Fyndjakt och en försvunnen katt

På Juthbackamarknaden i Nykarleby var det lika trevligt som det brukar vara. Kameran som jag tagit med mig begravdes snabbt under loppisfynd i ryggsäcken och glömdes sedan bort, vilket resulterade i ytterst få bilder från eftermiddagen och kvällen. Mamma och jag vandrade runt på marknadsområdet i sisådär 6 (!) fina timmar. Jag fyndade en snygg kappsäck som snabbt blev fylld av andra prylar. Kvällen bjöd således på både ben- och armträning när kappsäcken skulle kånkas på samtidigt som vi gick runt och spanade efter fler fynd.

 

Det fanns verkligen allt mellan himmel och jord på marknaden i år. Mest av allt fanns det överprissatt porslin förstås, men rotade man lite kunde man hitta många häftiga grejer att titta på eller köpa. 

 

Men oj oj, vet ni. Ibland får man nog känna sig sjåpig. Sambon är borta hela dagen idag och själv kom jag hem först elvatiden ikväll efter marknadsbesöket. Sputnik hade varit utomhus under tiden som jag varit borta. Han brukar gå på skogsäventyr på eftermiddagarna, men kommer alltid in till natten. När jag kom hem ikväll och ropade på honom kom han däremot inte skuttade från skogen som han brukar. Det var bara grannkatten, alltså Sputniks bästis, som kom lunkande mot mig utan honom. Jag fick en så olustig känsla i magen.

 

Ni vet när man känner på sig att något hemskt har hänt? Den känslan fick jag ikväll! Efter att ha packat upp mina loppisfynd drog jag således på mig första bästa varma kläder och begav mig ut för att leta efter Sputnik. Grannarna måste ha trott att jag var tokig som gick runt i en lila onepiece, en tjock vinterhalsduk och tunna sommarskor samtidigt som jag ropade på en katt. I tjugo minuter vandrade jag runt på vägarna och ropade och lockade. Grannkatten gick en bit framför mig hela tiden och nosade i dikesrenarna för att sedan vända sig om och jama mot mig varje gång hon hittade något. Ni kan tro att jag fick hjärtstillestånd varje gång jag gick för att kika i dikesrenen. Som tur fanns det aldrig något annat än tomma cigarettpaket och urdruckna kaffemuggar där.

 

Motvilligt fick jag besluta mig för att gå tillbaka in i värmen - utan Sputnik. När jag satte nyckeln i låset och skulle gå in i lägenheten såg jag i ögonvrån att något rörde sig på gårdsplanen. En mycket välbekant gulvit katt vid namn Sputnik kom lugnt spatserande över gården samtidigt som han förstrött gav mig en blick som sade något i stil med "Ropade du på mig?" sådär lagom nonchalant. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Den fjantiga lilla katten. Den underbara lilla fjantkatten som skrämde sin sjåpiga matte helt i onödan ikväll. Ibland är det tur att magkänslan har fel.