2016-05-30 | 17:58:00

Att kapitulera för skönhetsnormerna

 
I vintras bestämde jag mig; jag ska sluta raka benen.
 
Att sluta raka benen var ett enkelt beslut. Det är ju inte jag själv som har bestämt att jag ska raka benen från första början, utan det är samhället. Att raka benen är tidskrävande och det har ingen som helst positiv påverkan på hygienen. Ibland skär jag mig rent av om jag har bråttom när jag rakar benen och ibland får jag irriterande utslag och torra partier ifall jag glömmer bort att smörja in benen med bodylotion efteråt. Jag får synlig stubb redan dagen efter att jag rakat bort benhåret och hamnar i en ond cirkel redan efter det första rakhyvelsdraget. Rakade ben är rätt och slätt ett helknäppt skönhetsideal, så jag bestämde mig för att jag inte vill vara en del av det längre.
 
Att låta bli att raka benen gick hur lätt som helst. Jag brukar inte raka benen särskilt ofta under vinterhalvåret, så egentligen var det ingen stor omställning att gå från att raka dem sporadiskt några gånger i månaden till att inte raka dem alls. Det sparade massvis av tid och inte en kotte klagade på mina håriga ben (i och för sig var det bara sambon som såg dem, och han kunde inte bry sig mindre). Efter ett par veckor var det ingen stickig stubb som prydde mina ben längre, utan bara helt vanliga mjuka, naturliga benhår.
 
 
Men sedan kom våren. Det blev varmare och folk började klä av sig. Jag tvekade lite över att visa mig barbent utomhus, så i början löste jag dilemmat genom att ha på mig långklänning eller svarta strumpbyxor när det var varmt. Sedan blev det shortsväder över en helg och det gick inte att gå med långklänning längre. Jag skulle ut med folk en dag och ville ha shorts på mig, så jag drog på mig ett par jeansshorts. När jag var på väg ut genom dörren och tittade ner på mina ben insåg jag att det plötsligt var så enormt tydligt hur håriga mina ben var och jag insåg hur mycket jag med mina långa mörka benhår skilde mig från den hårlösa normen. Plötsligt vågade jag inte gå ut med orakade ben längre.
 
Så jag kapitulerade.
Jag tog till rakhyveln och några minuter senare var flera månaders benhår borta.
Jag förlorade kampen innan jag knappt hunnit påbörja den.
 
Jag önskar att jag var lite tuffare. Jag önskar att jag vågade låta bli att raka benen också på sommaren, och att jag vågade visa mina orakade ben i det offentliga. Vem skulle ens bry sig om jag hade håriga ben på stan eller på stranden, egentligen? Alla människor har ju hår på benen! Jag önskar att jag kunde säga att jag inte påverkas av samhällets förväntningar på hur en kvinnokropp ska se ut, men det gör jag. Jag påverkas. Innan jag ens kom in i puberteten visste jag att kvinnlig kroppsbehåring "ska" rakas/vaxas/epileras bort. Min hjärna är programmerad att tänka så. Jag är hjärntvättad och nu är jag fast i den där förbannade raka-benen-varannan-dag-cirkeln igen.

Finheter
hanna, förbanna

jag är alldeles för lat för att raka ben eller armhålor nuförtiden, slutade för snart tio år sen - men jag är fortfarande superobekväm med att någon utanför familjen ska se min "hårighet". Helt sjukt. Det är ju inte så att jag anmärker på att något karlfolk har hår i armhålor, på ben eller på bröstet. Så varför ska det spela roll hur jag ser ut bara för att jag inte är man?
Nu när jag själv har fått en dotter tänker jag att det är extra viktigt att jag "vågar" vara så hårig som jag helt naturligt är, så jag inte ger henne en skev bild av hur en kvinna "ska" se ut.

heja håret!

Svar: Precis! Alltså VARFÖR är det så jobbigt att visa sig med håriga ben (och håriga armhålor) för utomstående? Som du säger - man reagerar ju inte ett skvatt på att män har hår på diverse ställen på kroppen när de hänger på stranden eller på stan, så varför ska det då behöva vara en big deal om en kvinna har det?? Alla kroppar har ju hårväxt.

Jag gillar verkligen din attityd, och som du säger är det extra viktigt att vara en god förebild när man har barn. Men samtidigt ska man ju inte behöva vänta med att kasta rakhyveln tills det att man axlar mammarollen. Jag blir så glad när jag någon enstaka gång ser en kvinna med orakade ben eller håriga armhålor, men oj så svårt det är att själv våga gå emot normerna.
TIDSTJUVEN

2016-05-30 | 18:41:52 | http://hannaforbanna.blogspot.com/
Sandra Snellman

Jag slutade raka benen för ett par år sen då jag insåg att det är helt himla onödigt ju! Råkar alltid skära upp knäna och hatar dendär taggiga andradagskänslan. Känner ännu också en viss skam över att visa upp mina lurviga i vissa sällskap, men ska försöka kämpa mig igenom tankarna. Själv har jag alltid tyckt att det ser snyggt och på nåt sätt kvinnligt ut med orakade ben och beundrat folk som stolt och obrytt visat upp dem. Att våga var ett stort steg för mig också, men sen insåg jag att så länge jag inte skäms för det så kommer folk inte håna mig, snarare tycka att jag är stark och cool. Och dom som tycker att jag är konstig kan väl tycka det då.
Kanske du vågar dig på ett nytt försök nån dag också, fint att du delade med dig av dethär ämnet på bloggen i allafall, kanske får flera att bryta normen! :)

Svar: Tack för din kommentar Sandra! Det är inspirerande att höra att du vågat, och att du inte ångrat ditt beslut. :) Heja heja!

Ett par frågor jag kom att tänka på: Upplever du att du får förvånade/äcklade/negativa blickar, eller är folk obrydda/positiva? Jag kan tänka mig att man kanske till en början inbillar sig att folk ska reagera mer negativt än de faktiskt gör i slutändan. Och hur är det med finfester och liknande (alltså typ bröllop och sådant)? Går du med orakade ben då också, eller gör du undantag ibland? Vissa kan ju säkert anse att det är respektlöst gentemot andra att inte raka benen, eftersom det är så ingrott i allas huvuden att kvinnoben _inte_ ska ha hår.
TIDSTJUVEN

2016-05-30 | 18:50:51 | http://sastronauten.blogg.se/
Hanna

När jag studerade i Bkok vinter 2010 så hade nästan alla thailändska studeranden i skolan håriga ben! Tänk så skönt för dem... Själv är jag nog också för hjärntvättat för annat!

Svar: Oj, så skönt det skulle vara om en sådan attityd var allmän här också! :)
TIDSTJUVEN

J

Sj är jag en sån person som ogillar allt som har med hår om det inte sitter på huvudet. Ryser av tanken på hår, alltid varit så. Tycker absolut karlarna gott & väl kan raka bröstet & armhålorna. Så ja, vi är alla olika :)

Svar: Bra input! Det är sant att vi alla är olika, men samtidigt kan man ju inte förändra någon annan kropp än sin egen.
TIDSTJUVEN

2016-05-30 | 20:28:29
Pernilla

Alltså det skulle ju vara så otroligt skönt att aldrig mer behöva raka benen! Jag tänker också ibland att jag ska sluta med det, eftersom jag alltid lyckas skära mig och får jämt irriterad hud efteråt, men det går som bara inte. Om jag hade ljusare strån på benen tror jag att det skulle kännas lite lättare, men jag har ärligt talat svarta hår på benen ._. Dom vågar jag bara visa för pojkvännen och familjen. Ganska dumt är det ju faktiskt.

Svar: Jag tror också att det skulle gå lättare att låta bli att ta bort hårväxten om man hade ljust hår på benen. Jag har också riktigt mörka, nästan svarta, hårstrån och det blir genast väldigt tydligt att jag inte rakat benen. Orakade ben med ljusa hårstrån är inte lika uppseendeväckande, även om det är exakt samma tanke bakom.
TIDSTJUVEN

2016-05-30 | 21:20:54 | http://nouw.com/nillamelia
Saragunmarie

Heja Maria! Superbra att du tar upp det här! Själv rakar jag benen extremt sällan, men jag går heller i princip aldrig barbent heller. Inte ens hemma. Hade jag gått barbent oftare så hade jag säkert rakat benen oftare också. Tyvärr. Jag skulle antagligen inte ens se att t.ex. nån jag möter på stan har hår på benen, men själv är jag nog för feg för att ta det så långt. Det borde ju inte va ett stort steg ens. Hjärntvättad till tusen här hej!

Svar: Tack Sara! Det är fint att se att det här är ett ämne som fler har tänkt på.
Precis det där som du beskriver är ju så motsägelsefullt - det är sällan man faktiskt ser (eller bryr sig att se efter) om folk man möter har eller inte har hår på benen. Ändå förväntar man sig att kvinnor INTE ska ha hår på benen, trots att det naturliga vore att de skulle HA hår på benen. Helt knäppt.
TIDSTJUVEN

2016-05-30 | 21:38:32 | http://saragunmarie.vimedbarn.se/
Ileea

Jag tänker som många andra skriver här: i slutändan är det nästan bara man själv som bryr sig! Jag har gått med orakade ben några år nu och jag skäms fortfarande ibland. Men sen blir jag arg och vägrar skämmas - eller snarast vägrar låta skammen hindra eller styra mig. Så för min del har det handlat om att helt enkelt resonera bort skammen och göra det fastän det är obekvämt ibland. Jag tänker också att det går bra att tala om det, speciellt när man umgås med nära vänner! Ett "hej, jag håller på att försöka sluta raka benen, men är ännu väldigt obekväm med det, så var snälla och kommentera inget!", typ. Goda vänner förstår säkert :)

2016-05-31 | 16:24:29 | http://ileea.wordpress.com
Viktoria

Jag är 20 år och har aldrig rakat benen eller något något annat för den delen i hela mitt liv och det är aldrig något jag tänkt på förutom den senaste tiden då folk börjat ta upp ämnet på internet.... Folk kan väl sköta sig själva inte bry sig om hur andra ser ut. Dessutom är det inte ens bra att raka bort hår det skyddar en eller vad man nu ska säga.

2016-05-31 | 18:24:43
Jennifer - svensk i Helsingfors

Känner verkligen igen mig, och har väl lite gett upp tankarna om att ens försöka gå emot normen. Numera vaxar jag mig. Jag trivs verkligen att vara hårfri, alltså när jag sitter hemma i soffan - bara jag och mina ben, så älskar jag också att de är hårfria...

Men skrev om det för ett par år sedan: http://jennifersandstrom.se/2014/03/08/livet-som-kvinna/

2016-05-31 | 19:01:48 | http://jennifersandstrom.se
Sandra Snellman

Som svar på dina frågor: Jag tror inte ens att folk alltid märker att jag inte rakar benen, aldrig har jag fått nån kommentar om det. Det jag kan störa mig på är dock om mina vänner klagar om sina egna håriga ben om dom glömt raka då mina är ännu hårigare, men jag tror faktiskt inte att dom ens tittat på mina ben och märkt att dom är håriga. Om jag sitter t.ex. på marken eller i en soffa(eller på något annat ställe där man ofta har benen mer synligt) med någon så kan jag ibland bli och tänka lite på det och känna mig lite obekväm, benen är ju liksom så nära en och synliga då. Men alltså jag tror faktiskt inte att någon annan bryr sig egentligen. Detdär med finare fester har jag också tänkt lite på, jag ska på ett bröllop i sommar och har faktiskt tänkt på att raka benen till det, vi får se hur det blir. Skulle nog inte ha några problem med att gå hårig dit, men det känns också lite kul att göra mig extra "fin" eftersom det är en lite större fest, tänker det mer som att typ fixa naglarna, inte alls nödvändigt men kan vara kul för en kväll. Samtidigt så känns det ändå lite som att ge upp, så få se vad jag bestämmer mig för.

2016-05-31 | 20:17:18 | http://sastronauten.blogg.se/
Marre

Så bra att du skriver om det här :) Kan tyckas vara en skitsak, men det är alldeles för många som är fast i detta med att man nästan äcklas över sin egen kropp och det som är naturligt med den. Jag har inte avhårat mig på länge, några år, och jag har ganska synlig hårväxt (med några få undantag, bla ett bröllop förra sommaren). Jag tycker att det är ganska svårt, för jag är rädd att bli bedömd och dömd i alla möjliga situationer (jobbar på det...), speciellt när man bryter mot normer. Dock vill jag inte bli begränsad av ett korkat skönhetsideal! Jag dömer inte folk som väljer att raka sig, alla får göra som man själv vill, men jag behövde inte fundera länge för att fatta att det är en norm som begränsar och styr mig ("nä, jag kan inte gå ut i shorts idag för jag hinner inte raka benen" tex). Seriöst, det är ju faktiskt rätt drygt att hålla på och raka och vaxa och allt vad det är, speciellt när man är så mörk i håret (även om jag också gillar känslan av släta, lena ben). Men vad svårt att visa sig med håriga ben och armhålor! Jag har aldrig fått kommentarer eller blickar, men man vet ju att det finns folk som tycker att det är äckligt osv, så då tänker man att typ alla tycker det :P Min räddning är att jag har lajvat obrydd, jag liksom låtsas att jag har mer självförtroende än vad jag har och att jag tycker att det är den naturligaste saken i världen att vara lite lurvig - och det har ofta funkat för mig!

Det är så skönt att inte låta det styra! Även om jag fortfarande tycker att det är svårt, men det är så värt det! Plus att jag nu har barn också, och jag vill absolut inte leva ett budskap av att man måste anpassa sin kropp för att bli accepterad! Ens kropp är inte något konstigt; ens kropp är ens kropp i alla livets åldrar, med allt vad som följer med den.

Sen så blir jag faktiskt bara glad och peppad när jag ser en annan kvinna med lite kroppsbehåring, då tänker jag liksom att det ändå finns hopp för mänskligheten ;)

2016-06-01 | 09:46:50 | http://arinya.blogg.se/
AM

Är 50+ och har aldrig rakat benen. Men ändå kan jag inte säga att jag är helt oberörd. På fest skulle jag nog ha byxor, långkjol eller strumpor. Men det beror inte bara på håriga ben. Trivs bäst i byxor.
Rakar unga kvinnor sig mera än äldre? Åtminstone har jag reagerat på att flickor i högstadieåldern (redan) rakar benen nuförtiden. På min tid var det något som man gjorde först då man blev vuxen. I tonåren gör man ofta bara som "alla andra".

2016-06-01 | 11:22:20
Kommentera:
Kom ihåg mig?