Är vi offer?

 
Vilka offer vi kvinnor framställs som. Jag känner då inte mig som något offer, verkligen inte! I andra delar av världen är det kanske verkligheten men i vårt lilla land i norr upplever inte jag att så är fallet. Är det jag som är blind eller?
/Inget offer
Kommentaren ovan trillade in på inlägget I en annan värld som jag publicerade i lördags. Jag är förstås glad att du som skrev kommentaren inte upplever dig själv, eller oss andra finländska kvinnor, som offer (det är klart att man inte ska ta på sig offerkoftan om det inte är befogat!) men faktum är ju att vi lever i en värld där kvinnor och män inte behandlas likadant. Vi kvinnor nedvärderas allt för ofta i jämförelse med männen, också i vår del av världen. I den aspekten är vi ju offer, om man nu vill använda just den benämningen. Vi är offer för en snedvriden kvinnosyn.
 
Flickor lär sig redan från unga år att de ska vara snälla och duktiga. Pojkar får vara busiga och fysiska. Vi fostras helt enkelt från barnsben in i roller utgående från vilket kön vi föds med och det är snudd på omöjligt att inte påverkas av de rådande normerna i samhället. Själv har jag banne mig påverkats, och påverkas ständigt även om jag försöker att inte göra det. Reklamer matar oss med bilder på hur kvinnokroppar ska se ut (slanka och vältränade, med stora bröst!) och vi förväntas bete oss på ett visst sätt bara för att vi är kvinnor. Och suck, så irriterande det är! Människor är ju inte antingen rosa eller blå. Vi är ju hela regnbågen!
 
Syftet med serien som jag publicerade i det tidigare blogginlägget var främst att visa på hur det hade sett ut ifall normerna för kvinnor och män hade varit tvärtom hur de är nu. När man ser allting sådär tvärtom är det lättare att inse hur snedvridet allting faktiskt är och att det hade varit precis lika fel om det varit männen som låg i underläge. Vad vi behöver är ett jämställt samhälle där ingen nedvärderas och kränks på grund av sitt kön. Ett samhälle där alla behandlas med respekt och värdighet.
 
När vi nu är inne på det här med jämställdhet tänkte jag också passa på att dela med mig av ett par läsvärda länkar som jag trillat över på sistone.
 
 
Diskussionerna kring sexuella trakasserier och sexuellt ofredande har gått varma sedan Helsingfors biträdande polischef Ilkka Koskimäki uttryckte sig om att sexuella övergrepp på offentlig plats har börjat förekomma först nu i samband med att Finland har tagit emot ovanligt många asylsökande. Johanna Dikert delar med sig av sina erfarenheter i en otroligt bra kolumn: Om rätten att vara full, glad, ha svinkort kjol och bli lämnad ifred. Läs den och strunta sedan i att läsa kommentarerna (många av dem gör en mörkrädd!).
 
 
Som reaktion på det påstådda ökade hotet i gatubilden har det uppkommit gatupatruller som ska skydda (finländska) kvinnor från att bli trakasserade på gatan av (utländska) män, vilket är ett mycket konstigt initiativ när man tänker efter litegrann. Alexandras blogginlägg Gatupratruller, ni kan inte skydda mig från våldtäkt handlar om hennes upplevelser av sexuella trakasserier och hennes analys av gatupatrullerna. Otroligt läsvärt och spot on!
#1 - Lund Johanna

Å vad jag tycker det där är svåra frågor. Jag har själv varit lite sådär "inte ett offer". Eller jag vill fortfarande inte kalla mig offer, för det finns väl alltid två sidor av myntet. Men jag var på en föreläsning för ett tag sedan och med mig därifrån fick jag insikten av att man fattar inte vad man inte fattar, eller man vet inte hur lite man vet. Det är enkelt att prata om att "jag väljer detta", men frågan är vilka val man har - inom vilka ramar man väljer.. Så intressant. och SVÅRT som sagt.

En tvist som jag dock ofta tänker på är att ja, kvinnor i mångt och mycket nedvärderas. Men det känns viktigt för mig att diskussionen inte blir att vi ska försöka sträva dit männen är. Att alla ska vara busiga och fysiska. Jag brukar också tänka vad männen faktiskt missar. I den rollen de sätts i, att inte få vara känslosam och mjuk på samma sätt som vi.

Nu blev det långt och förvirrat. Lång story short, jag har äntligen börjat fatta vinken i alla fall tycker jag. Eller i alla fall fattat att jag inte fattar...

Svar: Du har rätt, det ÄR en komplicerad frågeställning och man kan vända och vrida på den hur länge som helst. Alla människor ser på saken från sin egen synvinkel, och sedan kan man dessutom definiera ett ord på så många olika sätt att det är svårt att tolka varandra rätt.

Jag är inne på samma linje som dig angående rollerna. Jag tycker inte heller att vi ska sträva efter att alla kvinnor ska bli som män. Det ideala vore ju att alla människor ska få vara sig själva, med egenskaper från båda sidorna, utan att bli dömda. I nuläget har mansrollen en högre rang än kvinnorollen, och därför blir det ju så att män som har många "kvinnliga" egenskaper anses som veklingar. Det är hemskt att män inte får vara känsliga och mjuka tycker jag också, för det är ju egenskaper som är otroligt viktiga.

Bra input angående att man inte vet hur lite man vet! Man lär sig någonting nytt varje dag och inser sedan hur lite man visste innan man fick reda på de där nya sakerna. Flummigt, men sant.
TIDSTJUVEN

#2 - Maria

Min första utekväll i Vasa. Hade nyss flyttat hemifrån, hängde med nya vänner, var nästan euforisk av ny miljö och nya människor, hade så mycket energi att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Blev sedan nypt i rumpan, visslad på, inträngd mot en vägg av en kille som varken förstod betydelsen av ordet 'nej' eller frasen 'jag har en pojkvän' innan han blev fysiskt bortknuffad. Jag är inget offer, men jag är extremt trött på att dessa saker fortfarande händer.

Människor gav sig själva rätten att till och med fysiskt röra mig bara för att jag är en kvinna och de var män. Visst, det är otroligt mycket värre i andra delar av världen, men ser man inte att här också händer saker kanske man egentligen har glömt att öppna ögonen.

Svar: Åååh, det där är något som jag kan irritera mig till döds på. Att man aldrig kan vara ute och dansa och ha kul med sina kompisar utan att bli tafsad på.
Senast jag var ute på krogen, på Fontana på juldagen, hängde jag nästan enbart på dansgolvet med en av mina bästa kompisar. TVÅ gånger under kvällen kom en okänd kille och trängde sig förbi mig (det var inte ens trångt på dansgolvet!) samtidigt som han tafsade på min rumpa. Första gången trodde jag att det var ett misstag, andra gången blev jag förbannad. Jag följde honom med blicken för att se vart han tog vägen (hade sådan lust att följa efter honom och ge honom en utskällning!) och såg att han gjorde likadant på andra tjejer när han tryckte sig förbi dem på dansgolvet. Tyvärr tappade jag bort honom och fick aldrig möjlighet att säga ett par väl valda ord till honom... men snacka om att det förstörde stämningen!

Jag tror också att man medvetet väljer att blunda ifall man inte ser att de här sakerna händer.
TIDSTJUVEN

#3 - Lili

Det är ju klart att sådant här händer i Finland också, och i Sverige. Även om man inte utsatts för det själv har man helt säkert en syster, kompis eller kollega som gjort det. Om man tror att det inte händer i vår del av världen måste man nästan levt under en sten, eller bara vara väldigt förnekande. Tråkigt! Medvetenhet är så viktigt!

#4 - Alina Söderholm

Fin blogg!

#5 - HEDAN

Usch ja. Hatar sexism. Bläh.

#6 - När Annie fotograferar i Kalifornien

Jag blir så ledsen när jag läser kvinnor som skriver så eller när jag hör kvinnor prata illa om feminism. Feminism har ju inget att göra med att det är synd om kvinnor, det innbär inte att man är emot smink eller emot husfruar eller machomän. Tvärtom. Det handlar inte om att vara emot, det handlar om att vara för.

För allas fria val, för allas rätt att vara sig själv. För allas chans till lycka, för alls lika värde. Det handlar om att bryta alla "emot". Kvinnor ska ha lika lön för samma jobb. Det ska inte vara "sämre" att vara kvinna än att vara man. Jag vet inte hur det är i finland, men i Sverige har kvinnor i genomsnitt lägre lön, kvinnodominerade yrken har lägst anseende och sämst lön, kvinnor har lägre pensioner än män, vi har aldrig haft en kvinnlig stadsminister och vår kung skulle egentligen inte vara kung, för han är yngst men hans syskor var kvinnor och kunde därför inte bli monarker,

Men det ändras nu. Vår prinsessa är nästa monark fastän hon har en yngre bror. Vi har haft flera kvinnliga politiska ledare - men ingen av dem har nått högst upp än. Kvinnor och män delar barnledigheten mer. Det går framåt.

Men fortfarande bli kvinnor bortvalda från jobb. I Sverige svälter sig trettonåringa flickor för att dem är "tjocka". Polisen frågar kvinnor vad dem "hade på sig" när dem anmäler en våldtäckt, skuldbelägger offret istället för förövaren. I skolan säger lärare "pojkar är pojkar" eller "han gillar dig" som ursäkt när du som tjej klagar på att killarna tafsar. Så var det när jag gick i skolan, för tjugo år sedan, och så är det idag, när vänners barn kommer hem rån skolan och berättar.

Världen är inte någon vacker plats för en tjej. När jag går ut sent på kvällen får jag frågan "men hur vågar du". I Sverige. I en mellanstor stad. Samma fråga ställs här, i USA, om jag går ut själv. det finns områden jag inte "får" gå till för min sambo eller kompisarna, för att det är för farligt för en ung tjej. Vart jag än vill resa i världen får jag höra samma sak: gå inte ut själv. När jag var i Las Vegas försökte jag passera ett casino men jag vände, det var så sjukt obehagligt.

Jag avundas de kvinnor som inte förstår att feminism behövs. Jag har dock aldrig pratat med någon som säger att dem inte fått utstå trakasserier, "komplimanger", antastanden på krogen eller i affären eller i skolan, som aldrig blivit varnade för att inte gå ut eller som aldrig blivit tillsagd att inte klä sig si eller så för att "killarna tycker" eller "det är farligt". Kvinnor som inte ser lever ett skyddat liv och jag är glad för att dem kan skärma av sig. Jag förstår inte hur man kan blunda, men det är jag.

I USA är det mycket vättre än i Sverige, men gör det Sverige bra? Om någon blir mördad, är det då inte längre allvarligt att den andre bliv knivstucken? Är det mindre farligt med blodförgiftning bara för att en annan patient har hjärnhinneinflammation? Den dagen ord som "bög" eller "fitta" inte längre är ett själsord, den dagen längtar jag efter. Det innebär att kvinnliga könsdelar plötsligt anses värdefulla och att det är helt normalt att ha en annan sexualitet än hetero. Jag längtar efter den dagen killar kan klä sig i rosa om dem vill utan att folk kallar dem bögar, och att tjejer kan gå osminkade och klä sig i "baggy clothes" utan att kallas "okvinnliga". Den dagen är långt bort, men jag längtar efter den, och kan jag göra någonting för att skynda på processen så vill jag göra det.

Det är inte synd om kvinnor. Det är synd att det finns könsroller och att dem är så cementerade i våra kulturer. Kvinnor är inga offer, lika lite som att män är förövare. Vi är alla lika utsatta för detta förtryck, män är lika bundna av det och får inte göra vad som helst. Jag tycker det är fel att fråga sig vem det är mest "synd om", när vi alla tjänar på att förändra synsättet.

Feminism är just det. Allas lika rätt till att vara sig själva, till att kunna försröja sig själva och s

#7 - Timeoftiger

Bra inlägg. Som du antyder blir det jättekonstigt och fel när man blandar ihop 2 olika saker såsom kvinnornas rättigheter och invandringen. Tänk om det var så enkelt att man löste hela problematiken med våld mot kvinnor bara genom att utvisa en bunt idioter...

#8 - Sharon

Väldigt intresant inlägg! Bra skrivet, och superfin blogg har du också!

#9 - helenaforsmark.blogg.se

vilken fin blogg du har och riktigt bra skrivet :)

#10 - Tess

Bra skrivet! Och ja, jämför man med andra så finns alltid någon som har det värre och sämre. Men det betyder inte att vi inte kan jobba på saker även i våra länder. Jag vill bli bemött utifrån den individ jag är och inte att folk tar för givet att jag är på ett visst vis beroende på mitt kön, jag vill kunna vara utanför mitt hem, göra saker och ha kul utan att behöva oroa mig och utsättas för diverse saker etc. etc. etc.