Men det är saker som jag snabbt har ångrat och haft dåligt samvete för länge efteråt. För jag vet också hur det är att vara utsatt. Jag har fått känna på hur det är att vara utfryst och hur det är att få höra elaka ord, även om det inte varit under några långa perioder. Jag tror att det är en erfarenhet som det är viktigt att jag tar med mig ut i vuxenlivet och yrkeslivet.

 

Många av oss har fått utstå psykisk eller fysisk mobbning under något skede av våra liv, och jag tror att alla som har ens den minsta erfarenhet av mobbning håller med om att det är något som måste utrotas från den här jordens yta. Och det är vi vuxna som måste se till att mobbningen försvinner.

 

Faktum är ju att mobbningen aldrig kommer att försvinna så länge som det finns vuxna människor som mobbar. På arbetsplatser. På nätet. På evenemang där de träffar gamla klasskamrater. Det är vi vuxna som är barnens förebilder och det är vi som måste dra upp linjen för vad som är okej och vad som inte är det, även när barnen inte är med. Skolorna gör så gott de kan, men skolornas kraftansträngningar gör inte särskilt stor nytta ifall barnen kommer hem till föräldrar och mor-/farföräldrar som inte lever efter samma värderingar. 

 

Nästa år är det tio år sedan jag gick ut högstadiet, och då vankas det klassträff. Det ska ärligt talat bli riktigt intressant att se om människor faller tillbaka i de gamla högstadierollerna eller om mobbarna har "växt upp". Vad tror ni? Är det så att mobbarränderna aldrig går ur? "En gång mobbare, alltid mobbare"?