Inte mer än mänsklig

Det är alltid lika svårt att veta hur man ska börja ett blogginlägg efter en veckas blogguppehåll. Ska man inleda med en prutthurtig hälsningsfras eller ska man kanske bara kasta sig rakt in i livsuppdateringarna? Ska man alls berätta om vad man haft för sig under veckan som gått eller ska man bara fortsätta blogga som om den där bloggpausen aldrig existerat?

 

Jag kunde skriva om hur mysigt jag haft det och hur härligt allt varit den senaste veckan. Men i så fall hade jag ljugit, eller enbart delat med mig av en mycket beskärd del av sanningen. Den senaste veckan har ärligt talat varit både omvälvande och tung med begravning, jobb och mycket att tänka på. Otaliga gånger har jag ändå loggat in på bloggen, öppnat ett utkast och försökt skriva ner vad jag tänker och känner, men varje gång har det slutat med att jag raderat allt och stirrat på ett tomt dokument.

 

Ibland hittar man inte orden. Ibland vet man inte riktigt själv vad man känner och hur man mår. Då får man bara avvakta och acceptera att man inte är mer är mänsklig. Men jag saknar förstås er så här kommer ett litet hej från mig och Sputnik.